Från Rilpedia

Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk.

Arne Evensen Garborg, född 25 januari 1851 i Time på Jæren, död 14 januari 1924 i Asker, var en norsk författare och publicist.

Garborg växte upp i ett strängt pietistiskt skollärarhem. Han blev först skollärare i Risør och började skriva artiklar till pressen. Senare övergav han läraryrket för journalistiken. 1873 kom Garborg till Oslo (på den tiden oftast kallat Kristiania) för att studera och väckte samma år betydande uppmärksamhet genom en under signaturen G utgiven analys av Ibsens "Kejser og galileer". Han drogs snart in i Oslos publicistiska värld, till en början i en religiös moderat högertidning, där han bekämpade de moderna riktningarna, men drogs småningom till vänster, först i politiskt avseende. Han blev en doktrinär och aktiv förkämpe för landsmålet och började 1877 ge ut "Fedraheimen, eit vikeblad aat det norske folket". Här sökte han hävda landsmålets ensamrätt till att utgöra det norska språket. Detta program utvecklade han närmare i Den nynorske sprog- og nationalitetsbevægelse. I samma blad publicerade han även skönlitterära texter.

Han förändrade snart sin position även i religiöst avseende, och såsom första frukt av hans nya radikala åskådning, tillkämpad under inre allvarliga strider, skrevs berättelsen Ein fritenkjar (anonymt i "Fedraheimen", 1878, i bokform under författarens namn 1881), där han skildrar en fritänkares martyrium gentemot ett ortodoxt samhälle och en ortodox familj. Redan denna bok röjde konstnärliga egenskaper, men tills vidare ägnade sig Garborg dock inte åt skönlitteratur, utan arbetade som ämbetsman i statsrevisionen och som politisk skribent i vänsterriktning.

Emellertid utgav han 1883 romanen Bondestudentår ("Bondestudenter", 1886), vilken tillhör det mest betydande av den realistiska nordiska skönlitteraturen på 1880-talet; särskild betydande som kulturhistorisk psykologi är denna mäktiga, fastän som roman något tunga bok om, en norsk bondson säljer sin förstfödslorätt som bonde för att nå fram till vad han anser vara lättjans eldorado: den uniformerade byråkratin. Detta arbete följdes av Forteljingar og sogur (1884; "Ungdom", 1885), som innehåller bland annat en humoristisk berättelse, riktad mot Björnsons handskemoral; vidare den starkt naturalistiska Mannfolk (1886), som utgjorde ett inlägg i den dåvarande norska "bohemlitteraturen", vidare den på dansk-norskt bokspråk skrivna De uforsonlige (1888), en satirisk komedi, som angriper ackordens, opportunismens, kompromissens politik med särskild udd mot vissa grupper af stortingsvänstern; den större romanen Hjaa ho mor (1890; dansk översättning "Hos mama"), som gav en tämligen tungt hållen, i alla detaljer trofast skildring av en stackars mamsells tröstlösa, enformiga och för frestelser utsatta liv. Av muntrare skaplynne var de samma år utgivna Kolbotnbrev, där Garborg med friskt lynne skildrade sitt vardagsliv uppe i den fjällhydda, dit han flyttat, sedan han, som 1883 blivit statsrevisor, av litterära skäl fallit igenom vid statsrevisorsvalet 1887.

Vid denna tid genomgick han emellertid en kris. De religiösa problemen började uppta hans tankar, och samtidigt intresserade han sig för den så kallade dekadenslitteraturen, som bröt med naturalismen och i stället för verklighetsskildringar satte poetisk stämningsrikedom som konstens främsta mål. Hans världsåskådning förändrades, och den nya uppfattningen framträdde i Trælte mænd (1891), dagboksanteckningar av en halvgammal man, som genomgått bohemens skeden och som nu ingår i självprövning och ger uttryck åt sin livsleda, en i psykologiskt avseende överlägsen bok; man får dock inte sätta likhetstecken mellan huvudpersonen i "Trætte mænd" och författaren.

Härefter följde en grupp skrifter, i vilka Garborg med fin själsmålning och känslig uppfattning skildrade delvis sjukligt religiösa motiv: berättelsen Fred (1892), dramat Læraren (1896) och berättelsen Den burtkomne faderen (1899; "Den borttappade fadern", 1903), högeligen intressanta bidrag till kännedomen om bondens, särskild den pietistiske västlandsbondens religiösa åskådning. Dessutom har Garborg på senare tid i två versifierade dikter på landsmål upptagit religiösa ämnen. Den ena är Haugtussa (1895), där en "synsk" ung flicka, Veslemöy, är huvudfiguren och med sitt omedelbara religiösa sinne skådar förborgade ting. Kring en tunn episk tråd är här en följd stämningsbilder ur norskt allmogeliv och naturliv sammanfogad. En fortsättning härav är I Helheim (1901), som lämnar ett slags norskt "inferno", där Veslemöy skådar alla slags syndare och deras straff, ett allvarligt och djuptänkt diktverk, byggt på Nemesistanken: allt beror på, om man tjänat goda eller onda makter; dikten saknar emellertid skarpare individualisering; allt målas grått i grått utan tillräcklig personifikation. 1904 utgav Garborg Knudaheibrev med en mängd uttalanden i skilda spörsmål.

Garborg, vars utveckling var ganska ovanlig, är en av den nordiska litteraturens djupaste. Han arbetade sig fram till sin åsikt genom inre kval. Han var en utmärkt psykolog, en skarp satiriker, men han har knappast i vaggan fått den omedelbara poesins, framför allt inte fantasins, faddergåva, så att han liksom måste kämpa sig till sitt område. Av alla författare på norskt landsmål är han den mest betydande och den ende vars verk uppmärksammats utanför Norden.

Bibliografi i urval

• Ein fritenkjar 1878
• Bondestudentar 1883
• Mannfolk 1886
• Hjaa ho mor 1890
• Kolbotnbrev 1890
• Trætte Mænd 1891
• Fred 1892
• Haugtussa 1895
• Læraren 1896
• Den burtkomne faderen 1899
• Knudaheibrev 1904
• Jesus Messias 1906
• Heimkomin son 1908
• Dagbok 1905-1923 1-6 1925-1927

Externa länkar

• Arne Garborg-biografi (engelska)

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Garborg, Arne, 1904–1926 ^(Not).