Louis Alexandre Berthier
Från Rilpedia
Louis Alexandre Berthier, född 20 februari 1753 i Versailles, död 1 juni 1815 i Bamberg, var furste av Neuchâtel och Valengin, furste av Wagram, fransk marskalk och vice-konnetabel,
Louis Alexandre Berthier inträdde i generalstaben 1770. Senare åtföljde han La Fayette till Amerika, varifrån han återvände med överstegrad. 1791 blev han befälhavare över nationalgardet Versailles, 1792 stabschef vid västra armén under general Luckner samt 1795 divisionsgeneral och generalstabschef i den italienska armén. 1796, då Bonaparte övertog befälet över denna armé, uppstod mellan honom och denne ett förtroligt vänskapsförhållande, vilket fortfor till den senares död. Efter freden i Campo Formio fick Berthier överbefälet över hären. I februari 1798 besatte han Rom och proklamerade den romerska republiken. Sedan följde han såsom stabschef Bonaparte till Egypten, återvände därifrån tillsammans med honom och bidrog att framkalla revolutionen av 18 brumaire 1799 samt utnämndes därefter till krigsminister. I tåget över Stora S:t Bernhard och i segern vid Marengo hade han betydlig andel. 1805 var han chef för generalstaben i kriget mot Österrike, undertecknade 17 oktober samma år kapitulationen i Ulm, 6 december vapenstilleståndet vid Austerlitz, bevistade 1806 och 1807 fälttågen mot Preussen och Ryssland och slöt i juni samma år vapenstilleståndet i Tilsit.
Redan 1804 hade han blivit utnämnd till marskalk. När Preussen avträdde Neuchâtel och Valengin, fick han det suveräna herraväldet över dessa båda furstendömen, nedlade krigsministerportföljen och utnämndes till vice-konnetabel, senator och kejserlig prins. Efter fälttåget mot Österrike 1809 fick han titeln furste av Wagram. 1810 sändes han till Wien för att representera Napoleon vid dennes förmälning med prinsessan Marie Louise, kejsar Frans I:s dotter. I fälttågen 1812--14 var han åter chef för generalstaben.
Efter Napoleons fall hyllade Berthier Ludvig XVIII av Frankrike. Han förlorade suveräniteten över Neuchâtel och Valengin, men bibehöll sin värdighet såsom pär och marskalk av Frankrike. Under "de hundra dagarna" åtföljde han först Ludvig XVIII till Gent, men sökte sedan, dock förgäves, återvända till Frankrike, till sin forne herre, överhuvudtaget visade han under dessa förhållanden stor obeslutsamhet. På våren 1815 föll han i fullständig själsförvirring, 1 juni samma år störtade han ned från en altan och slog ihjäl sig.
Berthier synes inte ha varit i besittning av någon militärisk begåvning i högre mening, men hans tekniska kunskaper, rediga minne och outtröttliga arbetskraft gjorde honom till ett utmärkt verktyg åt Napoleon, vars befallningar han förstod att omsätta i klara och bestämda order. Hans Mémoires utkom i Paris 1826.
|
|||||||
.svg)
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
