Från Rilpedia

Honoré de Balzac, född 20 maj 1799 i Tours, Indre-et-Loire, Frankrike, död 18 augusti 1850 i Paris, Frankrike; fransk författare och som sådan en av realismens förkämpar. Balzacs huvudsakliga epos utgörs av La comédie humaine, "Den mänskliga komedin", så benämnd efter Dante Alighieris 'La Divina Commedia' (1308–1321), "Den gudomliga komedin".

Innehåll 1 Ungdomsåren 2 Livet som författare 3 Verk 4 Kuriosa 5 Referenser 6 Externa länkar

Ungdomsåren

Balzac gick först i skola i Vendôme, men kom tidigt till Paris, där han 1816 avslutade sina studier. Därefter fick han anställning på ett advokatkontor, men ägnade sig snart helt och hållet åt författande. Under en följd av år levde han ett försakelsefyllt och strävsamt liv, upptagen av en fåfäng, jäktande kamp för att vinna rikedom och ära. Under växlande pseudonymer gav han ut en mängd romaner, vilka inte blev uppmärksammade och som väsentligen för honom hade den betydelsen att han genom deras författande så småningom lärde sig att "beskriva natur" och "skildra karaktärer". Han påverkades vid denna tid särskilt av Cooper och Walter Scott. Vid flera tillfällen försökte han sig även på ekonomiska spekulationer, men gynnades inte heller då av lyckan. Hans idé att trycka billiga upplagor av klassiska författare beredde honom endast förluster, och hans verksamhet som tryckeriägare ådrog honom endast nya skulder. Hans energi bröts likväl ej, och han fortsatte sin strävan med envishet, uppehållen av den okuvliga övertygelsen om sitt snille.

Livet som författare

Le dernier chouan, hans första roman med utsatt författarnamn, utkom 1829 och gjorde lycka. 1830 följde den brutala, genom iakttagelseskärpa framstående Physiologie du mariage och den första samlingen Scénes de la vie privée, 1831 den av swedenborgsk mystik påverkade La peau de chagrin (i sv. övers. Amuletten), med vilka hans rykte som en av Frankrikes mest betydande romanförfattare var stadgat. Under tjugo år utvecklade nu Balzac en rastlös skriftställarverksamhet, och överansträngningen härvid bröt i förtid hans krafter. Hans produktivitet var enorm. Endast några få timmar var afton unnade han sig vila, för övrigt arbetade han dag och natt. Hans fantasi var outtömlig och dess kraft så utomordentlig att han även i det dagliga livet kunde övertyga andra personer om sanningen av vilda hugskott. Det var en rent visionär styrka i hans inbillning, han levde med de gestalter han diktade, så att personer och händelser vilka hans fantasi skapat kom för honom att vara verkligare än verkligheten själv. Från och med Pappa Goriot (1835) som brukar betraktas som flaggskeppet i hans produktion^[1] börjar karaktärerna i hans romaner återkomma. De återkommande karaktärerna skulle under Balzacs författarskap komma att bli fler än 2000 stycken.^[2]

Balzac var samtida med den franska nyromantiken - Gautier och Sandeau var hans vänner - och deltog i tidevarvets litterära nydaning. Men i stället för att vända sig bort ifrån nuet och verkligheten, uppsökte Balzac med förkärlek dessa. Han använde en empirisk detaljanalys, en minutiös observation, som underlag för sina skildringar. Med en romantikers våldsamma och storslagna inbillningskraft kombinerade och konstruerade Balzac sina verk, men det material han handskades med var verklighetens, var Frankrike under kejsardömet och efter restaurationen.

Balzac hade svårt att tillägna sig en konstnärlig stil, han var ibland svulstig, ibland platt, hans språk ägde brister i välljud och åskådlighet, och han fick det aldrig helt i sin makt. Medveten om det gjorde han sig mycken möda med själva utarbetandet av sina romaner, vilka han oavlåtligt förändrade och omformade i de åtta, tio korrektur på sina arbeten som han brukade läsa. Detta fruktansvärt tidsödande arbetssätt i förening med hans aldrig vilande skaparlust gjorde hans liv till ett oavbrutet, överansträngande arbete.

I slutet av 1830-talet beslöt han att förena alla sina verk till ett sammanhängande helt, en organism, som skulle ge hela tidsålderns psykologi, La comédie humaine, som Balzac kallade detta sitt livsverk i medveten jämförelse med Dantes Gudomliga komedi, sammanfattningen av den katolska medeltidens åsikter och erfarenheter. Med enastående framgång genomförde han sin avsikt, men hann inte att fullborda det oerhörda verket. Omständligt och med den intimaste kännedom skildrade han de mest olika levnadsöden, karaktärer och samhällsklasser. Ministrar och lägre tjänstemän, officerare och finansiärer, borgare och präster, litteratörer och konstnärer, adelsdamer och skådespelerskor, uppoffrande hustrur och fåfänga unga flickor, ärbara medelklasskvinnor och kurtisaner, allas yttre och inre liv känner han till och återger med illusorisk påtaglighet.

Han var förtrogen med provinserna och egendomligheterna i livet där, men det var framför allt Paris som han beskrev. Just det komplicerade, det stora, eggade hans fantasi; och i skildringen av den moderna storstaden med dess intriger och larm, dess stridiga viljor och passioner, dess vilda tummel och kamp för uppehälle och rikedom fann Balzac det yppersta stoffet att arbeta med. Han hade en naturvetenskapsmans intresse för även det minsta och obetydligaste; någon avsky för det dåliga, någon längtan bort ifrån det fula kände han inte; han moraliserade ej i sin framställning, varken klander eller ogillande fick föra honom ifrån sannfärdigheten.

Genom sin metod kan han därför betraktas som en av den moderna realistiska romanens grundläggare. Från Balzac utgår Flaubert med sin kalla psykologiska analys och mer eller mindre medelbart den senare naturalismen (Flauberts lärjunge Maupassant, Zola m. fl.), till vilken Balzac och Henri Beyle bildar övergången från romantiken.

Verk

La comédie humaine omfattar 85 större och mindre romaner, fördelade på serierna:

1. Scènes de la vie privée, som bland annat innehåller La femme de trente ans, La maison du Chat-qui-pelote och Béatrix.
2. Scènes de la vie de province, som bland annat innehåller Eugénie Grandet, Illusions perdues och Le lys dans la vallée.
3. Scènes de la vie parisienne, som bland annat innehåller Grandeur et décadence de César Birotteau, Splendeurs et miséres des courtisanes, Le père Goriot (Pappa Goriot), La cousine Bette och Le cousin Pons.
4. Scènes de la vie militaire
5. Scènes de la vie politique, som bland annat innehåller Une ténébreuse affaire.
6. Scènes de la vie de campagne, som bland annat innehåller Le médecin de campagne och Le curé de village.
7. Études philosophiques, som bland annat innehåller Séraphita, Histoire intellectuale de Louis Lambert och Un drame au bord de la mer.
8. Études analytiques, som bland annat innehåller Petites miséres de la vie conjugale.

Utanför denna serie står Les cent contes drolatiques (1832-37), skrivna i arkaiserande stil á la François Rabelais.

Balzacs dramer vann inget bifall, med undantag av lustspelet Mercadet (1851). Balzacs Correspondance 1819-50 utgavs 1876, hans Lettres á l'étrangère gavs ut runt sekelskiftet 1900. Balzacs byst är uppställd i foajén på Théâtre français; statyer över Balzac är resta i bland annat Tours och Paris.

Kuriosa

Balzac har fått en krater på Merkurius uppkallad efter sig, Balzackratern.

Referenser

1. ↑ Bernt Olsson & Ingemar Algulin: Litteraturens historia i världen, Norstedts Förlag, Stockholm 2005, Fjärde upplagan, sid. 349. ISBN 91-7227-434-4. 
2. ↑ Bernt Olsson & Ingemar Algulin: Litteraturens historia i världen, Norstedts Förlag, Stockholm 2005, Fjärde upplagan, sid. 349. ISBN 91-7227-434-4. 

Externa länkar

• Wikisource
• Honoré de Balzac i Libris (auktoritetspost)