Landslag (lagstiftning)
Från Rilpedia
Landslag kallas en riksomfattande lagstiftning, till skillnad från lokala och regionala lagar, som till exempel landskapslag. Sveriges första landslag var Magnus Erikssons landslag.
En nämnd av tre lagmän sammansattes för att sammanfoga landskapens lagar till en landslag. De verkade från 1347 i Örebro där förmodligen arbetet med en kyrkobalk skulle ske. Fem kaniker från skilda stift hade inkallats som råd, men en total brytning mellan dessa och lagmännen skedde sedan kanikerna styvnackat motsatt sig varje begränsning i kyrkans befogenheter. Antagligen är detta orsaken till att landslagen i slutändan kom att sakna kyrkobalk, istället tillämpades i de flesta fall Upplandslagens kyrkobalk.
De viktigaste influenserna i landslagen var Upplandslagen, Västmannalagen och Östgötalagen, samt Magnus Erikssons stadgar.
Den färdiga landslagen låg klar någon gång mellan 1347-1352. Den stadfästes aldrig officiellt och har inte godtagits av landstingen eller kungen, även om Kristofer stadfäste en omarbetad version 1442 (Kristofers landslag). Vissa landskap, som Uppland och Östergötland förefaller att ha antagit lagen under 1350-talet, medan exempelvis Hälsingland ännu lydde under landskapslag 1374 och Västergötland antog landslagen så sent som 1389. Ännu runt år 1500 förekom versioner av lagskrifter där landslagen återgavs uppblandad med gamla landskapslagar. En version som ersatte arvslagstiftningen med stycken ur Upplandslagen blev i början av 1500-talet stadfäst och kallas ibland den mellersta lagen.
Landslagen i Sverige ersattes i utökat och omarbetat skick då 1734 års lag antogs.
