Europeiska kol- och stålgemenskapen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Kol- och stålunionens medlemsstater:
B – Belgien
BRD – Västtyskland
F – Frankrike
I – Italien
L – Luxemburg
NL – Nederländerna

Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), även kallad Europeiska kol- och stålunionen eller bara kol- och stålunionen, var en samarbetsorganisation mellan sex länder i västra Europa. Den undertecknades 1951 på initiativ av framför allt den dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman men trädde i kraft först 1952. Ett av syftena med unionen var att neutralisera konflikten om de fransk-tyska gränsområdena men också att gemensamt kontrollera produktionen och försäljningen av kol och stål. I unionen ingick, förutom Frankrike och Västtyskland, även Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien.

Gemenskapen ersatte 1952 the International Authority for the Ruhr, det internationell styret av Ruhrområdet[1]

Unionen var början till det samarbete som senare skulle leda fram till EEG, EG och EU. Unionen fick fem institutioner:

• Höga myndigheten eller Kommissionen
• Gemenskapsförsamlingen eller Europaparlamentet
• Särskilda Ministerrådet
• Domstolen
• Revisionsrätten

Unionens högkvarter förlades till Luxemburg.

Fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen trädde i kraft den 23 juli 1952 och var skrivet att gälla under 50 år. Följaktligen upphörde det att gälla efter femtio år, den 23 juli 2002.

Namnet

Det finns en inte obetydlig skillnad mellan de svenska namnen Europeiska kol- och stålgemenskapen och Europeiska kol- och stålunionen. Ordet "union" uttrycker i det närmaste en sammanslutning av de inblandade staterna, medan "gemenskap" istället främst betonar ett starkt mellanstatligt samarbete mellan olika, suveräna stater. Detta återspeglas även i andra språk, bland annat engelskans European Coal and Steel Community.

Se även

• Tidsaxel över Europeiska unionens historia
• Den kompletta fördragstexten

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.