Mahayana
Från Rilpedia
Mahayana, sanskr. (pali mahâyâna), "stora farkosten", den skola inom buddhismen som grundar sig på (den sedan länge mestadels försvunna) sanskritversionen av Tipitaka, och sedan på dennas (ännu existerande) översättningar till kinesiska (i Kina, Korea, Japan och Vietnam) och tibetanska (i Tibet, Nepal, Indien, Mongoliet och Sibirien).
Utmärkande för Mahayana är studiet av Prajnaparamita-litteraturen, som föreligger i tre textversioner av varierande längd: en ursprunglig, en förlängd och en förkortad. Dessa har vidare bevarats i flera olika översättningar. Till Prajnaparamitalitteraturen hör bl. a. Hjärtsutran och Diamantsutran. Från och med ca 100 f.Kr. finner man spår av Mahayanabuddhismens utökade världsbild av kosmiska buddhor.
Mahayanabuddhismen skulle inte förbli osplittrad för särskilt lång tid: Filosofen Nagarjuna gav strax före 200 e.Kr. upphov till en ny gren, Madhyamikabuddhismen, och på 300-talet gav Sandhinirmocana Sutra upphov till Yogacarabuddhismen. Båda riktningarna har emellertid utövat inflytade på både Zen och tibetansk buddhism som har försökt nå kompromisser mellan de båda filosofierna. Ännu en studieinriktad intellektuell riktning är Kegonbuddhismen (och dess kinesiska föregångare Hua yen-buddhismen på 600-talet) som ägnar den kosmologiska Blomsterkranssutran (författad ungefär vid vår tideräknings början) särskild uppmärksamhet.
Andra dotterriktningar utmärker sig för särskilda fromhetsbruk, exempelvis Rena Landets recitation av Buddha Amitabas namn, Zenbuddhismens meditationsmetoder, Tendaibuddhismens recitation av Lotussutran och Shingonbuddhismens tantriska bruk.
Dagens buddhism i Kina är en hybrid. Klostren förenar Chan-buddhismens (den kinesiska föregångaren till Zen) läroinriktning med Rena Landets skolas andaktsövningar, medan klosterregeln är hämtad från Dharmaguptaka.
