Majestät
Från Rilpedia
Majestät (latin majestas, storhet) är något sublimt eller upphöjt och används vanligen som titel för statsöverhuvudet i en monarki och, om det är en man, dennes gemål. I Afrika används titeln ofta för stamhövdingar.
Det mest formella tilltalet till Sveriges regent är Eders Majestät. Omnämnande av kunglig person med sådan status är formellt Hans Majestät eller Hennes Majestät. Drottning Silvia är ett majestät, i egenskap av drottning och gemål till Sveriges regent. Elizabeth II:s make prins Philip, hertig av Edinburgh är däremot en kunglig höghet, men inte ett majestät.
Historik
Ordet majestät kommer ursprungligen från det romerska rikets uppfattning om sin upphöjda suveränitet, det vill säga det romerska folkets (populi romani) högsta maktfullkomlighet. Majestätsbrott (minuere maiestatem populi romanum) inkluderade i detta sammanhang även alla former av förräderi eller omstörtande verksamhet och straffades hårt.
Från kejsartiden, framför allt tiden under Tiberius, överflyttades betydelsen till att syfta på kejsarens person och ställning. Majestätsbrott och anklagelser därom var under denna tid skenrättegångar, där angivare (så kallade delatores) lockades av belöningar i form av del av den angivnes egendomar, och där inget eller litet tillfälle till försvar gavs. Vissa kejsare, bland andra Titus och Trajanus, ville inte befatta sig med dessa skenrättegångar och förbjöd dem, men rättegångarna återupptogs ofta av efterföljande despoter.
Tysk-romerska kejsare ansåg sig vara efterföljare till de romerska kejsarna, och använde sålunda majestätstitel. I vissa fall användes den även av andra, mindre potentater, som till exempel de normandiska kungarna på Sicilien under 1100-talet.
Kung Frans I (1515-1547) av Frankrike ville inte synas mindre upphöjd än sin konkurrent kejsar Karl V, och antog även han majestätstiteln. Henrik VIII av England (1509-1547) införde titeln i England, Erik XIV var den förste svenske kung som tilltalades majestät och Fredrik I den förste danske.
