Kast
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Kast (olika betydelser).
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
Kast är en typ av hierarkiska socialgrupperingar som förekommer inom det indiska kastväsendet. Ordet (från port. casta, "släkte" el. "ras") användes först av portugiser för att beskriva den ståndsindelning de fann i Indien på 1500-talet. Människor föds där in i en kast och är hänvisade till att leva inom den hela sitt liv. Man lever i de kaster man föds i, vid giftermål upptas det lägre kastet.[källa behövs] Kastsystemet föreskriver sociala normer och seder, och kanske framförallt yrke. Kastväsendet är förknippat med föreställningar om reinkarnation och karma. Det gudomliga i världen uppenbarar sig i en sammanhängande skala av materiella företeelseformer, från de mest låga tillstånd uppstigande till den högste andens fullkomning och renhet. Enligt den hinduiska världsåskådningen måste denna graderade ordning komma till uttryck i ett rikes sociala inrättning om detta vill bära det gudomligas typ.
Innehåll |
Historia
Det indiska kastväsendet med sina över 3000 samhällsgrupper går tillbaks på det vediska (fornindiska) samhällets indelning av befolkningen i fyra klasser, där brahminerna eller prästerskapet är den högsta, följd av kshatriyerna (adel och krigare), vaishyer (köpmän) och shudrer (arbetare). Samma klasser låg till grund för alla indoeuropeiska samhällen och levde vidare i Europa fram till 1800-talet som de fyra stånden. Sanskritordet för kast, varna, betyder ordagrant "färg", och enligt vissa spekulationer skulle kastväsendet ha grundats av ljushyade arier när de invaderade Indien under andra årtusendet f.v.t. och förslavade dess mörkhyade ursprungsbefolkning. De färger som av traditionen tillskrivs de olika kasterna är vitt för brahmanerna, rött för krigarna, gult för köpmännen och svart för arbetarna, vilket har ansetts stödja denna tolkning. Dumézil (1958) har dock visat att samhällsgrupperna förknippades med olika färger även i andra indoeuropeiska samhällen; så förbands t.ex. även romarnas präster och adel med vitt respektive rött, medan den fornnordiska dikten Rigsthula beskriver trälarnas urfader som "svart" och ful, medan stormännens fader är "blond" och böndernas rödhårig.
Indoeuropéernas samhällsklasser var inte uteslutande reglerade av arvsrätt. Konungar valdes till sin post av stormännen och/eller prästerna, slavar kunde friköpas och prästämbetet krävde en långvarig träning. Klasserna upprätthöll det indoeuropeiska bysamhället: arbetarna tjänade stormännen och köpmännen betalade skatt till dem i utbyte mot militärt beskydd, liksom i medeltidens Europa, och för att systemet skulle fungera var det nödvändigt att varje klassmedlem var kunnig i sitt yrke. Så var även fallet med de fornindiska kasterna; i skapelsehymnen Purusha Sukta i Rigveda beskrivs hur urjätten Purusha offras av gudarna, som skapar världen av hans kropp, brahmanerna ur hans mun, krigarna ur hans armar, köpmännen ur hans liv och arbetarna ur hans fötter. Detta kan ses som en beskrivning av den indoeuropeiska samhällskroppen, där prästerskapet utgör huvudet, stormännen armarna, köpmännen buken som förser hela samhället med näring, och arbetarna fötterna som befinner sig längst ner i hierarkin men samtidigt håller uppe hela samhället.
Troligen under århundradena före vår tideräknings början började den indiska klassindelningen utvecklas i riktning mot det födelsebaserade system som vi känner idag. Alexander den stores invasion av Indien på 300-talet f.v.t. medförde en misstänksamhet mot utländska "barbarer" (ett sanskritord för en "oren" utlänning, yavana, kommer från ett gammalt ord för jonier, iaones hos Homeros och javanim på hebreiska) och bidrog säkerligen till den inåtvändhet som länge har varit kännetecknande för den indiska kulturen. Under det indogrekiska eller seleukidiska imperiets tid finner vi också att många greker, däribland kung Menander, omvände sig till buddhismen, medan vi känner till få konverter till hinduismen. Ett fåtal exempel är dock kända, däribland ambassadören Helidodoros som på 100-talet f.v.t. blev en bhagavata eller anhängare av Krishnas kult. Detta visar troligen att dagens ofta främlingsfientliga inställning hos indierna ännu inte var fullt utvecklad vid denna tid. När muslimerna invaderade Indien på medeltiden inleddes emellertid en period av tilltagande förakt och skräck för köttätande, otrogna yavanas och mlecchas, som orsakade rituell orenhet genom sin blotta beröring. Den ökande besattheten av rituell renhet var troligen det som slutligen ledde till att samhällsklasserna skulle komma att grundas på jati, födelse, snarare än på individens egen läggning. Enligt en teori som huvudsakligen förespråkas av den hindunationalistiska rörelsen skulle betydelsen av en persons kast inte ha haft samma sociala betydelse förrän britterna på 1800-talet krävde att alla indier skulle registrera sig och därvid uppge kasttillhörighet.
De kastlösas historia är inte helt kartlagd. Kastlösa nämns inte bland de människor som skapas ur Purushas kropp - här framställs hela mänskligheten som uppdelad i fyra klasser. I det indoeuropeiska samhället tillhörde i regel varje person en viss klass. De första kastlösa var säkerligen människor som p.g.a. brott mot den sociala ordningen uteslutits ur sin klass. Sådana personer tvingades ofta leva socialt utstötta - i de vediska skrifterna finner vi att en brahman som fallit från sin kast måste genomgå långvarig självspäkning och rituell rening för att bli accepterad igen, och många förföll till ett liv som rövare (ett känt exempel är Valmiki, författaren till eposet Ramayana, som efter ett sådant liv återfick sitt anseende som helig man efter år av meditation och fasta i vildmarken). Det fanns också utlänningar som inte tillhörde någon kast och som p.g.a. orena vanor (köttätande, intag av rusmedel, ett sexliv som inte följde de vediska reglerna, eller bara dålig hygien) betraktats med misstro av indierna. Sådana "barbarfolk" fanns även i Indien; i Manu Samhita nämns olika stammar (Pulinda, Alina m.fl.) som alla räknas som mlecchas eller barbarer. Uppkomsten av en stor kastlös minoritet följde sannolikt på grekernas invasion av Indien och den rädsla för främmande orenhet som denna gav upphov till; i sitt verk Indika delar ambassadören Megasthenes in indierna i åtta klasser, men nämner inga kastlösa. Han påpekar också att indierna, till skillnad från grekerna, inte höll slavar. Möjligen var dagens kastmentalitet fullt utvecklad först efter ett par hundra års styre av muslimska perser. Den första vågen av erövrare inledde en systematisk förstöring av hinduernas tempel och framför allt deras gudabilder, vilket kan ha medfört att större vikt började läggas vid rituell renhet som ett krav för inträde i templen. Då tempeltjänsten utgjorde en religiös grundpelare för varje hindu, var det av högsta vikt att undvika att låta sig orenas, något som kunde ske genom beröring med en muslim eller annan oren. Detta bidrog förmodligen till att försvåra situationen för människor som regelbundet utsatte sig för orenhet, såsom toalettstädare, barberare och köpmän som färdades bland orena utlänningar (Indiens tidigare omfattande handel med utlandet, särskilt Fjärran Östern och Afrikas östkust, avstannade nästan under persernas styre).
Varna
Det finns över 3000 kaster i den hinduiska befolkningen i Indien, många direkt kopplat med yrke. Inga enskilda religioner är knutna till någon speciell kast, även andra trosbekännare placeras in i kastsystemet. De fyra ursprungliga kasterna är:
- Brahminer, eller prästerna
- Kshatriyas, eller krigarna
- Vaishyas, eller köpmännen,
- Shudras, eller bönderna.
Den lägsta av alla kaster är dalit, ofta benämnd de kastlösa eller oberörbara. De fyra traditionella huvudkasterna (på sanskr. Varna, eg. färg) bildar en hierarki, med brahminerna högst upp. Uppdelningen i fyra huvudkaster är dock mera osynlig i det moderna Indien, där man snarare kan tala om en uppdelning i högre kaster och lägre kaster - jater snarare än varna - där så gott som samtliga lägre kaster är det som tidigare betecknades som "shudras". Uppdelningen återspeglar rita, och innebär förutom de renhetsregler som gäller emellan kasterna även en gräns emellan dessas yrken (sanskr. jati). I Indien finns idag flera tusen kaster. I en genomsnittlig indisk by torde 15-20 olika kaster finnas representerade.
Ett exempel på kasternas hierarki kan ges med hjälp av vissa kasters traditionella yrken. I en nutida indisk by är vanligen herde, och skrivare högre stående yrken, och dessa kan socialt följas av fiskare, krukmakare eller herde som tillhör ett stamfolk, en kristen och slutligen en muslim. Därefter följer yrken av shudrakaraktär, som frisör, tvättare och vävare. Slutligen kommer de kastlösas yrken som korgmakare, städare och gravgrävare.
Sanktioner vid brott mot kastsystemet
Den, som sitter till bords med en annan kasts medlemmar, äter mat som är tillredd av dem eller har samlag med någon av dem blir utstött och "degraderad" från sin kast. En man som har sexuellt umgänge med en lägre stående kvinna utsätts dock inte för några sociala sanktioner, förutsatt att han noggrant tvättar sig efteråt. En person som färdas över det "svarta vattnet", d.v.s. över havet till något avlägset land, förlorar också sin kast. Detta löstes under brittisk tid bl.a. genom att de rajor som besökte England medförde ett kärl innehållande vatten från Ganges.
Giftermål tycks dock alltid ha varit tillåtet mellan de tre högsta i det gamla kastsystemet. Detta tillämpades så, att en kvinna inte fick gifta sig under sin kast och att barnen kom att höra till moderns kast, den lägre. Ett utvecklat kastsystem fanns först i den senare vedatiden och är kodifierat i lagböckerna, bl.a. Manus lagbok.
Kastsystem i övriga världen
På den hinduiska ön Bali i Indonesien lever arvet från de gamla hinduiska rikena (Majapahitriket, Shrivijaya, Singhasaririket m.fl.) i Sydostasien kvar bl.a. i form av ett kastsystem. Huvudkasterna på Bali är pedana, "brahminerna", satria, "prinsar och kungar", wesia, "krigare, adel, handelsmän" och sundra, "bönder". Sistnämnda kategori utgör 90% av befolkningen.
Fram till 1800-talet användes ordet kast i Mexiko när man i ett rasistiskt system sökte kategorisera de olika folkblandningar som fanns i landet. I Goa använde sig portugiserna av ett eget kastsystem: De portugiser som föddes i Indien kallades castiços av portugisiska föräldrar, barn i indoportugisiska blandförhållanden kallades mestiços ("blandade" – jämför med Latinamerikas mestiser) och de portugiser som sändes ut från moderlandet för att tjänstgöra i Goa, men inte bosätta sig där, kallades reinols. De indier som bodde i Goa fick benämningen canarins (jfr Kanara)
