Ivan Alexander av Bulgarien

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Ambox grammar.svg
 Den här artikeln behöver språkvård.
Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård.
 Motivering: språkfel, oklara syftningar, byten av tempus och märkliga meningskontruktioner


Ivan Alexander
Иван Александър
Porträtt av tsaren från Ivan Alexanders fyra evangelier
Porträtt av tsaren från Ivan Alexanders fyra evangelier
Regeringstid 1331–17 februari 1371
Ätt Sjisjman
Föräldrar Sracimir av Krǎn & Petrica
Gemål(er) Theodora av Valakiet
Sarah (Theodora)
Barn Michael Asen IV
Ivan Asen IV
Thamar (Kera Tamara)
Ivan Stratsimir
Ivan Sjisjman
Ivan Asen V
Vasilisa
Desislava
Keraca Marija
Företrädare Ivan Stefan
Efterträdare Ivan Sjisjman och
Ivan Stratsimir
Född ?
Död 17 februari 1371

Ivan Alexander (på bulgariska: Иван Александър[1], IPA: [iˈvan alɛkˈsandɤr]; originalstavning: ІѠАНЪ АЛЄѮАНдРЪ)[2] härskade som tsar av Bulgarien från 1331 till 1371.[3]

Under Ivan Alexanders styre upplevde det andra bulgariska kungariket en kulturell renässans som ibland kallats "den Bulgariska kulturens andra guldålder".

Datumet för hans födelse är inte känd. Han avled den 17 februari 1371. Den långa regeringstid av Ivan Alexander anses en övergångsperiod på bulgariska medeltida historia. Ivan Alexander inledde sitt styre genom att ta itu med interna problem och yttre hot från Bulgariens grannar, det bysantinska riket och Serbien, samt ledde hans imperium in i en period av ekonomisk återhämtning och kulturell och religiös renässans.[4]

Kejsaren var senare oförmögen att hantera intrång av de osmanska styrkorna, ungerska invasioner från nordväst och digerdöden.[3] I ett olyckligt försök att bekämpa dessa problem delade han upp landet mellan sina två söner,[5][6] vilket framtvingade att möta den förestående ottomanska erövringen försvagad och splittrad.[3][6]

Innehåll

Tidigt styre

Ivan Alexander var son till despot Sracimir av Krǎn från Petrica, en syster till Michael Asen III av Bulgarien.[7] Därför var Ivan Alexander en brorson till Michael Asen III.[4][5] Förfadersmässigt härstammade Ivan Alexander från Asen dynastin.[4][5] År 1330 var Ivan Alexander själv en despot och styrde staden Loveč. Tillsammans med sin far och hans svärfar Basarab av Valakiet, kämpade Ivan Alexander i slaget vid Velbǎžd mot serberna i dagens Kjustendil år 1330, då Bulgarien lidit nederlag. Nederlaget i kombination med de försämrade relationerna med det bysantinska riket, fällde en intern kris, som förvärrades av en invasion av bysantiner. En statskupp körde Ivan Stefan ut från huvudstaden Tǎrnovo år 1331, och konspiratörerna placerade Ivan Alexander på tronen.[8]

Samtida muralporträtt av Ivan Alexander från Klippkyrkorna i Ivanovo

Den nya härskaren började befästa sin ställning genom att återvinna territorier som nyligen förlorats till det bysantinska riket. Under 1331 Ivan Alexander kämpade runt Adrianopolis och återerövrade nordöstra Thrakien.[4][5] Samtidigt avsatte Stefan Uroš IV Dušan sin far Stefan Uroš III Dečanski och blev serbiska kungen under 1331. Detta bidrog till ett normaliserande av de tidigare spända relationerna mellan dessa två länder. Ivan Alexander och Stefan Uros IV Dušan ingick en allians, som cementerades av ett äktenskap av den serbiska kungen till Helena av Bulgarien, en syster till Ivan Alexander, på påsken 1332.[4][5][9]

Vid ungefär samma tid, Belaur, en bror till Michael Asen III, gjorde uppror i Vidin, förmodligen till stöd för sin avsatte brorson Ivan Stefans fordran på tronen. Avanceringen av den bysantinska kejsaren Andronikos III Palaiologos mot Bulgarien under sommaren 1332 segdrog de militära insatserna mot rebellerna. Bysantinerna överskred de bulgariska kontrollerade nordöstra Thrakien, men Ivan Alexander skyndade söderut med en liten armé och kom snabbt ikapp Andronikos III på Rusokastro.[9]

Efter att ge intryck av att han ville förhandla, Ivan Alexander, förstärktes av det mongoliska kavalleriet, överväldigad av den mindre men bättre organiserade bysantinska armén i slaget vid Rusokastro. De omtvistade städerna överlämnas till Ivan Alexander, medan Andronikos III flydde inom gränserna av Rusokastro. Kriget slutade med att Ivan Alexander möte Andronikos och enades om en fred som grundade sig på det rådande läget. För att försegla allians, trolovades hans äldste son, Michael Asen IV till Andronikos dotter Maria (Eirene), äktenskapet slutligen ägde rum år 1339.[5][10] Den bulgariska kejsaren var nu fri att vända sin uppmärksamhet till Belaur, men det var inte förrän 1336 eller 1337 efter att upproret i nordväst lades ner.[11]


” Ingen av våra första tsarer verkar vara så här stor som Tsar Ivan Alexander, i hans militära makt ser han ut för oss som en andra antika Alexander den store, i tro och fromhet är han en andra S:t Constantine, så han tog alla hans fiender, lade dem på knä och etablerade fred i universum.[12] ”

— Beröm till Ivan Alexander[13] av en anonym samtida av Tsaren

Omkring år 1332 hade Ivan Alexander krönt hans äldste son Michael Asen IV, kanske för att skydda innehav av tronen av sin egen familj. Han följde upp detta traditionella samarbete med kröning av hans yngre söner Ivan Sracimir och Ivan Asen IV år 1337. Ivan Alexander kan ha avsett att skapa två yngre co-kejsare för att skapa omedelbar kontroll över viktiga städer och regioner, eftersom Ivan Sracimir slutligen fäste sig i Vidin och Ivan Asen IV förmodligen i Preslav. Men detta var ett markant avsteg från bysantinsk praxis, där yngre söner av suveränen gjordes despot, oavsett om de har belastats med en territoriell administration eller inte.[14]

Förhållandet till det bysantinska riket

Bulgarien under Ivan Alexanders styre[15]

I början av 1340-talet hade relationerna med det bysantinska riket tillfälligt försämrats. Ivan Alexander krävde utlämning av hans kusin Šišman, en av sönerna till Michael Asen III, hotar den bysantinska regering med krig. Ivan Alexander's visar kraft i form av ett misslyckande, som bysantierna lyckats se igenom hans avsikter och skickar mot honom flottan av sina allierade, den turkiska emiren av Smyrna Umur Beg. Landade i Donaudeltat, turkarna i Umur Beg plundrar landsbygden och attackerade närliggande bulgariska städer. Tvungna att begränsa hans krav, Ivan Alexander invaderade det bysantinska riket igen i slutet av 1341, hävdade att han kallats av folk Adrianopolis. Men Ivan Alexander trupper besegrades två gånger av turkiska allierade från bysantinerna nära staden.

Under 1341-1347 var det bysantinska riket var försatt i ett utdraget inbördeskrig mellan regenten för kejsaren John V Palaiologos under Anna av Savojen och hans avsedda väktare John VI Kantakouzenos. Bysantiernas grannar drog fördel av inbördeskriget och medan Stefan Uros IV Dušan av Serbien allierade sig med John VI Kantakouzenos, backade Ivan Alexander upp John V Palaiologos och hans regent.[5] Även om de två Balkan-härskare plockade motsatta sidor i det bysantinska inbördeskriget, vidhöll de sin allians med varandra. Priset för Ivan Alexander stöd, var att regenten för John V Palaiologos avträdde från staden Philippopolis (Plovdiv) och nio viktiga fästningar i Rodopibergen år 1344. Denna fredliga omsättning utgjorde den sista stora framgången för Ivan Alexanders utrikespolitik.[3][16]

Serbiens framväxt och det ottomanska hotet

Silver mynt föreställandes Ivan Alexander, Bulgarien, 1331-1371

Under samma period har den serbiska kungen tagit fördel av det bysantinska inbördeskrig för att kunna ta besittning av det som nu är Makedonien och det mesta av Albanien och norra Grekland. Under år 1345 började han att kalla sig själv "Kejsaren av serber och greker", och år 1346 kröntets han som sådan av den nybildade patriark Serbien.[5] Dessa åtgärder, som bysantiner fått med indignation, verkar ha fått stöd av Bulgarien, som patriarken av Bulgarien Simeon hade deltagit i både skapandet av det serbiska patriarkatet och den kejserliga kröningen av Stefan Uros IV Dušan.[17]

Under 1340-talets andra hälft, återstod lite av Ivan Alexander ursprungliga framgångar. John VI Kantakouzenos turkiska allierade plundrade delar av bulgariska Thrakien år 1346, 1347, 1349, 1352 och 1354, samt att alla de härjningar på digerdöden lades till.[18] Bulgarernas försök att avvärja angriparna träffade upprepade misslyckanden, och Ivan Alexander tredje son och co-kejsaren, Ivan Asen IV, dödades i strid mot turkarna år 1349, samma öde väntade även hans äldre bror Michael Asen IV år 1355 eller lite tidigare.[19]

Under år 1351 var det bysantinska inbördeskriget över och John VI Kantakouzenos hade insett det hot som framfördes av ottomanerna på Balkan. Han vädjade till de styrande i Serbien och Bulgarien för en enad insats mot turkarna och frågade Ivan Alexander för pengarna för att bygga krigsfartyg,[5][20] men hans överklagande föll för döva öron eftersom hans grannar misstrodde hans avsikter.[21] Ett nytt försök till samarbete mellan Bulgarien och det bysantinska riket, följdes år 1355,[22] efter att John VI Kantakouzenos hade tvingats abdikera och John V Palaiologos hade fastställts som högsta kejsare. För att befästa fördrag, Ivan Alexanders dotter Keraca Marija[23] giftes bort med den bysantinska kejsaren Andronikos IV Palaiologos, men alliansen misslyckades med att ta fram konkreta resultat.[24]

Ytterligare stabilitetsproblem och externa konflikter

Mynt föreställande Ivan Alexander med en av hans söner Mikael Asen IV (höger)

Väl hemma i Bulgarien, äventyras den inre stabiliteten i Ivan Alexanders rike genom skilsmässa, hans första hustru Theodora av Valakiet (ungefär år 1349) och gifte sig med en konverterad judisk kvinna också med namnet Theodora.[5] Det nya äktenskapet gav nya söner, som Ivan Alexander fortsatte att kröna co-kejsarna, Ivan Šišman cirka 1356 och Ivan Asen V från 1359. Ivan Alexander sista överlevande son från hans första äktenskap, den medföredragande kejsaren Ivan Sracimir blev effektivt oberoende omkring år 1356,[5] och Ivan Alexanders kontroll över andra mäktiga vasaller som de styrande i Valakiet och Dobruja som eftersträvade egen utrikespolitik var knappast starkare.[25]

Från mitten av 1300-talet, föll Bulgarien offer för den angevianska kung Ludvig I av Ungerns ambitioner för upprättandet av ett furstendöme i Moldavien 1352. 1365 erövrade han Vidin[5][20] och tog Ivan Sratsimir och hans familj i fångenskap.[5][25]

Under tiden drabbade bulgarer och bysantinier samman på nytt 1364. Under 1366, då kejsaren John V Palaiologos återvände från sin resa till väst, vägrade bulgarerna honom att låta passera Bulgarien. Denna hållning var ytterst oväntad. Som en annan bysantinsk pakt, Greve Amadeus VI av Savojen, erövrade flera bulgariska kuststäder i vedergällning, inklusive Ankhialos (Pomorie) och Mesembria (Nesebar), men han misslyckades med att ta Varna. Bortmanövrerad så tvingade Ivan Alexander att sluta fred.[26]

De tagna städerna förvandlades till en del av det bysantinska riket, medan kejsaren John V Palaiologos betaldade 180.000 floriner till Ivan Alexander.[5] Den bulgariska kejsaren använde denna summa och de territoriella eftergifterna för att förmå åtminstone hans de jure vasaller Dobrotica av Dobruja[27] och Vladislav I Valakiet[28][29] för att återerövra Vidin från ungrarna. Kriget var framgångsrikt, och Ivan Sracimir installerades i Vidin i 1369, även om den ungerska Kungen tvingade honom att erkänna hans övermakt.

Den relativt framgångsrika lösningen av krisen i nordväst gjorde ingenting för att återvinna förluster i sydost. För att göra saken värre, år 1369 (datum är omtvistad), erövrade de osmanska turkarna under Murad´s I styre Adrianopolis (1363) och förvandlade Adrianopolis till huvudstaden i deras expanderande stat. Samtidigt har de också erövrat de bulgariska städerna Philippopolis (Plovdiv) och Boruj (Stara Zagora).[30] När Bulgarien och de serbiska furstarna i Makedonien förberedda för ett enande mot turkarna, avled Ivan Alexander den 17 februari 1371.[31] Han efterträddes av sina söner Ivan Sracimir i Vidin[20] och Ivan Šišman i Tǎrnovo,[20] medan de styrande i Dobruja och Valakiet uppnådde ett fortsatt oberoende.

Kultur och religion

Samtida givares fresk av Ivan Alexander från klostret i Bachkovo

Under Ivan Alexanders styre gick det andra bulgariska riket in i en period av kulturell renässans som ibland kallas "Andra gyllene åldern av bulgarisk kultur",[32][33] det ursprungliga är styret av Simeon den store.[34] Ett stort antal bulgariska kloster och kyrkor har byggdes eller renoverades på order av Ivan Alexander.[3][35].[36] Muralmålning av honom som givare kan ses i klostret i Bachkovo och i Klippkyrkorna i Ivanovo. Givarens urkund av Ivan Alexander bevisade att klostren Heliga Guds moder Eleoussa och St Nicholas i Nesebǎr rekonstruerades under denna period,[5][36] as was the St Nicholas monastery near Pernik, according to a Hilandar monastery deed.[36][37] och även St Nicholas kloster nära Pernik, enligt en urkund för Hilandarklostret. Dessutom har tsaren även inlett byggandet av klostrena i Dragalevci och Kilifarevo.[5]

Litterär verksamhet blomstrade också under regeringstiden av Ivan Alexander. Flera viktiga litterära verk skapades under perioden, till exempel Mellanbulgariskans översättning av Manasses Chronicle (1344-1345), som nu bevaras i Vatikanens hemliga arkiv i Rom,[5][38] den rikligt illustrerade Tetraevangelia av Ivan Alexander (1355-1356), som nu är utställd i British Library[39] och Tomić Psalter (1360), i dag i Moskva,[5] och Sofia Psalter (1337).[40]

Ivan Alexanders styre präglades också av insatserna för att stärka positionen i den bulgariska ortodoxa kyrkan genom att besegra kättare och judar.[41] Han organiserade två anti-kätterska kyrkliga råd, 1350 och 1359-1360,[42] som fördömde olika sekter såsom Bogomilerna, Adamiterna och Judaister.[5][43]

Den andliga praxis hesykasm, som är ett slags besvärjande bön, influerade djupt vissa områden i östra ortodoxa världen på det 1300-talet. En anmärkningsvärd bulgarisk företrädare för rörelsen under Ivan Alexander s regeringstid var Theodosius av Tǎrnovo.[44]

Under denna tid hade det bulgariska imperiet handelsförbindelser med medelhavsstäderna Venedig, Genua och Ragusa.[45] År 1353 utfärdade Ivan Alexander en stadga som gjorde det möjligt för venetianska köpmän att köpa och sälja varor över hela Bulgarien efter att Doge Andrea Dandolo försäkrade honom att de skulle följa de tidigare avtal mellan de båda länderna.[46]

I modern tid, inspirerade respekten för Ivan Alexander den bulgariska nationella författaren Ivan Vazov att skriva den lilla novellen Ivan-Aleksandǎr[47] och dramat Kǎm propast (Mot ett Abyss),[47] i vilka båda tsaren är huvudpersonen.

En bit av ett klädesplagg undertecknat av Ivan Alexander och sammanvävda med guld upptäcktes i en ädelsmans grav nära Pirot på 1970-talet, idag är de bevarade i serbiens national museum i Serbien i Belgrad. Det är de första funna i sitt slag, de visar en medeltida tradition bestyrkt skriftligen enligt vilken ortodoxa härskare skulle presentera sina mest framstående dignitärer med en bit av ett plagg som de hade använt.[48]

Familj

Genom sin första hustru Theodora av Valakiet (nunna Teofana), en dotter till Basarab av Valakiet, hade Ivan Alexander flera barn, däribland Ivan Sracimir som regerade som kejsare Bulgarien i Vidin 1356-1397, tillhörande kejsare Michael Asen IV (sam-regerade c. 1332–1354/5) och Ivan Asen IV (sam-regerade 1337–1349) och en dotter som kallades för Thamar (Kera Tamara), som var gift först med despot Konstantin (Konstantin), och sedan med sultan Murad I[49].[7] av det ottomanska riket.[7]

Genom sin andra hustru Sara-Theodora, hade Ivan Alexander flera andra barn, däribland ingår Keraca Marija, som gifte sig med den bysantinska kejsaren Andronikos IV Palaiologos, Ivan Šišman, som efterträdde som kejsare av Bulgarien i Tǎrnovo 1371-1396, Ivan Asen V, associerades som Kejsaren av Bulgarien under 1359-1388?, samt två döttrar som heter Desislava och Vasilisa.[7]

Ivan Alexanders familjeträd[7][23]
  Sracimir av Krǎn Petrica  
     
1     2
Theodora av Wallachiet Ivan Alexander
(dog 1371, härskade 1331–1371)		 Sarah (Theodora)
   
  1 1 1 1 2 2 2 2 2
Michael Asen IV Thamar (Kera Tamara) Ivan Šišman
(född 1350–1351, dog 1395,
härskade 1371–1395)		 Ivan Asen V Vasilisa
         
  Ivan Asen IV Ivan Sracimir
(född ca 1324, dog ca 1397,
härskade 1356–1397)		 Keraca Marija
(född 1348, dog 1390)		 Desislava  


Referenser

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.

Fotnoter

  1. ↑ Denna artikel använder den av Förenta Nationerna antagna systemet för vetenskaplig transliteration för romanisering av kyrilliska alfabetet. För detaljer, se Romanisering av Bulgariska.
  2. ↑ Som stavas i Zograf and Orjahov Charters. Daskalova, Angelina; Marija Rajkova (2005). Gramoti na bǎlgarskite care (på Bulgarian). Sofia: Bulgarian Academy of Sciences, pp. 58–59. ISBN 954-322-034-4. 
  3. ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 Lalkov, Rulers of Bulgaria, ss. 42–43.
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 Bǎlgarite i Bǎlgarija, 2.1
  5. ↑ 5,00 5,01 5,02 5,03 5,04 5,05 5,06 5,07 5,08 5,09 5,10 5,11 5,12 5,13 5,14 5,15 5,16 5,17 5,18 Delev, Istorija i civilizacija za 11. klas
  6. ↑ 6,0 6,1 Castellan, Georges (1999). Histoire des Balkans, XIVe-XXe siècle (på Franska). Paris: Fayard. ISBN 2213605262. 
  7. ↑ 7,0 7,1 7,2 7,3 7,4 Božilov, Familijata na Asenevci, ss. 192–235.
  8. ↑ Fine, Late Medieval Balkans, s. 273.
  9. ↑ 9,0 9,1 Fine, Late Medieval Balkans, s. 274.
  10. ↑ Božilov, Familijata na Asenevci, ss. 192–197.
  11. ↑ Andreev, Bǎlgarija prez vtorata četvǎrt na XIV v., ss. 33–41.
  12. ↑ Originally from the Sofia Psalter, folios 311a-312b. Adapted by Canev, Bǎlgarski hroniki, pp. 459–460.
  13. ↑ Full original text i Middle Bulgarian tillgänglig i Arhangelskij, A. S. (1897). "Bolgarskij "pěsnivec" 1337 goda. "Pohvala" i otryvok psaltyrnago teksta." (Russian). Izvestija ORJAS IAN. Hämtat 2007-02-11. 
  14. ↑ Andreev, Bǎlgarija prez vtorata četvǎrt na XIV v., ss. 23–52.
  15. ↑ Baserad på Lalkov, Rulers of Bulgaria
  16. ↑ Fine, Late Medieval Balkans, s. 304.
  17. ↑ Fine, Late Medieval Balkans, ss. 309–310.
  18. ↑ Fine, Late Medieval Balkans, ss. 322, 325, 328.
  19. ↑ Andreev, Bǎlgarija prez vtorata četvǎrt na XIV v., ss. 67–75.
  20. ↑ 20,0 20,1 20,2 20,3 Bǎlgarite i Bǎlgarija, 2.2
  21. ↑ Fine, Late Medieval Balkans, s. 325.
  22. ↑ Bakalov, Istorija na Bǎlgarija, "1355 g."
  23. ↑ 23,0 23,1 Božilov, Ivan; Vasil Gjuzelev (2006). Istorija na srednovekovna Bǎlgarija VII-XIV vek (tom 1) (på Bulgariska). Anubis. ISBN 9544262040. 
  24. ↑ Božilov, Familijata na Asenevci, ss. 218–224.
  25. ↑ 25,0 25,1 Fine, Late Medieval Balkans, s. 366.
  26. ↑ Fine, Late Medieval Balkans, s. 367.
  27. ↑ Bakalov, Istorija na Bǎlgarija, "Dobrotica (neizv.–okolo 1385)"
  28. ↑ Koledarov, Petǎr (1989). Političeska geografija na srednovekovnata bǎlgarska dǎržava 2 (1186–1396) (på Bulgariska). Bulgarian Academy of Sciences, 13–25, 102. 
  29. ↑ Miletič, Ljubomir (1896). "Dako-romǎnite i tjahnata slavjanska pismenost. Novi vlaho-bǎlgarski gramoti ot Brašov" (Bulgariska). Sbornik za narodni umotvorenija, nauka i knižnina 2 (13): s. 47. Hämtat 2007-02-11. 
  30. ↑ Tjutjundžiev and Pavlov, Bǎlgarskata dǎržava i osmanskata ekspanzija
  31. ↑ Fine, Late Medieval Balkans, s. 368.
  32. ↑ Čavrǎkov, Georgi (1974). Bǎlgarski manastiri (på Bulgariska). Sofia: Nauka i izkustvo. Hämtat 2007-01-19. 
  33. ↑ Kǎnev, Petǎr (2002). "Religion in Bulgaria after 1989". South-East Europe Review (1): p. 81. 
  34. ↑ (2005) "1.2.3 "Zlaten vek" na bǎlgarskata kultura", Bǎlgarite i Bǎlgarija (på Bulgariska). Ministry of Foreign Affairs of Bulgaria, Trud, Sirma. 
  35. ↑ Sinodik na Car Boril, additions from the 13th and 14th century, cited in Canev, Bǎlgarski hroniki, s. 456.
  36. ↑ 36,0 36,1 36,2 ”Izobraženijata na Ivan Aleksandǎr ot XIV vek.” (på Bulgariska). http://ald-bg.narod.ru/zarIoAl.html. Läst 2007-01-19. 
  37. ↑ ”Manastiri” (på Bulgariska). Infotel.bg. http://www.infotel.bg/rubrics/manastir/p1.htm. Läst 2007-01-19. 
  38. ↑ Gjuzelev, Vasil (1963). ”Njakoi pametnici na starobǎlgarskata knižnina” (på Bulgariska). Kosmos. http://209.85.135.104/search?q=cache:t2Oxx-RppRgJ:kosmos.pass.as/static/kosmos/1963/07/pg_0042.htm. Läst 2007-01-19. 
  39. ↑ ”Gospels of Tsar Ivan Alexander”. British Library. http://www.bl.uk/onlinegallery/themes/euromanuscripts/bulggosp.html. Läst 2006-03-25. 
  40. ↑ Miltenova, Anisava (June 2008). "Informacionen bjuletin na BAN" (Bulgariska) (PDF) (89): s. 24. ISSN 1312-5311. Hämtat 2007-02-11.  – Scholar search
  41. ↑ ”The Virtual Jewish History Tour Bulgaria”. Jewish Virtual Library. http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/vjw/bulgaria.html. Läst 2007-01-19. 
  42. ↑ Karamihaleva, Aleksandra. ”Bǎlgarskite patriarsi prez Srednovekovieto” (på Bulgariska). Cǎrkoven vestnik. http://synpress-classic.dveri.bg/09-2003/patriarsi.htm. Läst 2007-01-19. 
  43. ↑ Canev, Bǎlgarski hroniki, s. 457.
  44. ↑ ”Sv. prepodobni Teodosij Tǎrnovski” (på Bulgariska). Pravoslavieto.com. http://www.pravoslavieto.com/life/11.27_sv_Teofosij_Turnovski.htm. Läst 2007-01-19. 
  45. ↑ (2005) "Ivan Aleksandǎr Asen (?–1371)", Bǎlgarska enciklopedija A-JA – treto osǎvremeneno izdanie (på Bulgariska). Sofia: Trud, Sirma. ISBN 9545285192. 
  46. ↑ Bakalov, Istorija na Bǎlgarija, "Venecianska gramota"
  47. ↑ 47,0 47,1 ”Biografični beležki – Ivan Vazov” (på Bulgariska). Slovoto. http://www.slovo.bg/showbio.php3?ID=14. Läst 2007-01-19. 
  48. ↑ Beniševa, Daniela (2002-11-18). ”Otkrita e unikalna zlatotkana dreha na Car Ivan Aleksandǎr” (på Bulgariska). Bǎlgarska armija. http://bgarmy.eamci.bg/Scripts/isapiVWB.dll/doc?THEMEID=14930. Läst 2007-02-03. 
  49. ↑ Sugar, Pete (1983). Southeastern Europe Under Ottoman Rule, 1354–1804. University of Washington Press. ISBN 0295960337. 

Källor

Se även


Företrädare:
Ivan Stefan		 Kejsare av Bulgarien
1331–1371		 Efterträdare:
Ivan Stratsimir och Ivan Sjisjman

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Ivan_Alexander_av_Bulgarien"
Personliga verktyg