Från Rilpedia

Kurt Weill, född 2 mars 1900 i Dessau, Sachsen-Anhalt, Tyskland, död 3 april 1950 i New York City, New York, USA. Tysk tonsättare (från 1943 amerikansk medborgare). Gift med den österrikiskfödda skådespelerskan och sångerskan Lotte Lenya.

Weill studerade komposition för Engelbert Humperdinck och Ferruccio Busoni i Berlin. Busoni fick stor betydelse för Weills senare skapande och för hans operaestetik.

Redan tidigt, för sina första operaprojekt, samarbetade Weill med betydande tyskspråkiga författare som Georg Kaiser och Yvan Goll. Den komiska enaktsoperan Der Zar lässt sich photographieren ("Tsaren låter fotografera sig"; alt. svensk titel: "Ett foto av självaste tsaren") med libretto av Kaiser, uruppförd 1928, var en remarkabel publikframgång. Här, liksom redan i Royal Palace (1927, libretto av Goll) arbetar Weill med en stilblandning, som skulle komma att bli hans kännemärke. I båda de nämnda operorna spelar inslag av tango en viktig roll. Den sofistikerade växlingen mellan det dominerande, närmast expressionistiska tonspråket och det populära i tangons form har i dessa operor inte minst dramaturgiska funktioner.

Det berömda samarbetet med författaren Bertolt Brecht varade i tre år, 1927-1930, med enstaka gemensamma projekt efteråt. Några av Weills mest kända verk kom till under samarbetet med Brecht, så till exempel den samhällskritiska Tolvskillingsoperan (Die Dreigroschenoper). Detta verk är inte en opera i konventionell mening, utan kallades av upphovsmännen "Stück mit Musik" (skådespel med musik). I Tolvskillingsoperan blandar Weill många olika stilar, från de neobarocka tongångarna i uvertyren till den för tonsättaren karakteristiska kabaré-, jazz- och tangoinspirerade s.k. "Song"-stilen. Även operan Staden Mahagonnys uppgång och fall, kantaten Der Lindberghflug och skoloperan Der Jasager var viktiga resultat av samarbetet med Brecht.

Ett av Weills sista verk innan han tvingades lämna Tyskland 1933 på grund av det nationalsocialistiska hotet var den storskaliga, tragiska operan Die Bürgschaft med ett samhällskritiskt libretto av den kände scenografen Caspar Neher. I fransk exil 1933-1935 skrev Weill bland annat sin andra symfoni och återupptog tillfälligt samarbetet med Brecht i den "sjungna baletten" Die sieben Todsünden, men komponerade också en påtagligt "fransk" musik till Jacques Devals skådespel Marie Galante.

Efter två år i Frankrike flyttade Weill 1935 till USA där han var fortsatt verksam med att komponera musikaler, operett- och filmmusik men även operan Street Scene liksom solosånger, bland annat till texter av Walt Whitman. Till skillnad från sin forne samarbetspartner Brecht, som i mycket hög utsträckning var beroende av språket, och i synnerhet det tyska språket som arbetsredskap, och många andra europeiska intellektuella som flytt till USA, var Weill mycket angelägen om att assimilera sig och bli accepterad som amerikan. När en amerikansk tidning - utan någon som helst pejorativ avsikt - kallade honom "German composer" (tysk kompositör), protesterade Weill i ett särskilt genmäle. Flera av Weills verk från USA-tiden, tydligast Street Scene visar på Weills ambition att åstadkomma en "American Opera", något han själv i flera artiklar beskriver som en syntes mellan den amerikanska musikalen och den traditionella europeiska operan.

Weill var sedan 1926 gift med skådespelerskan och sångerskan Lotte Lenya, en framståend uttolkare och propagandist för hans verk. Efter skilsmässan 1933 gifte paret om sig 1937.

Än idag lever en viss påverkan av Weills musik kvar. Till hans stora beundrare räknas bland många andra Bob Dylan.

Filmer innehållande Weill-musik (urval)

• 1987 - Radio Days
• 1988 - En annan kvinna
• 1992 - Skuggor och dimma
• 1993 - Kika
• 2000 - Lucky Numbers
• 2000 - Vad kvinnor vill ha

Externa länkar

(engelska) Kurt Weill Foundation for Music

(tyska)/ (engelska) Den årliga Weill-festivalen i Dessau