Från Rilpedia

Kall fusion är ett hypotetiskt fysikaliskt fenomen, där sammansmältning, fusion, av atomkärnor sker vid förhållandevis låg temperatur och tryck. Kall fusion av vätekärnor skulle kunna ge i praktiken gratis energi, eftersom man kan använda vanligt vatten som bränsle. Rådande teorier pekar på att kall fusion är omöjligt, men vissa forskare hävdar att det finns experiment som demonstrerar kall fusion. Andra forskare har dock hittills alltid haft stora problem med att upprepa resultaten. Eftersom det finns en lång historia av bedrägerier i samband med fritt tillgänglig energi, har forskarvärlden intagit en kraftigt skeptisk hållning till alla nya påståenden om lyckad kall fusion.

Innehåll 1 Historik 1.1 Tidiga arbeten 1.2 I Sverige 1.3 Pons och Fleischmann återväcker idén 2 Andra metoder 2.1 Kall fusion med myoner 3 Referenser

Historik

Termen "kall fusion" myntades av Paul Palmer vid Brigham Young University 1986 i samband med undersökningar kring "geo-fusion," eller den möjliga existensen av fusion i en planets kärna.^[1]

Tidiga arbeten

Intresset att ur väte kunna tillverka helium växte fram på 1920-talet som en möjlighet att till låg kostnad få fram en säkrare lyftgas till luftskepp än väte. Palladiums speciella förmåga att absorbera väte hade Thomas Graham insett redan på 1800-talet.^[2] Kall fusion kom därför huvudsakligen att kretsa runt idén att palladium (eller titan) skulle kunna katalysera fusion genom dessa metallers speciella egenskap att kunna absorbera stora mängder väte, inklusive dess isotop deuterium. Hoppet stod till att deuteriumatomer skulle komma tillräckligt nära samman för att inducera fusion vid vanliga temperaturer.^[3]

I Sverige

1927 hävdade den svenske fysikern John Tandberg att han hade lyckats smälta samman väte under tryck till helium i en elektrolytisk cell med palladiumelektroder.^[2] På basis av detta arbete ansökte han om svenskt patent för "a method to produce helium and useful reaction energy". Samtidigt hade två tyska vetenskapsmän, F. Paneth och K. Peters, rapporterat om transformation av väte till helium genom spontan kärnkatalys, då väte fick adsorberas av finfördelad palladium vid rumstemperatur.^[2] Dessa författare tillkännagav senare att det helium som de mätt upp, hade sin källa i den omgivande luften. Till följd av denna Paneth & Peters' reträtt, så blev Tandbergs patentansökan till slut avslagen.^[2] Efter det att deuterium upptäckts 1932, fortsatte Tandberg sina experiment med tungt vatten nu med siktet klart inställt på energiutbytets möjligheter.^[4]. Några större mängder helium lär han inte ha åstadkommit och intresset falnade med luftskeppet Hindenburg, trots att det på sin sista färd 1937 hade laddats med vätgas.

Pons och Fleischmann återväcker idén

Mest uppmärksamhet har de amerikanska forskarna Stanley Pons och Martin Fleischmann väckt. I mars 1989 på University of Utah fick de i ett elektrolysliknande experiment med vätgasmättade palladium-elektroder ut mer energi, än vad som krävdes för att underhålla reaktionen. Det gick en högljudd susning genom vetenskapsvärlden, vilken dock snabbt dämpades av bland annat MIT-forskare som hävdade att detta var en bluff eller ett missförstånd. Pons och Fleischmann fick utstå mycket kritik och kunde till slut inte jobba mer i USA.

I ett avsnitt av det engelska TV-programmet "60 minutes" våren 2009 framkom att seriösa forskare, som på programledningens uppdrag åter undersökte fenomenet "kall fusion", fann en värmeutveckling som de inte kunde förklara utifrån kända grundfenomen. En åldrad upptäckare av det påstådda fenomenet "kall fusion" fick i programavsnittet kommentera den nya informationen och sade att han ångrade att han lagt in ordet "fusion" i benämningen - eftersom han menade att någon annan okänd process kanske orsakar energiutecklingen.

Andra metoder

Kall fusion med myoner

Man kan även använda en deuterium- och en tritiumatom, där man bytt ut en elektron mot en myon. Myoner är precis som elektroner negativt laddade, men har 200 gånger så stor massa. Den stora massan tvingar myonerna att ta en snävare bana kring atomkärnan vilket komprimerar atomen. När tritiumatomen blir mindre, kan de båda atomerna komma så pass nära varandra att de slås ihop. Restprodukterna blir i så fall en neutron, en alfapartikel och en myon som kan användas i nästa cykel. Energiutbytet i processen är dock dåligt, vilket gör att den troligen inte går att använda som energikälla.

Referenser

1. ↑ Kowalski 2004, II.A2.
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2 2,3} US DOE 1989, s. 7.
3. ↑ Crease & Samios 1989, s. V1.
4. ↑ Sten Söderberg (red); Vår alkemist i Tomegränd. En bok av och om John Tandberg (Lund 1970)

.