Henry Kjellson

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Henry Kjellson, född 8 augusti 1891, död 1 november 1962. Sveriges förste flygingenjör inom försvaret och sedermera Flygdirektör av 1:a graden vid Flygvapnet. Han är den enda personen med egen monter vid Flygvapenmuseet i Malmslätt.

Henry Kjellson utbildade sig till civilingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. 1 november 1917 anställdes han vid fälttelegrafkåren som Sveriges förste flygingenjör i försvarets tjänst. Han konstruerade och modifierade, själv och i samarbete med andra, ett stort antal flygplan. Det mest berömda är Ö 1 Tummelisa som han 1919 konstruerade efter skisser av Gösta von Porat.

Henry Kjellson deltog redan 1916 i sin första haveriutredning. 1920 tillsattes en permanent haverikommission och han blev 1927 dess ordförande. Han blev en av landets mest erfarna utredare av flyghaverier och ledde bland annat utredningen av Bäckebotorpeden, den V-2 som i juni 1944 havererade i Småland. Efter att resultaten av utredningen lämnats över till England tilldelades Henry Kjellson Brittiska Imperieorden. Han tilldelades Flygtekniska Föreningens Thulinmedalj i guld 1948.

Henry Kjellson engagerade sig 1931 i bågskytte och fann att redskapen kunde utvecklas. Han konstruerade pilbåge och pilar av stål och blev 1934 världsmästare vid bågskytte-VM i Båstad. Då Svenska Bågskytteförbundet bildades 1940 blev han dess ordförande, en post han innehade till 1960. Åren 1948 till 1957 var han även ordförande i ”Féderation Internationale de Tir á l’Arc”.

Henry Kjellson intresserade sig redan från studietiden i forskning i Bibeln och de andra stora religionernas grundskrifter. Han skrev en rad spekulativa böcker om forntida teknik och försvunna civilisationer.

Henry Kjellson var far till skådespelaren Ingvar Kjellson.

Bibliografi

  • Forntidens teknik (1952)
  • Mellan fantasi och verklighet (1957)
  • Försvunnen teknik (1961)
  • Sju nätter på Cheopspyramidens topp (postumt 1982)

Litteratur

  • Ikaros – Flygvapenmusei årsbok 1991.
Personliga verktyg