Från Rilpedia

Nynorska (på norska nynorsk) är en av de två officiella målformer som tillsammans utgör det norska skriftspråket. Tidigare kallades nynorskan landsmål. Landsmålet blev ett jämställt, officiellt sätt att skriva norska genom det så kallade Sidestillingsvedtaket, ett beslut av Stortinget 1885. Nynorska blev ett alternativ till riksmålet, som skriftligen var nästan identisk med danska. Landsmål bytte namn till nynorsk 1929 efter ytterligare ett beslut i Stortinget. Än i dag finns ingen "riksnorska".

Innehåll 1 Historik 2 Nynorskans nuvarande ställning 3 Karaktäristik 4 Nynorska som talspråk 5 Nynorska författare 6 Se även

Historik

Nynorskan utvecklades från mitten av 1800-talet. Språkpolitiskt fanns det vid denna tid ett behov av att återupprätta det norska språket, eftersom endast dansk skrift hade använts under den dansk-norska unionstiden. Filologen Ivar Aasen, bördig från Ørsta i Møre og Romsdal, drev tesen att ett genuint norskt språk hade överlevt i landets bygder. Han ville undersöka språket i hela landet och företog många och långa vandringar under vilka han nedtecknade folkspråket. Det är lätt att uppfatta Aasens arbete som en del av den nationalromantiska rörelsen. Några år tidigare hade Asbjørnsen och Moe genomströvat några av samma bygder i arbetet med att nedteckna sagorna till samlingarna Norske Folkeeventyr. Ungefär samtidigt med Aasens vandringar rodde och sprang Elias Lönnrot Finland runt på spaning efter grundstommen till nationaleposet Kalevala. I Estland arbetade Friedrich Reinhold Kreutzwald med en estnisk motsvarighet - Kalevipoeg - och i Riga samlade något senare Krišjānis Barons folkminne i Johann Gottfried Herders anda.

Efter fyra år på resande fot utgav Ivar Aasen 1848 Det norske Folkesprogs Grammatik. 1850 kom Ordbog over det norske Folkesprog och 1853 Prøver af Landsmaalet i Norge vilken innehöll Aasens förslag på en ny norsk skriftspråksnorm.

Från 1910-talet drev den norska staten en språkpolitik som syftade till att de bägge målformerna skulle närma sig varandra, men motståndet blev till slut för starkt, framför allt från bokmålsanhängare. Inga försök görs längre att på politisk väg sammanslå olika typer av skriven norska. Under språkstriden har enstaka grupper strävat efter att ännu starkare framhäva de olika målformernas särart: några förespråkar høgnorsk, en konservativ form av nynorsk, medan andra helst vill att en konservativ bokmålsform ska utgöra normen.

Nynorskans nuvarande ställning

Uppskattningsvis 10-12 procent av Norges befolkning uppfattar nynorska som sitt skriftspråk, enligt det norska Språkrådet. Användningen är koncentrerad till de västnorska områdena, alltså Rogaland (med undantag för Stavanger och Haugesund), Hordaland (med undantag för Bergen), Sogn og Fjordane samt Møre og Romsdal. Nynorskan har även en stark ställning i det inre av Aust-Agder i synnerhet Setesdal, Buskerud särskilt i Hallingdal, Oppland särskilt i Valdres och Telemark.

I Vestlandsområdet når andelen nynorskanvändare 45,2 procent och i övriga Norge, enligt siffror från 2003, 2,7 procent (inte i Sogn & Fjordane: 99,8% nynorsk). Andelen har sjunkit under andra hälften av 1900-talet, efterkrigstiden. 10-11 procent av norska beväringar uppger nynorska som sitt skrivspråk, 11 procent fyller i sin självdeklaration på blankett med förtryckt nynorska.

2002 hade 27 procent av de norska kommunerna nynorska som administrativt skrivspråk, medan 37 procent hade bokmål. Resterande 36 procent hade inte valt den ena målformen framför den andra. I skolan undervisas idag (2006) både i nynorska och bokmål. Varje norsk kommun bestämmer vilket av skriftspråken som skall vara det officiella administrationsspråket. I skolan kallas den språkform som föredras för hovedmål/hovudmål. Den andra målformen kallas "sidemål". 2002 hade 14,7 procent av eleverna i grundskolan nynorska som sitt skriftspråk. De allra flesta av dem hör hemma på Vestlandet.

Av 4549 utgivna trycksaker (böcker med mera) 2000 var 8 procent på nynorska och 92 procent på bokmål.

Karaktäristik

Nynorska är väsentligen baserat på västskandinaviska dialekter. Denna skiljer sig från östskandinaviskan i det att den har bevarat betydligt mer av de fornnordiska diftonger (i likhet med färöiskan och isländskan), där redan östnordiskan har utvecklat monoftonger (T.ex. i orden "stein" for "sten", "braut" for "bröt", "skein" for "sken"). En annan skillnad är vokalen u mot östskandinavisk o, som i orden "ku" och "bru" mot "ko" och "bro". I den nynorska som återfinns i ordlistor, exempelvis Nynorsk ordliste, finns två slags ordformer, huvudformer och sidoform. Huvudformerna är avsedda att användas i skolans läroböcker och inom administrationen i kommun, fylkeskommun samt i staten; sidoformerna räknas som fullt godtagbara alternativ för alla andra typer språkanvändare. Det finns begrepp som kan uttryckas genom två eller flera jämställda huvudformer: ett exempel är nynorskans jämställda former för pronomet "vi": "vi" och "me".

Nynorska som talspråk

Nynorska är i första hand namnet på en skriftlig målform, och till skillnad från bokmålet så är det få personer som rättar sitt tal enligt nynorskans normal. I en slogan från 1970-talet sammanfattades den nynorska språktanken: "Skriv nynorsk - snakk dialekt!". Talad nynorska förekommer emellertid nyhetssändningarna i Dagsnytt och Dagsrevyen i NRK:s radio- och tv-kanaler. Särskilda teaterscener, som exempelvis Det norske teatret i Oslo spelar sina teaterföreställningar på nynorska. Skådespelare med särpräglade dialekter kan använda dem utan krav på anpassning.

Nynorska författare

• Olav Duun
• Kjartan Fløgstad
• Jon Fosse
• Arne Garborg
• Olav H. Hauge
• Halldis Moren Vesaas
• Tarjei Vesaas
• Frode Grytten

Se även

Wikipedia har en upplaga på Nynorska.

• Bokmål
• Högnorska
• Norska språkstriden