Huzuler
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
Huzulerna är ett folkslag som lever i Karpaterna i östra Centraleuropa. Några exakta uppgifter om hur många huzuler det finns går inte att få fram. Omkring 1900 angavs antalet till omkring 100 000[källa behövs].
Deras centrum Corna hora (Det svarta berget) i de svårtillgängliga trakterna mellan floderna Pruts och Ceremos dalgångar öppnades först 1894 mot omvärlden, när en järnväg efter en prestation i österrikisk-ungersk ingenjörskonst drogs genom området. Huzulerna levde då som halvnomader och drev sittande på sina speciella hästar får- och kreaturshjordar över de vidsträckta karpatiska alpängar.
Innehåll |
Ursprung
Huzulernas ursprung är än idag omdiskuterat och föremål för olika teorier. Enligt en teori skulle de vara en slavifierad rest av skyterna och goterna, enligt en annan avkommor till mongoler eller petjeneger och enligt en tredje en blandning av ukrainska och rumänska stammar.
Själva kallar de sig "chrestiany" (kristna). Huzulerna talar en rutensk dialekt uppblandad med rumänska ord. Enligt en teori skulle ordet huzul stamma från rumänskans "hocul", rövare.
Samhälle
 |
Denna sektions neutralitet är ifrågasatt. |
| Se diskussionssidan för mer information. |
De har traditionellt utgjort ett strängt patriarkaliskt samhälle. Seden att en kvinna vid äktenskapets ingång övergick i mannens ägo har levt kvar långt in i vår tid och strax före bröllopet fick hon ta emot tre slag som tecken på sin underkastelse. Hustrumisshandel var gängse[källa behövs], vilket återspeglas i ett huzulskt ordspråk: "En hustru som inte får stryk är som en oslipad lie." En gift kvinna måste alltid ha håret täckt av en duk, medan ogifta var tvungna att gå barhuvade såväl vinter som sommar. När en huzul talade om sin hustru undvek han att nämna hennes namn utan sade istället "den där" eller "hon som också tillhör tjänstefolket". Hustrun betraktades liksom barnen i första hand som billig arbetskraft[källa behövs].
De huzulska kvinnorna var omtalade för sin skönhet. Detta gällde särskilt de piprökande huzulskorna från staden Zabie. Under den österrikiska tiden kallades de för Karpaternas parisiskor. Vid festliga tillfällen prydde de sig med ett pannsmycke av silverdaler, koraller och färgade glaspärlor, diadem av påfågelsfjädrar, korallhalsband, broderade blusar och mjuka röda saffianskinnstövlar.
Kvinnornas skönhet hade även en baksida. Syfilis var vid seklets början en endemisk sjukdom bland huzulerna[källa behövs], som var beryktade för sitt fria kärleksliv.
Gift eller ej borde kvinnan ha barn. Annars skulle hon som straff i livet efter detta få äta upp de barn hon inte hade fött.
I en resehandbok från 1914 Führer durch Galizien kan man läsa att fäder levde ihop med sina döttrar och far- och morfäder med son- och dotterdöttrar. En fader sades vara förpliktigad att sörja för återväxten om sonhustrun inte fick några barn. Även om dessa påståenden var överdrivan kvarstod faktum att barnadödligheten och förekomsten av mentalt efterblivna och vanskapta var hög bland huzulerna[källa behövs].
Näringsliv
Alla, även kvinnorna, var beridna. De speciella småväxta huzulhästarna kunde sägas stärka teorin att huzulerna en gång varit ett stäppens folk som mot sin vilja tvingats upp i bergen.
Huzulerna arbetade även som flottare. Under den kommunistiska eran, då de förvandlades från en minoritet i ett imperiums östligaste delar till en minoritet i ett ännu större imperiums västra utmarker, Sovjetunionen, tvingades de övergå till kollektivt åker- och skogsbruk. Deras tradtionella hantverk - vävnader, broderier, metall- och träarbeten samt keramik med en egenartad ornamentik - industrialiserades.
Huzulsk identitet
En känsla av en huzulsk identitet har överlevt den kommunistiska eran. Tillhörigheten till den med Rom förenade grekisk-katolska kyrkan har alltid utgjort en bärande faktor i denna identitet. En satsning på turism har inletts och i museet för huzulsk folkkonst i Kolomyja på Karpaternas nordsluttning kan en besökare få en inblick i huzulernas värld.
Litteratur
- Karlsson, Ingmar, Europas styvbarn (2003)
