Från Rilpedia

Johan Paulinus Lillienstedt, greve, statsman, skald, född 14 juni 1655 i Björneborg, Satakunda, död 26 september 1732 på sitt gods Diwitz i Svenska Pommern, begravd i Mariakyrkan i Stralsund, var son av Paulus Simonis Raumannus, kyrkoherde i Mouhijärvi socken i Åbo län, och Agneta Henrici. Lillienstedt var gift första gången 1692 med friherrinnan Brita Cronhielm och andra gången 1698 med Margareta Törnflycht.

Lillienstedt studerade sedan 1672 i Åbo och sedan 1675 i Uppsala, gjorde sig tidigt känd som lycklig vitterlekare samt förvärvade sig sådant anseende för kunskaper och lärdom, att lärarbefattningar (adjunktur i filosofi, professur i lagfarenhet) vid Kungliga Akademien i Åbo erbjöds honom två gånger. Han valde i stället att söka sin framtid på den civila ämbetsmannabanan. Vid 28 års ålder (1683) blev han presidentsekreterare i Kammarkollegium samt utnämndes 1685 till protokollssekreterare i Statskontoret. 1690 blev han adlad, varvid han antog namnet Lillienstedt (han hette före adlandet Paulinus), utnämndes 1698 till revisionssekreterare och ledamot av lagkommissionen samt 1705 till vicepresident och direktor i Wismarska tribunalet. Under den därpå följande tiden användes han av Karl XII i åtskilliga diplomatiska uppdrag, vid vilkas utförande han ådagalade mycken skicklighet. För sina förtjänster erhöll Lillienstedt 1713 friherrlig värdighet (han tog dock ej introduktion) och utnämndes 1714 till ombudsråd vid den ena utrikesexpeditionen, i vilken egenskap han följde Karl XII på hans fälttåg under de tre sista åren av dennes liv. På våren 1719 blev Lillienstedt riksråd samt innan årets slut greve. Redan före sitt inträdande i rådet hade han blivit utsedd att i stället för Goertz representera Sverige på den åländska fredskongressen. Då denna på hösten 1719 upplöstes, återvände Lillienstedt till Sverige. 1721 var han Sveriges främste underhandlare vid fredskongressen i Nystad och undertecknade den hårda freden med Ryssland därstädes. 1727 fick Lillienstedt på egen begäran lämna rådsämbetet och utnämndes i stället till president i Wismarska tribunalet. Lillienstedt tillhörde det karolinska tidevarvets mera begåvade vittra män. Hans litterära verksamhet inföll på 1680-talet. Liksom många av sina samtida, särskilt Leijoncrona, hade han studerat Sydeuropas skaldekonst och sökte genom översättningar och efterbildningar i svensk jordmån överflytta dess romantiska lyrik.

Lillienstedt var utnämnd till landshövding i Östergötlands län under åren 1710-1714, men tillträdde ej själva tjänsten förrän 1713, då han var fullt upptagen med andra uppdrag i Tyskland, åt den svenska statsmakten. Vikarierande tjänstemän, Sven Ribbing och Conrad Ribbing, upprätthöll landshövdingerollen de tre första åren.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).

Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.