Från Rilpedia

Hampus Elof Mörner, född på Gåfvetorp i Småland den 4 september 1763, död på Hörningsholm i Södermanland den 24 februari 1824. Svensk greve och militär. Son till överstelöjtnant greve Carl Gustaf Mörner och Sofia Elisabet Steuch.

År 1785 blev Mörner löjtnant och efter sitt deltagande i finska vinterkriget, år 1790, även ryttmästare. Han blev utnämnd år 1792 till kapten och befordrades därefter i maj år 1794 till överste i armén och kaptenlöjtnant i survivance vid Livdrabantkåren.

År 1795 blev han överstelöjtnant vid Smålands kavalleri, år 1801 till överste och chef för Mörnerska husarregementet, år 1807 generalmajor, år 1812 generallöjtnant, sedan han år 1811 spelat huvudrollen vid undertryckandet av det så kallade bondeupproret i Skåne. År 1816 förordades han på en gång till befälhavande kaptenlöjtnant vid Livdrabantkåren, konungens förste adjutant och inspektör för första kavalleri-inspektionen.

Fast han utmärkte sig under finska kriget är det inte som krigare utan såsom improviserande humorist och jovialisk upptågsmakare som Hampus Mörner har vunnit en alldeles egendomlig ryktbarhet. Han var känd för en frispråkighet som gränsade till oförskämdhet. Han kallade sig själv för "Hampus Husar, dålig hushållare, men satans bra karl", bland annat med tanke på att han levde ett utsvävande liv och skuldsatte sig gärna och ofta. Den svenske utrikesstatsministern Lars von Engeström skrev om Mörner att "han hade ingenting lärt och ville ingenting lära, men var av naturen utrustad med mycket kvickhet och lätthet".

Sedan 1795 var Mörner gift med grevinnan Magdalena Margareta Bonde.