Göteborgs Rundradiostation
Från Rilpedia
Göteborgs Rundradiostation eller Göteborgs mellanvågssändare
Innehåll |
Bakgrund
Som i ett led i utbyggnaden av AM-sändare i Sverige under 1950- och 60-talet stod Göteborg som nummer tre. Innan hade stationerna i Hörby och Sundsvall förstärkts och nu var det alltså Göteborgs tur. Den våglängdsplan, som lade förutsättningarna för planeringen av dessa nya stationer, fastställdes i Montreux 1939. Planen trädde visserligen aldrig i kraft på grund av kriget, men lades i alla fall till grund för effektuppgifter, våglängdsindelningar m.m. I planen bestämdes den maximala bärvågseffekten till 120kW. Då radioutrustningarna beställdes 1945 fastställdes dock, att drifteffekten skulle höjas till 150kW, då tillåten effekt väntades bli höjd vid nästa våglängdskonferens. Enligt Montreux-planen skulle Sundsvall dela våglängd med Aten och ha riktantenn, som reducerade strålningen mot SSO. Göteborg skulle dela våglängd med Alger och därför reducera effekten mot SSV. Detta sammanfaller även med intresset för de svenska lyssnarna, då därigenom strålningen helt kommer koncentreras inåt land och utefter kusten, med motsvarande reducering ut mot havet. Det beslöts därför att båda stationerna skulle förses med riktantenner, bestående av två matade master. För att få största möjliga fältstyrka och fadingfrihet utföres masterna såsom halvvågsmaster med toppspröt för slutlig injustering av den elektriska våglängden. För vid denna tid kunde dessutom godtagbara priser och leveranstider på de höga masterna ej erhållas. För Sundsvallsstationen uppsattes dock tills vidare en provisorisk antenn på 107 m då det var osäkert inför en kommande våglängdskonferens, om stationen skulle få behålla sin långa våglängd på ca. 500 m. För Göteborgsstationen blev den slutliga antennanläggningen två 130 m höga master. Vid våglängdskonferensen i København 1948 höjdes den maximalt tillåtna effekten till 150 kW. Sundsvall fick frekvensen 593KHz och Sofia som samkörande station. Göteborg tilldelades 980KHz (från 1978 981KHz) och fortsatte att arbeta på samma våglängd som Alger.
Byggandet
Efter segslitna förhandlingar och omfattande fältstyrkemätningar fastställdes ett område ca. 7 km söder om Göteborg, i Järnbrott, då jordbruksbygd innan stadsdelen Västra Frölunda började byggas i slutet av 1950-talet. Stationen fick inte ligga i vägen för inflygningen eller i närheten av flygplatsen ute i Torslanda. Den nya stationen ersatte stationen ute vid Gnistäng vilken revs på 1960-talet. Göteborgs och Sundsvalls stationshus så exakt likadana ut, uppförda i gult tegel med lanterniner för ljusgenomsläpp i själva sändarhallen. Själva sändaren behövde ett helt komplex i två våningar för sig själv med omformare, rör, kylvattenpumpar, likriktare, slutsteg, modulator m.m.
Teknik
Verkningsgraden var hög med dåtidens mått men med dagens mått räknat uselt, endast 42%. Resten försvann i effektförluster och i ren värme som måste kylas bort. En modern sändare ligger omkring 75% i verkningsgrad vilket är så nära det teoretiskt möjliga man kan komma. Först använde man en kvicksilverlikriktare men den ersattes senare av en modernare tyristorlikriktare.
Antennelementen bestod av två kvadratiska fackverksmaster, "stålskelett" på 130 m med 4 fadingspröt i toppen för att justera in den elektriska våglängden. Göteborgssändaren låg nämligen alldeles vid gränsen av sitt distributionsområde, som utgjordes av Göteborg med några tiotals mil i omkrets, och behövde inte sända ut över havet, där det i alla fall blev bättre räckvidd på grund av mindre dämpning över vattnet. Därtill måste enligt de internationella våglängdsbestämmelserna denna sändare, som använde samma våglängd som Nordafrikasändaren i Alger, avskärma sin strålning västerut. Tack vare den riktade strålningen räknade man med en vinst av 25kW eller mer för lyssnarna inåt land. Eftersom våglängden låg omkring 300m, borde masternas längd ha varit 150m, men i verkligheten blev den 130m. Tack vare ändeffekterna samt fyra 12,5 m långa så kallade fadingspröt i toppen blev den elektriska längden större än den verkliga. För att åstadkomma riktverkan hade man som nämnts två antennmaster, var den ena, - västligaste - verkade som reflektor och mellan vilka avståndet valdes till 0,3 våglängder eller 95 m. Båda antennerna var matade, varvid amplituderna blev lika stora men fasvinkeln mellan strömmarna kunde varieras så man uppnådde den önskade strålningskarakteristiken. Att "antennerna" i verkligheten inte var trådar utan skrymmande stålskelett mätande 2,5m i fyrkant, saknade helt betydelse, då det väsentliga endast var att "trådens" tjocklek är liten gentemot längden. Slutligen kan nämnas, att masterna som vägde vardera 38ton, i nedre ändarna var isolerade från jord genom endast ett par decimeter bred kula av ett isolationsmaterial, steatit, som vilade i en skål av liknande material. Fyra stag var fästa i ett stycke ovan mitten var isolerade från masterna medelst kraftiga porslinsisolatorer. För att åstadkomma en effektiv jordning, som är nödvändig för en halvvågsantenn för att genom elektrisk spegling skulle erhållas den andra halvan, nedgrävdes ett jordnät av 120 halvvågstrådar.
Dagtid sändes SR P1 och när Melodiradion senare omdöpt till SR P3 gjorde intåg i början på 1960-talet, tillföljd av den reklamfinansierade radiokanalen Radio Nord, fick sändaren gå dygnet runt. Dessa gamla sändare behövde vila några timmar varje dygn men när de fick gå dygnet runt fick de ta mycket stryk. Det drabbade även Göteborgs systerstation i Sundsvall.
Slutet på Järnbrott-epoken
I den våg av nedläggningar på 1970-talet av dels små privata AM-sändare såväl som stora, exempelvis Sundsvall och Östersund, drogs även denna station med. Stationen var i dåligt skick, dyr i drift och krävde ständig bemanning. Man ansåg det inte värt att renovera sändaren. Lyssnarunderlaget var för litet. Televerket gjorde bedömningen att sändaren skulle kunna hålla fram till 1985 men slutet kom i början på mars 1984. Då sändes det absolut sista programmet Fiskhamnsrapporten och de sista dagarna gick en bandspelare med meddelandet att stationen läggs ned. Sen tystnade 981 KHz för gott från Sverige. Sändaren skrotades kort efter nedläggningen men antennmasterna fick stå kvar. Telia använde dem som uppbärare av diverse antenner bl.a. mobiltelefonantenner. Dock krävde masterna underhåll men eftersom de inte skulle användas något mer, revs den första masten 1989. Man klippte av en av staglinorna och lät masten falla till marken av egen tyngd. Den andra och sista masten fälldes 1992. Telia har kvar verksamhet på området och lokalerna har bland annat använts för brevsortering av Posten.
Kuriosa
När Västra Frölunda var färdigbyggt uppstod genast problem från sändaren. Det pratade i spisar, ugnar, gatlampor gick jämt och ständigt. Allt berodde på den kraftiga fältstyrka som uppstod ifrån sändaren. Idag hade aldrig en sådan stark sändare fått ligga så nära bebyggelse men stationen fanns där långt innan bebyggelsen kom till. Att det pratade i spisplattor, ugnar, ja lite överallt löste man med bl.a. extra jordning.
Samtliga bilder är tagna i samband med nedläggningen 1984.
Referenser
Webbkällor
Tryckta källor
- Teknisk Tidskrift 2 juni 1951, s.479-482, Sundvalls & Göteborgs nya rundradiostationer, Gunnar Stein
- Populär Radio & Television nr.3 1950
Se även
Litteratur
- Teknisk Tidskrift 2 juni 1951, s.479-482, Sundvalls & Göteborgs nya rundradiostationer, Gunnar Stein
