Knyppling

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Knyppeldyna från Quebec i Kanada
Danskt knypplingsarbete
Kvinna knypplar. Tavla av Caspar Netscher från 1664.

Knyppling är en form av handarbete och används inte minst för att tillverka spets. Att knyppla kan liknas vid en anvancerad flätning och följer en mycket logisk väg. Trådarna är lindade på särskilda spolar, knyppelpinnar (ibland kallade knypplar, singularis knyppel). För upprullning av tråden på knyppelpinnarna finns särskilda spolmaskiner, liknande dem som används för spolar till de skyttlar som används vid vävning.

Själva arbetet är fäst vid en knyppeldyna där spetsen, vartefter den blir färdig, rullas ihop. Traditionellt knypplar man med lingarn i olika tjocklekar och med olika antal ihopspunna trådar.

Innehåll

Historik

Knypplingen härstammar från Italien på 1400- och 1500-talet. På 1700-talet fanns de skickligaste knypplerskorna i Frankrike och Flandern. Där kunde man tillvera de tunnaste lintrådarna.

Tekniken

När man knypplar använder man hela tiden två par pinnar där två olika förflyttningar av pinnarna är möjlig; "korsning" och "vridning". Dessa kan sedan kombineras till "enkelslag", "vävslag" och "dubbelslag". De olika slagen kan kombineras för att bilda mönster. Man använder också nålar för forma spetsen. När man knypplar utgår man vanligtvis ifrån ett mönster, en ritad bild över trådarnas rörelse genom spetsen med markeringar för nålhål. Men man kan också knyppla fritt, kanske med en ritad skiss som underlag eller utan något underlag alls.

Knyppling i Sverige

Man tror att knypplingen i Sverige stammar från 1500-talet, men då i ett enkelt utförande och med enkla redskap.

Det finns olika skolor inom knyppling, varav vissa använder färg och andra inte. I traditionell svensk knyppling knypplar man i blekt eller halvblekt lingarn av olika tjocklekar. I dag knypplas det med alla möjliga material och färger, mycket inspirerat från utlandet. Riktigt flortunna spetsar knypplas i bomullsgarn eftersom det i dag inte går att producera lingarn av så fina kvaliteter. Konstknyppling utförs i alla möjliga material, från metalltråd till fiberoptisk kabel. En konstnär som kombinerat färgstark knyppling med broderier är Ingrid Eggimann-Jonsson. Hennes alster kunde sommaren 2007 beskådas på Gottfrid Larssongården i Vadstena.

Knypplingen har varit särskilt vanligt förekommande i Östergötland, men har också utövats i övriga landet. Varje landskap har sina särdrag när det gäller teknik och redskap. Ottilia Adelborg grundade en Knyppelskola i Gagnef. Föreningen Svenska Spetsar i Vadstena arbetar för knypplingens fortsatta överlevnad och har upphovsrätt till många äldre och nya spetsmönster. De bedriver kursverksamhet varje sommar för dem som vill lära sig mer om knyppling och de säljer både färdiga spetsar och knypplingsmaterial både i butik och per postorder.

Skånsk knyppling

Skånsk knyppling skiljer sig från Vadstena-spetsen genom att den knypplas på fri hand och inte har uppstucket pappersmönster på kullen. Man vet inte exakt när knypplingen kom till Skåne. Det finns en berättelse som säger att en båt från Holland frös fast i isen utanför Kåseberga. Under den vintern lärde kaptenens hustru ut konsten att knyppla till kvinnorna i trakten[1].

Skrinet (knyppeldynan)

Knyppeldynan, eller skrinet, som används för skånsk knyppling är ofta fyrkantig. Ovansidan på skrinet måste ha en viss lutning för att knyppelpinnarna ska kunna rulla ned åt sidorna efter att man gjort sitt slag. Kullen är klädd med ett randigt tyg för att det ska vara lättare att hålla spetsen rak och bibehålla samma bredd eftersom man kan utgå från ränderna när man sätter knappnålarna längs spetsen kanter. Knyppelpinnarna är gjorda i trä och kan se ganska olika ut. De kan vara mycket enkla till utförandet, från enkla täljda pinnar där till och med barken kan vara kvar till mycket konstrikt snidade och dekorerade pinnar. Oftast är de mellan nio och elva centimeter långa med en utskuren smalare del för tråden och en tjockare avslutande del som man håller i.

Se även

Referenser

Skrivna källor

  • Axel Hörlén, Knyppling och knypplerskor i södra delen av Ingelstads härad (1962)
  • Gertrud Ingers, Skånsk knyppling : historik och arbetsbeskrivningar (1966)
  • Wiviann Nordström, Skånsk knyppling: frihandsknyppling (2000)

Noter

  1. Wiviann Nordström, Skånsk knyppling : frihandsknyppling, s. 11 (2000)

Externa länkar

Personliga verktyg