Kalevala
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Kalevala (olika betydelser).
 |
Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk. |
Kalevala är ett finskt nationalepos. Det är en hjältedikt i 50 sånger, skrivet på versformen kalevalameter eller finsk runometer, som kännetecknas av allitterationer och särskild rytm. Texterna är upptecknade muntliga berättelser i versform, som på 1800-talet sammanställdes till en helhet av Elias Lönnrot. Lönnrot skrev några egna verser, men de utgör endast tre procent av hela eposet. Kalevalas händelseförlopp och gestalter är en skapelse av Lönnrot. Det centrala temat, maktkampen mellan det mörka Pohjola och det ljusa Kalevala, har en bakgrund från det hårda livet vid Vita havets stränder i de ryska byarna Vuonninen, Kuusilahti, Kepa, Luusalmi, Borovoi och Kalevala. Diktverket har också vissa likheter med Pusjkins Sagan om Jussi, som utkom strax innan Lönnrot började studera på universitetet i början på 1820-talet.
Runor
Den finska folkdiktningen består av "runor", (finska runo, plur. runot, ett ord av skandinavisk upprinnelse) utgörs av ballader med historiskt eller religiöst innehåll, episka eller halvepiska skildringar av sagohjältars gärningar, lyriska dikter, besvärjelser (loitsuja, av kristet ursprung), bröllopssånger m. m., allt avfattat på runometer, samt med annan meter visor av mera skämtsamt innehåll (rekilauluja), klagan över den döde (itkuja) och visor av modern art och form. Runometern består av 4 trokéer i varje versrad, har ingen strofindelning och inget slutrim, men i dess ställe allitteration, likväl blott inom samma versrad; utmärkande för denna folkpoesi är även parallellism, upprepning av samma tanke i två eller flera versrader. Ex.:
- Kullervo, Kalervon poika,
- Sinisukka äijön lapsi,
- Siitä suorikse sotahan,
- Vainotielle valmistaikse.
- (Kullervo, Kalervos son,
- Blåstrumpa, gubbens barn,
- Bereder sig till strid,
- Rustar sig till krigsstigen.)
Samma metriska form träffas även i en massa gåtor, ordspråk och talesätt.
Finsk folkdiktning före Kalevala
Ända till 1500-talet det finska folkpoesi sjungades mycket i hela Finland, men på 1600-talet det försvann i västra Finland. De första egentliga uppteckningarna av finsk folkpoesi är från 1700-talet, och banbrytaren inom dess utforskning var Henrik Gabriel Porthan. Det var dock först i början av 1800-talet som, via James Macphersons Ossians sånger, Johann Gottfried von Herders Stimmen der völker och Arvid August Afzelius' och Erik Gustaf Geijers Svenska folkvisor, det ute i Europa vaknade intresset för det folkliga och folkpoesien på allvar nådde Finland. Carl Axel Gottlund och hans vänner började omkring 1810-talets mitt ett intensivare uppteckningsarbete. I Uppsala, dit de överflyttade, väckte deras entusiasm stort intresse, och genom tysken Johann Hieronymus Schröters av dem inspirerade lilla samling Finnisehe runen (1819) överfördes denna uppmärksamhet även till Finland, där också den danske språkforskaren Rasmus Rasks samtidiga besök och hans livliga intresse för finska språket kraftigt bidrog att väcka sinnena och kalla nya män till verket. Reinhold von Becker gjorde 1819 en lång resa genom norra Finland för dialektundersökningar och runosamling och började året därpå i sitt folkblad Turun Viikko-Sanomia (Åbo veckonyheter) publicera ett försök till sammanställning till ett helt av en del runor om sagohjälten Väinämöinen. 1822 utgav Zacharias Topelius d. ä. första häftet av Suomen kansan vanhoja runoja (Finska folkets gamla runor; 5 häften 1822-31), i vilket för första gången sånger från de runorikaste trakterna i ryska Karelen framträdde och visade, att det inte blott, såsom man trott, fanns fragment av runosången kvar att rädda, utan att den i vissa trakter ännu levde med fullt liv.
Elias Lönnrots resor
Vid samma tid vistades den unge studenten Elias Lönnrot som informator hos en professorsfamilj, kring vars sommarställe han hörde sägner berättas och runor sjungas, och gjorde sina första försök som runosamlare. Här kom han också i personlig beröring med Becker och fick under hans ledning sätta sig in i allt vad man visste om den finska folkpoesien. Becker kom överens med sin lärjunge om, att denne skulle fullständiga hans framställning av runorna om Väinämöinen, och 1827 publicerade Lönnrot sin disputation De Väinämöine priscorum Fennorum numine I, i vilken han, mest i prosaform, ger en sammanhängande framställning av Väinämöinens liv och later. De av Topelius utgivna runorna kallade honom emellertid till eget samlararbete, och 1828 begav han sig ut på sin första fotvandring till och genom runornas främst hemland, Karelen, där han likväl denna gång ej kunde komma till de bästa runotrakterna längst i norr. Sina samlingar utgav han under titeln Kantele (Cittran; 4 häften 1829-31), varvid han följde den redan av de äldre runoutgivarna begagnade metoden att smälta ihop olika varianter av samma sång till en enda. Efter en kortare resa 1831 kunde han på en tredje färd 1832 tränga längre mot norr än förut och göra större samlingar, och under sommaren 1833 arbetades runovarianterna om Lemminkäinen samman till två längre runor om denne hjälte. En kortare resa samma år förde honom till slut till de bästa runotrakterna i ryska Karelen, vilket hade avgörande betydelse för sammanställandet av Kalevala. Ett par av de sångare, som han här träffade, förenade med varandra icke blott olika episoder av en och samma hjältes gärningar, utan även runor om olika hjältar till ett helt, om också av synnerligen ringa omfång.
Kalevala börjar ta form
Förut hade Lönnrot avsett att förena de olika runorna till en serie av smärre epos; under intryck av vad han nu hörde föddes tanken att förena dem alla till ett enda, stort epos. Det första utkastet härtill, kallat Runokokous Väinämöisestä (Runosamling om Väinämöinen, tryckt 1892), omfattade 5052 versrader, indelade i 16 sånger. En ny färd till samma trakter 1834 gav; nytt, viktigt material;, som inarbetades i det gamla, och 1835 utkom så Kalevala i sin första upplaga, den s k gamla Kalevala (innehållande 12078 versrader, fördelade på 32 "runor"). De följande åren förde Lönnrot på nya samlingsresor. Från dessa och nästan ännu mera från hans medhjälpares resor hemfördes en mängd nytt material, med vars hjälp Kalevala omarbetades och utvidgades till sitt nuvarande omfång. Kalevalas andra redaktion, den så kallade nya Kalevala, utkom så för första gången 1849'; den omfattar 22795 versrader, fördelade på 50 runor. Bland de nyssnämnde medhjälparna må särskilt nämnas Daniel Europaeus, som hemförde omkring hälften av det i nya Kalevala tillkomna materialet, varibland de i Ingermanland upptecknade Kullervorunorna, vidare Henrik August Reinholm och August Engelbrekt Ahlqvist.
Kalevalas innehåll
I Kalevala skildras först världens skapelse (runorna 1-2), Väinämöinens besvär i sångartävlan med rivalen Joukahainen (3), frieri till hans syster Aino och dennas död (4-5). Väinämöinen gör en misslyckad friarfärd till en skön jungfru i Pohjola, det mörka landet i norr (i motsättning mot Väinämöinens ljusa land Kalevala)(6-9). Ilmarinen luras till Pohjola och smider där lyckoredskapet, pengakvarnen Sampo för att vinna jungfrun, som dock inte heller vill följa honom (10). Lemminkäinen dödas på sin friarfärd till samma jungfru och återuppväcks av sin mor (11-15). Väinämöinen far till dödsriket efter en trollformel för fartygsbygge (16), finner den sedan i jätten Vipunens mage, bygger skeppet (17) och far på en ny friarfärd till Pohjola (18). Ilmarinen har dock också begett sig dit och får jungfrun (19), varefter bröllop firas med långa bröllopsrunor (20-25).
Lemminkäinen drar ut på ett fruktlöst hämndtåg till Pohjola (26-30). Slaven Kullervo dödar Ilmarinens maka, förför en flicka, som befinns vara hans försvunna syster, dödar sin fars baneman och till slut också sig själv (31-36). Ilmarinen smider sig en ny hustru av guld och silver, som dock inte duger (37) och rövar i stället bort sin avlidna hustrus syster (38). Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen far till Pohjola och rövar Sampo därifrån - på vägen skapas en kantele av en jättelik gäddas käke(39-42). Pohjolas härskarinna förföljer de flyende (43-46), tar fast sol och måne och lägger beslag på elden (47). De befrias dock åter (48-49). Jungfrun Marjatta föder en son, en Jesus like, som döps till Karelens konung. Väinämöinen blir förgrymmad över detta och överger sitt land, men lämnar kantelen kvar, sitt folk till evig glädje (50).
Kalevalaforskningen i slutet av 1800-talet
Under de första decennierna efter Kalevalas tillkomst fästes all uppmärksamhet vid den tryckta editionen och ingen vid det material, på vilket denna var grundad, på folkets egen sång. Man vande sig att anse Kalevala som ett folkligt epos, som sedan urminnes tider i mer eller mindre fullständig gestalt levat på folkets läppar och med varsam hand rekonstruerats av Lönnrot, runornas samlare. Kalevala blev en bibel, i vilken man studerade fornfinnarnas liv, seder och religion, och den jämställdes med Homeros sånger, Nibelungenlied och dylikt. Först på 1870-talet började den verkliga Kalevalaforskningen, grundad på själva runomaterialet, vilket Lönnrot med största pietet bevarat, och samtidigt igångsattes en systematisk uppteckning av den finska folkpoesien. Den egentlige banbrytaren för denna forskning var Julius Krohn; hans verk fortsattes och avslutades av sonen Kaarle Krohn i arbetet Kalevalan runojen historia (Kalevala-runornas historia; 1903-10); bland övriga Kalevalaforskare må särskilt nämnas finländarna August Robert Niemi och Axel August Borenius samt italienaren Domenico Comparetti.
Kalevalas äkthet ifrågasattes
Genom denna forskning har konstaterats, att det icke funnits något gammalt, enhetligt epos av Kalevalas art, som blivit rekonstruerat av Lönnrot. Folket självt har känt och känner endast enstaka runor, vilkas form och innehåll växla från trakt till trakt. De högst utvecklade runorna träffas längst i nordöstra Karelen, de primitivaste och ursprungligaste längst i sydväster och söder. Från sydväst och syd ha de således ytterst kommit, och i en mängd fall kan man följa deras utbrednings-och utvecklingsväg ända från sydvästra Finland eller från esternas område. Ibland ha runomotiven kommit från Sverige eller från esternas grannar i väster och söder, svenskar och letter. Den estniska folkpoesien är övervägande lyrisk; även episk-lyriska ballader är vanliga. Genom den finska befolkningen i Ingermanland och på Ladogas västra strand går den episklyriska runoströmmen härifrån mot norr; ett eller annat ryskt runoelement tillkommer härvid. I finska Karelen förstärkes den av en från sydvästra Finland kommande ström, särskilt av (katolska) besvärjelser och episka eller legendariska sånger, ofta av svenskt ursprung. Vid de båda strömmarnas sammanflöde bildas en hop föreningar av runor, och kombinationerna bli nu längre och stabilare än förr. Vissa hjältar börja uppträda, vilka samla runomotiv omkring sina namn. I ryska Karelen utvecklas så den episka runosången alltmera under sin vandring mot norr och når sin höjdpunkt i Vuokkiniemi (64-65° nordlig bredd). Där har Sampomotivet nått sin fulkomliga utveckling och drar till sig en hop andra motiv. Först där kunde Lönnrot hos de förnämste runosångarna och i deras sammanknytningar av runor finna något egentligt uppslag till sammanställande av alla episka runor till ett enhetligt epos. Även de längsta runor, som dessa sångare, med sammanbindande av olika runocyklar, framförde, var emellertid mycket korta (högst omkring 450 versrader) i förhållande till Kalevala. Även i ålder måste således runorna från olika trakter vara mycket olika. I de fall en ungefärlig datering varit möjlig ha de äldsta runorna kunnat föras tillbaka till omkring 1300. De nordöstliga runoformerna är hundratals år yngre; de hedniska element, som särskilt dessa innesluta, bevisa härvid föga, då en del hedniska offer med mera bibehållit sig här ända till våra dagar. Vid sammanställandet av runorna har Lönnrot hoparbetat olika varianter av samma sång till en enda och sammanfogat de olika sångarna till en helhet, delvis med ledning av de sammanknytningar vissa runosångare använt, delvis utan sådan anvisning, blott på det sätt han själv ansåg mest lämpligt; härigenom uppkom ibland helt nya och för folket okända episoder. Vissa sånger, som hos folket hänförde sig till olika hjältar, sammanfördes med varandra genom att hjältarnas namn byttes. Somliga mindre poetiska vändningar och episoder utmönstrades och ersattes med andra av bättre klang. Långa besvärjelser och bröllopssånger insköts på lämpliga ställen. En yttre förutsättning för möjligheten av alla dessa olika elements sammansmältande var den, att de alla hade samma versmått. Vid all denna bearbetning har Lönnrot dock nästan aldrig använt eller behövt använda sina egna ord, utan begagnat från allehanda håll i runovarianterna tagna versrader. Själva namnet Kalevala är i folkets egen diktning sällsynt och på alla ställen, där det i den tryckta Kalevala förekommer, insatt av Lönnrot själv.
Lönnrot, den största runosångaren
I fråga om sin ställning till materialet och sitt verk jämställde sig Lönnrot själv med runosångarna, blott med den skillnad, att han ju behärskade ett mångdubbelt större material än de. Den rätt han därmed tillmätte sig att ordna runorna så, som de bäst passa ihop med varandra, har också erkänts av de finska Kalevala-forskarna, som därmed hävda Kalevalas legitimitet som det finska folkets skapelse och som ett verkligt folkepos. Folket självt nådde icke och kunde icke nå längre, än det i de korta runocyklarna gjorde; för att nå fram till ett längre, sammanfattande epos av samma art som forntidens och medeltidens stora episka dikter fordrades liksom för dem en enda mans avslutande arbete. Lönnrots ställning till sitt material torde dock vara av en särskild art, vartill något annat exempel knappast kan påvisas. Han är icke den över sitt material stående diktaren, som i sin egen ässja smider om folkets sånger till ett helt, och han är icke heller runosångaren av folket, som söker reproducera de sånger han ärvt av förfädernna eller hört från andra håll, men därvid omedvetet förändrar och kombinerar dem, det vill säga företager en omedveten omdiktning. Han är i stället den lärde kompilatorn, som även vid nydiktning av episoder fullt behärskas av det givna materialet och därur, ofta mekaniskt nog, plockar ihop och kittar samman det språkliga uttrycket för sin tankegång.
Kalevala blev hela Finlands kulturarv
Under de första decennierna efter dess framträdande var den verkan Kalevala utövade föga betydande. Småningom, i samband med den allmänna nationella väckelsen, steg dock dess inflytande, och den blev en av de viktigaste faktorerna i den finska andens, den finska poesins och konstens utveckling. Den var en Odyssé eller Iliad, och sådan ter den sig ännu för de breda lagren. Att Kalevala likväl icke, såsom decennier igenom skett, kan begagnas som källa för studium av fornfinnarnas alla förhållanden, framgår tydligt av redogörelsen, för dess uppkomst och själva runornas historia. Bland de litteraturalster, som hämtat sina ämnen och sin form från Kalevala, må särskilt nämnas Juhana Henrik Erkkos dramer Aino och Kullervo. På Kalevalamotiv är många av Akseli Gallen-Kallelas tavlor byggda, likaså åtskilliga av Carl Eneas Sjöstrands, Robert Stigells och Emil Wikströms med fleras skulpturarbeten. Efter Kalevalas mönster har det estniska Kalevipoeg skapats; det har även tjänat till förebild för Henry Wadsworth Longfellows Hiawathas sång.
Omdömena om Kalevalas estetiska värde ha växlat. Alla betyga skönheten av många dess partier, men allmänt erkännes också, att dess komposition är lös och att totalintrycket störs av de oändliga besvärjelser och långa bröllopssånger och dylikt, som till alltför betydande antal inlagts i dess text.
Gamla Kalevalas förord är daterat 28 februari 1835, och under Finlands ofredsår firades samma datum 1910 Kalevalas 75-årsfest med stor högtidlighet överallt i Finland. Förslag fanns före Finlands självständighetsförklaring 6 december 1917 att göra 28 februari till finsk nationaldag.
Namn och begrepp i Kalevala
| Ahti | Annat namn på Lemminkäinen |
| Ahto | Havsgud |
| Ahtola | Havsgudarnas hem under havet |
| Aino[1] | Joukahainens syster som dränker sig hellre än gifter sig med Väinemöinen |
| Alve | En sjö |
| Annikki | Ilmarinens syster |
| Antero Vipunen | Jätte som kan besvärjelser som Väinemöinen behöver |
| Blomstergås | En ko - Hermikki |
| Eneling | Trädnymf (En) - Katajatar |
| Furuling | Trädnymf (Tall) - Hongatar |
| Grannlåt | En ko - Mairikki |
| Hiisi | En ond ande / Det onda |
| Hiitola | Hiisis land |
| Häggeling | Trädnymf (Hägg) - Tuometar |
| Iku-Turso | Ett stort troll som bor i havet |
| Ilmarinen | Kalevalas mytiske smed |
| Ilmatar | Väinämöinens mor, luftens dotter |
| Ilpotar | Annat namn på Louhi |
| Imatra | Vattenfall i floden Vuoksen |
| Joukahainen | Den unge mannen som utmanar Väinämöinen på dikt och sejdkamp |
| Jumala | Annat namn på Ukko |
| Juokola | Joukahainen land |
| Kalervo | Untamos bror, Kullervos far |
| Kalervoinen | Annat namn på Kalervo |
| Kalevala | Karelen |
| Kalma | Annat namn på Tuoni - dödsguden |
| Kantele | Fem till sextonsträngad cittra, knäppinstrument |
| Kauko | Annat namn på Lemminkäinen |
| Kaukomieli | Annat namn på Lemminkäinen |
| Kauppi Lyylikki | Mytisk snickare som slöjdar skidor åt Lemminkäinen |
| Kimmo | En ko |
| Kyllikki | Lemminkäinens fru |
| Lemminkäinen | Kalevalas skälm och förste älskare, Lempis son |
| Lempi | Lemminkäinens far |
| Lempo | En ond ande |
| Louhi | Husmodern i Pohja, huvudmotståndare till Kalevalahjältarna |
| Majrik | En ko - Syotikki |
| Marjatta | Kalevalas jungfru Maria |
| Metsola | Skogen |
| Mielikki | Skogsnymf Tapios fru |
| Muuriki | Svart ko |
| Nygås | En ko - Tuorikki |
| Nyyrikki | Tapios son |
| Osmo | Annat namn för Kalevala |
| Pohja | Gården och landet i norr som Louhi regerar över |
| Pohjola | Annat namn för Pohja |
| Rönneling | Trädnymf (Pil, Rönn?) - Pihlajatar |
| Saarilainen | Annat namn på Lemminkäinen |
| Sampo | Mytisk lyckokvarn som tycks kunna tillfredsställa de flesta av människans behov |
| Sampsa Pellervoinen | Fruktbarhetsgud |
| Sariola | Annat namn på Pohja |
| Sommarling | Sommargudinna - Suvetar |
| Sunnanling | Sydvindens gudinna - Etelatar |
| Tapio | Skogens gud |
| Tapiola | Skogen |
| Tellervo | Tapios dotter |
| Tiera | Lemminkäinens kumpan |
| Tuonela | Dödsriket |
| Tuonetar | Tuonis dotter |
| Tuoni | Dödsguden |
| Ukko | Himmelsgud, åskgud |
| Untamo | Kalervoinens bror och dräpare |
| Untamoinen | Annat namn på Untamo |
| Vattgås | En ko - Juotikki |
| Vuoksen | Flod |
| Väinämöinen | Kalevalas stora hjälte, den evige vismannen |
| Äijö | Iku-Tursos far |
Översättningar av Kalevala
| Språk | År | Översättare | Anmärkning |
|---|---|---|---|
| svenska | 1841 | M. A. Castrén | gamla Kalevala (originalet 1835) |
| 1864-1868 | Karl Collan | nya Kalevala (originalet 1849) | |
| 1884 | Rafaël Hertzberg | fri översättning | |
| 1944 | Olaf Homén | förkortad svensk upplaga | |
| 1948 | Björn Collinder | hela Kalevala | |
| 1999 | Lars Huldén och Mats Huldén | hela Kalevala | |
| 2007 | Lina Stoltz | Kalevala berättad | |
| franska | 1845 och 1867 | Léouzon le Duc | |
| 1927 | Jean Louis Perret | ||
| tyska | 1852 | Anton Schiefner | |
| 1885-1886 | H. Paul | ||
| 1967 | Lore Fromm, Hans Fromm | ||
| ungerska | 1871 | F. Barna | |
| 1909 | J. Vikars | ||
| engelska | 1888 | J. M. Crawford | |
| 1907 | W. F. Kirby | ||
| 1963 | Francis Peabody Magoun, Jr. | prosaöversättning | |
| 1989 | Keith Bosley | ||
| 1998 | Eino Friberg | förord av George C. Schoolfield | |
| ryska | 1889 | L. P. Bjelskij | |
| estniska | 1891-1898 | M. J. Eisen | |
| tjeckiska | 1894-1895 | J. Holecek | |
| danska | 1907 | Ferdinand Ohrt | urval |
| 1994 | Hilkka & Bent Søndergaard | ||
| italienska | 1909 | I. Cocchi | |
| 1910 | Paolo Emilio Pavolini | ||
| esperanto | 1964 | Joh. Edv. Leppäkoski | nytryck med stor upplaga 1985, anses allmänt utgöra en pärla inom översättningslitteraturen på esperanto |
| norska | 1967 | Albert Lange Fliflet | "i attdiktning ved" (nynorsk) |
| färöiska | 1993 | Jóhannes av Skarði | |
| spanska | 1997 | Ramon Garriga-Marguès, Pirkko-Merja Lounavaara | |
| meänkieli | 2007 | Bengt Pohjanen | de fyra första sångerna |
Litteratur om Kalevala
- Julius Krohn, Kalevalan toisinnot, II, l (1888)
- Axel August Borenius och Julius Krohn, Kalevalan esityöt, I-III (i Suomi, III, 4, 5, 11; 1891- 95)
- August Robert Niemi, Vanhan Kalevalan eepilliset ainekset (i Suomi, III, 16; 1898), Vienan läänin runot I-II (1908)
- Julius Krohn, Suomalaisen kirjallisuuden historia. I. Kalevala (1883-85; Finska litteraturens historia. I. Kalevala, 1891) och Kalevala-studier (i Finsk tidskrift, 1886)
- D. Comparetti, "II Kalevala" (1891; "Der Kalewala", 1892)
- K. Krohn, "Die geographische Verbreitung estnischer Lieder" (i "Fennia" 5, 1892), "Wo und wann entstanden die finnischen Zauberlieder?" (i "Finnisch-ugrische Forschungen", I-II, 1901-02) och "Kalevalan runojen historia" (1903-10; hufvudverk om K.)
- August Robert Niemi, "Kalevalan kokoonpano I" (1898), F. Ohrt, "Kalevala som folkedigtning og national-epos" (1908; utmärkt öfversikt öfver K. och forskningen däröfver; revid. öfv. "Kalevala kansanrunoelmana ja kansalliseepoksena" 1909)
Externa länkar
Finska Litteratursällskapets sida om Kalevala
Se även
- Kantele
- Kalevipoeg
- Väinämöinen
- Elias Lönnrot
- Homeros - Iliaden, Odysséen
- Eddan
- Hiawatha
- Beowulf
- Bröderna Grimm
