Iran-Irak-kriget
Från Rilpedia
| Iran-Irak-kriget | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Mall:Landsdata Iran Iran | .svg){kind=small} Irak |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Ruhollah Khomeini Ali Shamkhani |
Saddam Hussein Ali Hassan al-Majid |
||||||
| Förluster | |||||||
| 350,000 soldater och milis döda eller försvunna 400,000 civila döda eller försvunna |
200,000 soldater och milis döda eller försvunna 50,000 civila döda eller försvunna |
||||||
Iran–Irak-kriget var det krig mellan staterna Iran och Irak som varade från september 1980 till augusti 1988. Konflikten kallades även för Gulfkriget en benämning som senare tillämpats på Kuwaitkriget (1990–1991) och Irakkriget (2003–). Inledningsvis döpte Iraks ledare Saddam Hussein kriget till virvelvindskriget. I Iran kallas kriget det påtvingade kriget. Kriget var extremt kostsamt i människoliv, ca 1 miljon människor beräknas ha dödats under kriget.
Innehåll |
Bakgrund
I Januari 1979 ledde Ayatollah Ruollah Khomeini en islamistisk revolution i Iran. Iraks ledare Saddam Hussein ansåg att Iran var instabilt och att regimen skulle falla vid ett angrepp. I bakgrunden låg territoriella, religiösa, politiska och etniska frågor. Irak var sekulärt och arabnationalistiskt men dominerat av shiamuslimer styrd av sunni minoriteten medan Iran var islamistiskt och shiamuslimskt. Perserna är den största etniska gruppen i Iran, och Hussein ansåg sig "befria" araber bland annat i den på naturresurser rika provinsen Khuzestan. I Alger-avtalet 1975 hade även Shatt al-Arab (Arvand Rud) delats mellan länderna till Iraks missnöje. Saddam Hussein var även rädd för att revolutionen i Iran skulle sprida sig och ta fäste i Irak.
Krigets utveckling
Kriget inleddes den 22 september 1980 då Irak invaderade Iran. Från början var kriget en framgång för irakierna, men snart slogs de tillbaka och kriget fördes över till Irak 1981 och utvecklades till ett utnötningskrig. Irak försökte på flera olika sätt bryta dödläget: genom att bomba iranska städer med Scudrobotar startades det så kallade städernas krig där Iran svarade med samma mynt (med hjälp av nordkoreanska tekniker). Irak påbörjade även tankerkriget genom att anfalla iranska oljetankrar i Persiska viken och även här svarade Iran med samma metoder. Irak började använda nervgas i stor skala då kriget började gå dåligt. Trots att Iran hade en mycket större befolkning (och därför fler soldater) än Irak kunde de inte nå en avgörande seger då landet var under ett officiellt vapenembargo från flera länder i väst. FN:s säkerhetsråd krävde flertalet gånger att stridigheterna skulle upphöra. En vapenvila började dock inte råda förrän 20 augusti 1988, och de sista krigsfångarna utbyttes år 2003. Inga gränsförändringar skedde på grund av kriget.
Stöd från omvärlden
Iran
Irans arsenal bestod vid krigets början främst av amerikanska vapen från Shah-eran. Under kriget fick landet främst stöd från Syrien och Libyen. Vapen köptes från Nordkorea och Kina. I och med avslöjandet av Iran-Contras-affären visade det sig också att USA i hemlighet leverade en del vapen till Iran. Även svenska Bofors AB smugglade illegalt sprängämnen och krut till Iran via mellanhänder i Östtyskland.[1]
Irak
Irak hade ett mycket brett stöd i synnerhet i början av kriget. Landet fick omfattande finansiellt stöd av bland andra Kuwait, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Irak var under kalla kriget allierat med Sovjetunionen som också var dess främsta vapenleverantör, 61% av de totala leveranserna under perioden 1970-1990 härstammade därifrån. Andra stora källor var Frankrike (18% av leveranserna), Kina (5%), Brasilien (4%) och Egypten (4%) [2]. Irak importerade ingredienser, utrustning och ammunition för tillverkning av kemiska vapen främst från Västtyskland, Nederländerna, Egypten, Indien, Frankrike, Italien, Spanien, Sverige och Kina. [3]
USA blev av olika skäl indraget i kriget, och stödde främst Irak. Den tidigare iranska regimen hade varit allierad med USA, men så var inte fallet med Khomeinis regim. 1979 togs USA:s ambassad i Teheran över av terrorister som tog ambassadpersonalen som gisslan. En fritagningsaktion beordrad av president Jimmy Carter misslyckades totalt. Gisslan släpptes dock senare men händelsen ledde till hämndkänslor mot Iran från amerikanskt håll. Vissa källor uppger att USA sålde biologiska, kemiska samt nukleära vapen och teknologier till Irak från invasionens början, men kanske även sedan längre tillbaka. Försäljningen upphörde först 1990 då Irak invaderade Kuwait och förstörde de sedan länge goda relationerna med USA. Iraks folkmord på kurderna 1987-88 kan ha utförts med USA:s biologiska stridsmedel. USA kände till folkmordet men genomförde inga sanktioner. [1]
Stödet utgjordes bland annat av underrättelserapporter om och satellitbilder på de iranska styrkorna och politiskt stöd (Irak togs bort från USA:s lista på länder som stödde terrorism efter ett besök av Donald Rumsfeld med mera). Under slutet av kriget gav USA även indirekt militärt stöd i och med att den amerikanska flottan skickades till Persiska viken. Det officiella uppdraget var att skydda den internationella oljetrafiken vars oljetankrar attackerades av båda sidor. Dock skyddade amerikanska flottan endast de oljetankrar som inte utgick från Iran. Efter att en amerikansk fregatt seglat in i en iransk mina anfölls även en grupp oljeborrplattformar som utpekades som bas för minläggningen.
Se även
Referenser
- Nationalencyklopedin, "Iran-Irak-kriget" [2]
- Friedman, George (2004) America's Secret War, Little, Brown: Storbritannien
- Woodward, Bob (1991) The Commanders, Simon & Schuster Ltd: USA
Källor
- ↑ Cederberg, Björn: Kamrat spion: om Sverige i Stasiarkiven, 2007. ISBN 978-91-975849-6-8.
- ↑ Vapenleveranser till Irak
- ↑ What Iraq Addmitted About its Chemical Weapons Program
