Från Rilpedia

Marcel Lefebvre Biskop i Katolska kyrkan
Född:	29 november 1905
Biskopsstol:	Biskop emeritus av Tulle
Utnämnd:	11 augusti 1962
Tidigare biskopsstol:	Titulärärkebiskop av Synnada Ärkebiskop av Dakar
Avliden:	25 mars 1991

Marcel Lefebvre, född 29 november 1905 i Tourcoing, Frankrike, död 25 mars 1991 i Martigny, Schweiz, var fransk romersk-katolsk kyrkoman och dissident: ordensman, missionär, ärkebiskop av Dakar och påvlig legat för fransktalande Afrika, ordensgeneral för helgeandsfäderna samt ordensgrundare av Prästbrödraskapet S:t Pius X.

Innehåll 1 Biografi 1.1 Andra Vatikankonciliet 1.2 SSPX 2 Källor 3 Referenser 4 Externa länkar

Biografi

Marcel Lefebvre föddes i en from katolsk medelklassfamilj. Av hans sju syskon blev två bröder präster och två systrar nunnor. Hans far, René Lefebvre, dog den 4 mars 1944 i koncentrationslägret Sonnenburg, dit han dömts på grund av verksamhet inom den franska motståndsrörelsen.^[1]

Marcel Lefebvre gick vid unga år in vid prästseminariet. Då han ansågs begåvad, skickades han av sitt stift till det påvliga franska seminariet vid Santa Chiara i Rom, där han fullföljde sina studier. Abbén Marcel Lefebvre prästvigdes 1929 av sin stiftsbiskop, biskop Achille Liénart, sedermera kardinal. Efter ett år som komminister i en arbetarförsamling i Lilles utkant valde den unge sekularprästen att bli ordensman och gick in i den stora franska missionsorden Helgeandsfäderna (franska Pères Spiritains). Han kom att verka dels med prästutbildningen inom orden, dels med missionsarbete i fransktalande Afrika, framför allt Gabon. Han biskopsvigdes 1947 och utsågs 1955 till ärkebiskop av Dakar.

Andra Vatikankonciliet

Ärkebiskop Lefebvre deltog vid Andra Vatikankonciliet (1962-1965) i egenskap av ordensgeneral för helgeandsfäderna. Han kom där att tillhöra den grupp av prelater (Coetus Internationalis Patrum) som motsatte sig den välorganiserade, radikala falangen vid kyrkomötet (t.ex. kardinalerna Joseph Frings, Julius Döpfner, Achille Liénart, Paul-Émile Léger och Bernardus Alfrink).^[2] Efter konciliet, vars utgång oroade honom, trodde han kunna dra sig tillbaka efter ett långt och aktivt liv i kyrkans tjänst.

SSPX

Emellertid kom regelbundet unga män till honom och beklagade sig över tillståndet vid dåtidens västeuropeiska prästseminarier, av vilka många efter konciliet snabbt blivit oroshärdar. 1970 grundade så ärkebiskopen ett prästseminarium och ett nytt prästsällskap, Prästbrödraskapet S:t Pius X (SSPX). Säte blev Ecône i Valais (fransktalande Schweiz). När Marcel Lefebvre 1970 vägrade anamma den nya liturgi som ärkebiskop Annibale Bugnini på Paulus VI:s uppdrag utarbetat, blev han en symbol för motståndet mot en viss modernisering av Romersk-katolska kyrkan (se romersk-katolsk traditionalism och tridentinsk liturgi).

Under Johannes Paulus II sökte Rom och ärkebiskop Lefebvre vid flera tillfällen försoning. Det häftiga motståndet från framför allt de franska biskoparnas sida skall ha gjort dessa fredssträvanden fruktlösa. 1988 kom förhandlingar till stånd, sedan ärkebiskop Lefebvre till följd av sin höga ålder meddelat sin avsikt att för den händelse tilliten till Rom inte kunnat återställas viga egna biskopar i syfte att säkerställa prästvigningen inom sitt prästbrödraskap. Kardinal Joseph Ratzinger, senare påve under namnet Benedictus XVI, ledde förhandlingarna. Efter att först ha undertecknat en överenskommelse i maj månad drog ärkebiskop Lefebvre tillbaka sin namnteckning. De planerade biskopsvigningarna ägde således rum i juni som utlovat. Inför hundratals journalister konsekrerades fyra unga biskopar, Bernard Fellay, Bernard Tissier de Mallerais, Richard Williamson och Alfonso de Galarreta. Samtidigt påminde ärkebiskop Lefebvre de nyvigda när den saken åter blev möjlig, måste de "lägga sitt ämbete i påvens händer".

Enär en biskop vanligtvis inte får konsekrera biskopar utan påvestolens tillstånd, föll Roms dom. Kardinal Bernardin Gantin lät brevledes meddela ärkebiskop Lefebvre, hans medkonsekrator biskop Antônio de Castro Mayer samt de fyra nyvigda biskoparna att de exkommunicerats latae sententiae. Snart följde Johannes Paulus II:s motu proprio Ecclesia Dei, som i hög grad frigav den tridentinska liturgi, om vilken oenigheten mellan Lefebvre och Rom så ofta handlat.

Efter påven Benedictus XVI:s skrivelse Summorum pontificum, som åter bekräftat den tridentinska liturgins normativa ställning inom den Katolska kyrkans latinska rit, råder på flera håll förnyade förhoppningar om försoning mellan Rom och Prästbrödraskapet S:t Pius X.

Den 21 januari 2009 hävde påve Benedictus XVI exkommunikationen av de fyra biskopar som Lefebvre vigt i juni 1988.

Källor

• Tissier de Mallerais, Bernard, Marcel Lefebvre, une vie, Editions Clovis, 2002, ISBN 978-2-912642-82-0
• Wiltgen, Ralph, M Le Rhin se jette dans le Tibre, Dominique Martin Morin, 1992, ISBN 978-2-85652-167-0 (engelsk originaltext: The Rhine Flows into the Tiber).
• Lefebvre, Marcel, ils l'ont découronné: du libéralisme à l'apostasie, la tragédie conciliaire. 4e partie, éditions Fideliter, Broût-Vernet
• Poswick, Prosper, Un journal du concile. Vatican II vu par un diplomate belge, 2005, éditions F.-X. de Guibert
• Davies, Michael, Apologia pro Marcel Lefebvre, (1979) ISBN 0-85172-752-2 på nätet tillgänglig här
• Leonard, George, Light on Archbishop Lefebvre, 1976, ISBN 0-85183-178-8
• Johannes Paulus II, Ecclesia Dei adflicta, skrivelse utgiven 2 juli 1988 till följd av de biskopsvigningar som ärkebiskop M. Lefebvre samma år genomfört utan påvligt mandat

Referenser

1. ↑ Källa 1: Morts dans les camps; källa 2: Tissier de Mallerais, Bernard, Marcel Lefebvre, une vie, ss. 143-144
2. ↑ Wiltgen, Ralph M.: The Rhine flows into the Tiber; the unknown Council, 1967. ISBN 0-89555-186-1. 

Externa länkar

• Catholic Hierarchy – Marcel Lefebvre