Imperativ
Från Rilpedia
Imperativ är ett verbmodus med vilket man formulerar en uppmaning. Detta modus finns i svenskan endast i ett tempus (presens), men i vissa språk, till exempel latin finns även en futurum imperativ, uppmaning om något som kommer längre fram.
Inom syntax kan ett imperativböjt verb räknas som en egen sats då de inblandade redan vet vem som tilltalas (det finns alltså en underförstådd nexusförbindelse).
Imperativen är i svenskan identisk med verbets stam hos verb med presens indikativ på -er, till exempel "skölja" och "dricka" (andra och fjärde konjugationen). Hos verb med presens indikativ på -ar, till exempel "räkna" (första konjugationen) behålls infinitivens "slut-a" (Somliga anser dock att slut-a:et hos dessa verb tillhör stammen, vilket bara kan stämma om man förklarar konjunktiven definitivt död, eftersom denna är en form där a-et inte används.). För kortverben med stamslut på betonad vokal (tredje deklinationen (och vissa ur fjärde)), till exempel "så", stämmer såväl beskrivningen för er-verb som för ar-verb, eftersom stammen här alltid är identisk med infinitiven.
Personböjning
I äldre svenska texter kan man stöta på personböjningssuffix också på imperativen. Suffixet -om markerade första person plural, dvs att uppmaningen riktade sig till en grupp individer i vilken talaren inkluderade sig själv. Former som sjungom! och väntom! betydde alltså vad som idag kan uttryckas som Låt oss sjunga! respektive Låt oss vänta!. Ändelsen -en var livskraftig längre och markerade andra person plural, dvs en uppmaning till flera individer, där talaren inte inkluderade sig själv bland de uppmanade. Här används idag samma form som för singulära subjekt. Det sammanhang i vilket en imperativfras yttras får nu förtälja om uppmaningen riktar sig till en eller flera. I ännu äldre svenska var ändelsen för imperativ andra person plural -er, till exempel sjunger!, vänter!. (Sjungen och vänten var däremot presens indikativ-ändelser). Detta levde kvar i Bibelspråket fram till 1917 års översättning.
I språk med inslag av personböjning är den oftast obligatorisk för imperativ. I engelskan är dock så icke fallet.
|
||||||||||||||
