Från Rilpedia

Hugo Hagander (känd som Låppan eller Loppan), född 29 augusti 1928, död 3 mars 1994. Svensk jurist, lundaspexare och underhållare.

Efter gymnasiestudier vid Katedralskolan i Lund påbörjade Hagander juridikstudier vid Lunds universitet, vilka så småningom resulterade i en jur kand och ting i Klippan. Vägen dit var dock lång eftersom Hagander snart kom att engagera sig djupt i studentlivet, och då icke minst i spex och revyer där han hörde till samma generation som Hans Alfredson, Cilla Ingvar och Crüll Fältström. Han ingick också i redaktionen för tidningen Lundagård och ingick som ledamot i kommittéerna för Lundakarnevalerna 1958 och 1962.

Enligt Hasse Alfredson var Låppan "majestätiskt omusikalisk" och kunde "egentligen inte [...] agera", men "hade utstrålning, ett mycket egensinnigt och expressivt sätt att säga repliker och ett kroppsspråk som en ormmänniska". Med detta klarade han sig väl och figurerade på Akademiska Föreningens stora scen under ett långt antal år på 1950- och 1960-talen. Han spelade bland annat Swedenborg i Carl XII, djävul i Harakiri, Homeros i Ilion och Kandidat Jekyll i Hasses nyskapelse, "pjäxet" Knaust.

På film gjorde Hagander en av sina bästa roller som den militäriskt lojale rättaren Lantz i filmatiseringen av Falstaff, fakirs Ett svårskött pastorat (1958) samt spelade Jätten Finn mot Hasse Alfredsons diaboliske Dr Nob i karnevalsfilmen Lystnaden (1966).

Så småningom kom Låppan i kontakt med Povel Ramel och medverkade i ett antal av dennes Knäppupp-produktioner samt senare även i Ramels TV-serie Semlons gröna dalar. Umgänget med Ramel fortsatte även efter det att Hagander lämnat sin sceniska karriär, och bland annat ingick de båda i det lilla 1962 stiftade ordenssällskapet "Björnjägarne" som årligen for till Tivoli i Köpenhamn för att skjuta björn (på nöjesparkens skjutbana).

Sedan Hagander lämnat scenens tiljor arbetade han som jurist i sin bror Ulfs företag i lastmaskinsbranschen. Han var gift men hade inga barn.

I en dödsruna i Svenska Dagbladet beskrev Hasse Alfredson Låppan som "en underbart begåvad sällskapsmänniska" som för honom framstod som "den evige studenten, inte bara därigenom att han faktiskt studerade länge och noggrant [...], utan därför att han till synes inte åldrades, vare sig utanpå eller inuti."