Grusväg
Från Rilpedia
Grusväg är en väg som saknar asfalt eller annan form av permanent beläggning såsom betong. Den är istället belagd med grus, vilket ger godtagbart väggrepp, bärighet och dränering vid låg trafikbelastning.
Underhållet på grusvägar är nästan alltid lågt, i vissa fall minimalt. Det är också större risk för försämrad framkomlighet på dessa vägar då eventuella skador inte prioriteras lika högt på dessa vägar som på övriga vägar. Tjälskador och tvättbrädor är vanliga på grusvägar. Vid riktigt hög trafikbelastning ökar risken för att vägen skall köras sönder, då grusvägar lätt eroderar på grund av att slitytan försvinner genom erosion. Särskilt stor är risken om vägen inte är försedd med diken, då det betyder att allt regnvatten samlas på vägbanan och ökar erosionen. En ojämn grusväg kan göras slät med en väghyvel.
Innehåll |
Förhållanden i Sverige
I Sverige är grusvägar ganska vanligt förekommande. Det handlar nästan alltid om mindre vägar där underhållet är lägre prioriterat och där trafikbelastningen är låg, som på enskild väg. Förekomsten av grusvägar varierar mellan olika områden. I Skåne och i Stockholms län är de mindre vanliga och förekommer mestadels på enskild väg. I Småland och i större delen av Norrland är de däremot vanligt förekommande även som allmän väg och utgör en stor del av det totala vägnätet.
Under de senaste decennierna har grusvägarnas andel av det allmänna vägnätet minskat allt stadigare, delvis till följd av regionalpolitiska satsningar som inbegriper asfalteringar, delvis till följd av ökad trafik även på det mindre vägnätet vilket tvingat fram beläggningar. Ett exempel på detta är Gotland där man under ökat tryck från turisttrafiken under sommarhalvåret och för att förhindra dammoln som slet ned fordonen valde att belägga alla allmänna vägar i början av 1990-talet. Vägverket rekommenderar att vägar med mer än 250 ÅDT bör beläggas. Ofta läggs då en Y1G-beläggning ut vilket är en billigare variant än vanlig asfaltering och nära besläktad med oljegrus. Det kan vara väl värt att beakta, att först i slutet av 1970-talet översteg andelen belagd allmän väg andelen obelagd allmän väg och först 1989 var samtliga riksvägar belagda.
För- och nackdelar
Helt okontroversiellt är inte en beläggning av grusvägar. För det första är det en kostnadsfråga då startkostnaden är hög och även underhållskostnaderna kan bli högre än tidigare, speciellt på vägavsnitt med låg trafikbelastning. För det andra har det visat sig att många ofta storslagna solitära träd som lever vid sidan av vägarna får minskat näringsintag när det stoft som dammolnen virvlar upp försvinner. För det tredje är det många som upplever att vägens estetiska värde går förlorat. Detta ställs ofta mot vad invånarna längs vägen tycker då boende vid en grusväg kan betyda olägenheter såsom dammoln p.g.a. erosionen vilket påverkar hus och uteliv, risken för allergier och hösnuva ökar liksom olika lungsjukdomar och huvudvärk (se även artikeln längst ner, på engelska). En annan aspekt är bilistens då grusvägskörning betyder ökat slitage på fordonet, lägre hastigheter och minskad sikt p.g.a. dammoln samt svårigheter att möta annan trafik och en sämre upplevd körupplevelse vid körning på kraftigt nedsliten väg.
Litteratur
- Amerikanska artiklar om grusvägar, februari 2005 "Erosion Assaults the Unpaved Road", april 2007 "When Should You Pave a Gravel Road?" [1]
