Från Rilpedia

Marxism-leninism (ryska: Марксизм-ленинизм) är en politisk ideologi utformad av Lenin som påvisar tillvägagångssättet för hur det kommunistiska samhället skall skapas.^[1]

Den hävdades vara formad utifrån Lenins tolkning och utveckling av marxismen. Termen skapades efter Lenins död och användes främst av Josef Stalin och hans anhängare. ^[2] Termen fick sitt namn av Josef Stalin, som uppkallade riktningen efter Karl Marx och Vladimir Lenin. Vissa marxister och leninister, till exempel trotskister, anser att marxism-leninismen, som liktydigt med termen stalinism, står i motsättning till såväl marxismen som leninismen. Andra anser att marxism-leninismen är likalydande med vad som ibland kallas leninism.

I Sverige företräds marxism-leninismen idag främst av Kommunistiska Partiet och SKP.

Ideologi

Oavsett leninismens ideologiska hemvist, var Lenin utan tvivel en produktiv teoretiker, och hans samlade verk, i olika utgåvor, har studerats runt om i världen. Det som kännetecknar Lenins teoribildning är bl a hans syn på organisering. Lenin ansåg att en revolutionär socialistisk rörelse som ämnar att störta en kapitalistisk (eller feodal) maktordning måste organisera sig i ett avantegardeparti. Denna förtrupp skall bestå av de mest medvetna revolutionärerna. Förtruppen skall leda arbetarklassen och folket mot seger och socialismen. Lenins avantegardeteori har dock anklagats för att vara odemokratisk och elitistisk. Många marxister i Västeuropa varnade för att ett sådant parti lätt skulle bli diktatoriskt när det väl hade kommit i maktställning och att detta stod i motsättning till den massorganisering som var typiskt för de etablerade socialistiska partierna.

Ett annat kännetecknande inslag i leninismen är Lenins analys av imperialismens roll i det kapitalistiska världssystemet. Lenin ansåg att kapitalismen kunde överleva och få arbetarklassen att avstå från revolutionen i de utvecklade industrikapitalistiska samhällena genom att de rika staterna sög ut de fattiga kolonierna. Denna imperalismteori fick ett starkt inflytande i debatten om de globala klyftorna som uppkom under 1960-talet.

Josef Stalin, Lenins efterträdare, lämnade efter sig relativt få skrifter om politisk teori. Detta kan göra det svårt att exakt peka ut marxism-leninismens teoretiska grund; ofta ska enligt kritikerna denna teoretiska grund från officiellt sovjetiskt håll ha använts tendentiöst för att i efterhand förklara svängningarna i den politiska linjen i Sovjet.

Stalins efterföljare har gjort många tolkningar av marxism-leninismen och ett stort spektrum av grupperingar världen över gör fortfarande anspråk på marxism-leninismen.

Kritik

Många marxkännare har påpekat att leninismen och marxismen skiljer sig åt på flera avgörande sätt. Denna distinktion gjordes redan i början av 1900-talet av bland annat Rosa Luxemburg. Detta har emellertid avvisats av marxist-leninisten Ernest Mandel som menar att Rosa Luxemburg på många sätt närmade sig Lenin under de sista åren av sitt liv. Denna slutsats är dock omdiskuterad.

John H. Kautsky har menat att leninismen överhuvudtaget inte kan ses som en socialistisk arbetarideologi anpassad för ett industrikapitalistiskt samhälle. I stället skall man förstå leninismen som en antiimperialistisk moderniseringsideologi, passande för ett underutvecklat jordbrukssamhälle där den övervägande majoriteten av folket består av bönder (d v s Ryssland). Det som skilde Lenin från andra moderniseringsideologer som Indiens Nehru eller Egyptens Nasser var den marxistiska språkdräkt Lenin klädde sina tankar i. Detta kan också förklara, menar Kautsky, att leninismen endast vunnit inflytande i ickekapitalistiska samhällen i Syd.

Noter

1. ↑ Prismas Nya Uppslagsbok, sidan 464 uppslagsordet Marxism-leninism
2. ↑ Nationalencylopedin: Marxism-leninism

Kautsky, John H.; Marxism and Leninism: Different ideologies (2001) Scmidt, Werner; Kommunismen rötter i första världskrigets historiska rum (1996)