Från Rilpedia

Maharashtri var en dialekt av prakrit och officiellt språk i Satavahanariket, och motsvaras av det moderna marathispråket.

Dialekten talades i västra Indien i trakten kring och söder om nuvarande Mumbai, alltså språket i det gamla Maharashtra, marather. Maharashtri är den prakritdialekt som har producerat den rikaste litteraturen. I de gamla indiska dramerna talas sanskrit av de män som hör till de högre kasterna, medan prakrit talas av kvinnor och lägre kaster, så att chauraseni används i prosa och maharastri i vers.

De viktigaste verken på maharastri är Halas Saptachataka (700 strofer), en berömd samling (antologi) av korta (enstrofiga) dikter från 300- eller 400-talet (i alla fall före 600-talet), som först utgavs och delvis översattes av Weber ("Das Saptacatakam des Hala", i "Zeitschrift der deutschen morgenländischen gesellschaft", band 27, samt "Abhandlungen für die kunde des Morgenlandes", band 7); Ravanavaha eller Setubandha, från något senare tid, behandlande samma ämne som sanskriteposet Ramayana, utgivet och översatt av S. Goldschmidt ("Ravanavaha oder Setubandha. Prakrt und deutsch", 1880-1884), Vakpati's Gaudavahd, från slutet av 600- eller början av 700-talet, utgiven av Shankar Pandurang Pandit ("The Gaudavaho. A historical poem in prakrit by Vakpati", i "Bombay sanskrit series", 1887). Vidare är en del av jainismens icke-kanoniska skrifter skrivna på en i något modifierad form av maharastri. Dettas mest framträdande skillnad i förhållande till andra prakritdialekter är reduktionen av enkla konsonanter i inljud mellan vokaler, genom vilken ett stort antal homonymer har uppkommit. Maharastri härstammar, liksom alla prakritdialekter, direkt från sanskrit.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).