Nagarjuna

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Staty av Nagarjuna

Nāgārjuna (telugu: నాగార్జునా) var en buddhistisk filosof och grundare av Madhyamikaskolan, verkade i Sydindien någon gång under tiden 150250.

Nāgārjuna är det första stora namnet inom buddhistisk filosofi efter buddhismens grundare, Siddhartha Gautama. Om Nāgārjunas person vet man i stort sett ingenting förutom det som antyds i hans skrifter. Där framstår han som en hängiven anhängare och representant för Mahayana med stort självförtroende, lite sarkastisk ibland men även med en ödmjukhet och medkänsla för andra. Han tycks även vara väl insatt i buddhismens äldre skolor och i icke-buddhistiska traditioner.

Innehåll

Nāgārjunas filosofi

Nāgārjunas mest betydande verk inom buddistisk filosofi är Medelvägens fundamentala verser kallade Visdom (Mūlamadhyamakakārikā prajñā nāma = MMK, översatt med kommentar till engelska i Garfield 1995) där han lägger fram sin filosofi i dess fylligaste form. Det centrala begreppet i hela verket är tomhet (śūnyatā), som är en buddhistisk teknisk term för avsaknaden av en oberoende existens, egenexistens eller att tingen har en essens. Han vill här bota de gamla skolorna från deras dogmatiska tendenser genom att visa att inte bara de vardagliga fenomenen utan även dess beståndsdelar, dharma-erna, är tomma, samtidigt som han vill ge deras pragmatiska undervisning ett nytt säkrare filosofiskt ramverk.

Nāgārjuna definierar något som reellt (sat) om det är permanent (nitya), oberoende (nirapekṣa), singulärt (eka) och självskapat (svayaṃkṛta). Nāgārjunas huvudmetod genom hela verket är att visa att varken erfarenheten (pratyakṣa) eller det mänskliga förnuftet (yukti) garanterar att reella entiteter (bhāva) existerar, vilket Nāgārjuna menar att andra filosofiska system ofta påstår.

Nāgārjuna använder sig därför av ett slags reductio in absurdum argument där han antar opponentens åsikter och metoder varefter han med dessa visar att de är motsägelsefulla och alltså inte kan beskriva verkligheten som den är. En god beskrivning av metoden är att Nāgārjuna förfar på så vis att han sätter på sig opponentens skor och sätter igång att gå med dem för att visa hur opponentens argument fungerar. Skorna marscherar då rakt ut över en klippavgrund.

Ontologi

Nāgārjuna skiljer på orsak (hetu) och betingelse (pratyaya). Med orsak menar han ett tillstånd som har förmåga(kriyā) att driva igenom en viss effekt. Denna förmåga tillhör dess essens (svabhāva). Med betingelse menar han ett tillstånd, en händelse eller en process som man kan hänsyfta till för att förklara ett annat tillstånd, händelse eller process utan att det finns något som helst metafysiskt innehåll i kopplingen mellan det som ska förklaras och förklaringen.

Om man antar att fenomenen uppträder genom och har kausala förmågor så måste de ha en essens (ty annars har den ingen kausal förmåga) och denna essens måste vara sammankopplad med essensen hos andra fenomen (ty annars försvinner förklaringsvärdet). Detta innebär att fenomenen måste ha en egenexistens (svabhāva) då de har essensen av sin kausala förmåga, men då de är sammankopplade med andra fenomens essens, genom sin kausala historia och förmåga, så visar fenomenen att de är beroende av andra fenomen, vilket motsäger dess egenexistens. Alltså är den kausala förklaringen inte koherent och den kausala förmågan har ingen egenexistens, den är tom. Kvar finns bara betingelser för att beskriva relationer mellan fenomen. Dessa relationer mellan betingelser och fenomen är bara hänsyftning till regulariteter i fenomenen. Detta är kausalitetens tomhet.

Det finns två extrema ståndpunkter vad gäller kausaliteten:

  1. kausaliteten är icke-tom (reellt existerande länkar mellan orsak och verkan som i stycket ovan) och
  2. det finns ingen möjlighet att använda betingelser för att förklara fenomenen (nihilism).

Kausalitetens tomhet är medelvägen mellan dessa ståndpunkter. Kausaliteten är användbar i praktiken som ett förklaringshjälpmedel men dess förmåga har ingen egenexistens. Nihilismen undviks genom att alla fenomen uppkommer i beroende (pratītyasamutpāda) av varandra, vilket bara är ett uttryck för universums koherens. Att detta är allt som kan sägas uttrycks som att uppkomst i beroende är tomt.

Om alla fenomen är tomma, vad är då denna tomhet ? I MMK kap. XXIV skriver Nāgārjuna i två mycket kända verser:

  • yaḥ pratītyasamutpādaḥ śūnyatāṃ tām pracakṣmahe |
  • sā prajñaptir upādāya pratipat saiva madhyamā ||18||
"Vad som än har uppstått i beroende är förklarat som tomhet. Detta, varande en beroende beteckning är i sig själv medelvägen."
  • apratītya samutpanno dharmaḥ kaś cin na vidyate |
  • yasmāt tasmāt aśūnyo hi dharmaḥ kaś cin na vidyate ||19||
"Emedan det inte finns något fenomen som inte har uppstått i beroende finns det naturligtvis inget fenomen som inte är tomt."

Den första raden i vers 18 säger att det som uppstår i beroende är tomt. Rad två påstår att rad ett och två är uppkomna i beroende. Vers 19 påstår nu att alla fenomen utan undantag är uppkomna i beroende och följaktligen tomma. Av detta följer att rad ett och två kan tillämpas på sig själva, vilket uttrycks som att: begreppet tomhet är tomt.

Om inte tomheten är tom så kommer uppdelningen av ett fenomens sken och verklighet att bli en benhård dualism, där det reella är tomheten. Denna tomhet skulle i så fall ha en egenexistens. Denna dualism vill Nāgārjuna naturligtvis undvika (liksom alla andra dualismer). I till exempel Acintyastava, "Hymn till den otänkbara", säger han:

  • jātaṃ tathaiva no jātam āgataṃ gatam ity api |
  • baddho muktas tathā jñānī dvayam icchen na tattvavit ||28||
"När [någon] förnimmer [något som] fött eller ofött, nutida eller dåtida, närvarande eller frånvarande, bundet eller befriat, då accepterar han dualiteten och följaktligen är han inte en kännare av sanningen (tattva)"

Att tomheten är tom gör att konstaterandet "ett fenomen är tomt", endast är konventionellt existerande och beroende. Det finns ingen kontrasterande egenexisterande realitet. På så sätt återfår fenomenen sin realitet utan att de därför har någon egenexistens.

Kunskapsteori

För att rädda den klassiska buddhistiska undervisningen använder Nāgārjuna en tvåsanningsteori. MMK, XXIV:

  • dve satye samupāśritya buddhānāṃ dharmadeśanā |
  • lokasaṃvṛtisatyaṃ ca satyaṃ ca paramārthataḥ ||8||
"Buddhornas undervisning om Dharma förutsätter att det finns två sanningar: dels den brukliga (saṃvṛti) i världen, dels den absoluta (paramārtha) sanningen."
  • ye 'nayor na vijānanti vibhāgaṃ satyayor dvayoḥ |
  • te tattvaṃ na vijānanti gambhīraṃ buddhaśāsane ||9||
"De som inte förstår att skilja mellan dessa två sanningar uppfattar inte den djupa verkligheten bakom Buddhornas undervisning."
  • vyavahāram anāśritya paramārtho na deśyate |
  • paramārtham anāgamya nirvāṇaṃ nādhigamyate ||10||
"Den yttersta verkligheten kan inte diskuteras utan att man förlitar sig på de språkliga normerna. Når man inte den yttersta verkligheten når man inte heller nirvāṇa."

Enligt tvåsanningsteorin finns det alltså en konventionell eller relativ sanning (saṃvṛtisatya), dvs den sanning som beror av våra konventioner (på sätt som vi inte alltid är medvetna om). Det är om denna sanning som de gamla skolorna undervisar. Det finns även en andra grundläggande eller absolut sanning (paramārthasatya), att alla fenomen är tomma, d.v.s. att de saknar egenexistens. På det sätt som vi i tanke, ord och handling förhåller oss till fenomenen i vardagen, utgör den konventionella sanningen. Den upplyste kommer att förhålla sig annorlunda då han/hon har insett att alla fenomen är tomma, inklusive idén om detta.

Soteriologi

I MMK går Nāgārjuna igenom alla viktiga buddhistiska begrepp med avsikten att visa att även dessa saknar egenexistens. Detta för att inte dessa begrepp ska uppfattas dogmatiskt och själva bli ett hinder för upplysningen. Vanan att felaktigt tro (avidyā) att tingen (och begreppen) har en egenexistens (svabhāva) är roten till all törst och alla begär (tṛṣṇa) efter tingen vilket är roten till frånvaron av stadigvarande lycka (duḥkha). Om man kan bryta den vanan så möjliggörs törstens och begärens utslocknande (nirvāṇa), vilket är liktydigt med den eviga lyckan. Nāgārjuna sammanfattar i MMK, XVIII:

  • karmakleśakṣayān mokṣaḥ karmakleśā vikalpataḥ |
  • te prapañcāt prapañcas tu śūnyatāyāṃ nirudhyate ||5||
"Upphörande av karma och laster medför befrielse. Karma och laster (kleśa) beror av föreställningar (vikalpa). Dessa föreställningar beror av begreppsvärlden (prapañca), men begreppsvärlden upphör i tomheten (śūnyatā)."
  • ātmety api prajñapitam anātmety api deśitam |
  • buddhair nātmā na cānātmā kaś cid ity api deśitam ||6||
"Buddhorna har påpekat att självet existerar och de har docerat att självet inte existerar, men de har minsann också förfäktat att det varken finns ett själv eller ett icke-själv!"
  • nivṛttam abhidhātavyaṃ nivṛttaś cittagocaraḥ |
  • anutpannāniruddhā hi nirvāṇam iva dharmatā ||7||
"När tankens operationsfält (begreppen) har försvunnit försvinner därav språkets referensramar. det är för att begreppens väsen (dharmatā) är ouppstådda och outsläckta likt nirvāṇa."
  • sarvaṃ tathyaṃ na vā tathyaṃ tathyaṃ cātathyam eva ca |
  • naivātathyaṃ naiva tathyam etad buddhānuśāsanam ||8||
"Allt kan vara sådär eller icke-sådär, både sådär och icke-sådär, varken sådär eller icke-sådär – Ja det är buddhistisk pedagogik!"
  • aparapratyayaṃ śāntaṃ prapañcair aprapañcitam |
  • nirvikalpam anānārtham etat tattvasya lakṣaṇam ||9||
"Inte upplevt på annat sätt, lugnt, inte språkligt begripligt, inte diskursivt, inte flertydigt – Ja det är en beskrivning av verkligheten!"

Nagarjunas skrifter

Listan av Nagarjunas skrifter inleds först med de skrifter där Nagarjunas författarskap kan anses som oproblematisk enligt uppdelningen av (1) Yukti, (2) Stava och (3) Parikatha. Sedan listas de (4) ifrågasatta och avslutningsvis (5) de som tillskrivs Nagarjuna men sannolikt inte har honom som författare.

  1. Yukti-korpus
    • Mulamadhyamaka (MK)
    • Yuktisastika (YS)
    • Sunyatasaptati (SS)
    • Vigrahavyartani (VV)
    • Vaidalyaprakrana (VP)
    • Vyavaharasiddhi (VS)
    • Ratnavali (RA)
  2. Stava-korpus
    • Samlingen Catustava utgörs av:
      • Lokatitastava
      • Niraupamyastava
      • Acintyastava
      • Paramarthastava
    • Därutöver har Nagarjuna skrivit följande stavas:
      • Cittavajrastava
      • Stutyatitastava
  3. Parikatha-korpus
    • Suhrllekha (SL)
    • Sutramuccaya (SS)
    • Dvadasadvara (DV)
    • Bodhicittavivarana (BV)
    • Bodhisambhara (BS)
    • Pratityasamutpadahrdyakarika (PK)
    • Mahayanavimsika (MV)
  4. Tveksamma
    • Mahaprajnaparamitodesa
    • Abudhabodhakaprakrarana
    • Guhyasamajatantratika
    • Dvadasadvaraka
    • Prajnaparamitastotra
    • Svabhavatrayapravesasiddhi
    • Bodhicittotpadavidhi
    • Dvadasakaranayastotra
    • Bhavasamkranti
    • Niralambastava
    • Salistambakarika
    • Stutyatitastava
    • Danaparikatha
    • Cittavajrastava
    • Dasabhumikavibhasa
    • Mulasarvastivadisramanerakarika
    • Lokapariksa
    • Yogasataka
    • Prajnadanda
    • Rasavaisesikasutra
    • Bhavanakrama
  5. Sannolikt inte Nagarjunas
    • Akarasataka
    • Akutobhaya (Mulamadhyamakavrtti)
    • Kayatrayastotra
    • Aryabhattaraka-Manjusriparamarthastuti
    • Narakoddharastava
    • Niruttastava
    • Vandanastava
    • Dharmasamgraha
    • Ekaslokasastra
    • Dharmadhatugarbhavivarana
    • Sattvaradhanastava
    • Isvarakartrtvanirakrti
    • Upayahrdaya
    • Astadasasunyatasastra
    • Dharmadhatustava
    • Yogaratnamala

Bibliografi

  • Garfield, Jay L.
    • 1994 "Dependent Arising and the Emptiness of Emptiness. Why Did Nāgārjuna Start with Causation?", Philosophy East & West, April, vol. 44, no. 2, 219-250.
    • 1995 The fundamental wisdom of the middle way: Nagarjuna's Mulamadhymakakarika, translation and commentary by Jay L. Garfield. Oxford Univ. Press, New York, ISBN 0-19-509336-4.
  • Murti, T R V
    • 1980 The Central Philosophy of Buddhism. A Study of the Mādhyamika System. 2nd ed., Unwin Paperbacks, London, ISBN 0-04-294108-3.
  • Nagao Gadjin
    • 1989 The Foundational Standpoints of Mādhyamika Philosophy. State University of New York Press, Albany, ISBN 0-88706-953-3.
    • 1991 Mādhyamika and Yogācāra. A Study of Mahāyāna Philosophies. State University of New York Press, Albany, ISBN 0-7914-0187-1.
  • Robinson, Richard H.
    • 1967 Early Mādhyamika In India and China. The University Of Wisconsin Press, Madison, Milwaukee and London.
  • Williams, Paul
    • 1989 Mahayana Buddhism. The Doctrinal Foundations. Routledge, London, ISBN 0-415-02537-0.
    • 2000 Buddhist thought: a complete introduction to the Indian tradition, Paul Williams with Anthony Tribe, Routledge, London, ISBN 0-415-20701-0.

Personliga verktyg