Från Rilpedia

Fiat CR.42 Falco
Beskrivning
Typ	Jakt Spaning
Besättning	1
I aktiv tjänst	1939-1947
Versioner	J 11
Tillverkare	Fiat
Data
Längd	8,25 m
Spännvidd	9,7 m
Höjd	3,35 m
Tomvikt	1 830 kg
Max startvikt	2 500 kg
Motor	1 st Fiat A74R 1C 38
Motoreffekt	870 hk
Prestanda
Max hastighet	405 km/h
Räckvidd med max bränsle	775 km
Max flyghöjd	10 000 m
Beväpning
Kanoner / kulsprutor	2 x 12,7 mm Breda-SAFAT ksp
Bomber	200 kg

Fiat CR.42 Falco, var förmodligen världens sista tillverkade biplan avsett som jaktflygplan.

Fiat CR.42 konstruerades av den italienske konstruktören Celestino Rosatelli (CR) i slutet av 1930-talet. Flygplanet var en utveckling av Fiat CR.32 som tidigare levererats till Regia Aeronautica. En prototyp blev klar och flög första gången 23 maj 1938. Det italienska flygvapnet beställde omgående 200 CR.42 utan att testa typen eftersom CR.32 tidigare visat sig vara ett tillförlitligt flygplan.

Flygplanet var en biplanskonstruktion utrustad med en fjortoncylindrig (i två kransar) luftkyld stjärnmotor från Fiat. Landningstället var fast, och kunde förses med hjul eller skidor. Ett robust smidigt plan som var mycket vändbart, utformat runt en grundkonstruktion som bestod bl.a. av en stark ram av stål och legering samt vingar med stomme av duraluminumlegering och stål. Eftersom flygplanet saknade cockpithuv var läderhuvan obligatorisk vid flygning. CR.42 producerades ända fram till 1944, då Luftwaffe börjat operera med jetdrivna Messerschmitt Me 262.

Den totala produktionen av CR.42 var mer än 1 780 flygplan.

I Belgien tjänstgjorde 23 stycken, i Tyskland drygt 100 stycken, i Ungern 72 stycken, i Italien (IAF, RSIAF, IcoAF), i Sydafrika två stycken erövrade italienska CR.42 och i Sverige 72 stycken Fiat CR.42.

Tyska Rüstungs-und-Kriegsproduktion Stab beställde 200 stycken CR.42LW, som utrustades med avskärmade ljuddämpare för att användas vid nattpatrullering. Flygplanen förseddes med två st 12,7 mm kulsprutor och fästen under vingarna för 50-kilos bomber.

Rüstungs-und-Kriegsproduktion Stab tog sedan i samband med Italiens sammanbrott den 8 september 1943 över kontrollen av den italienska flygindustrin. Vid ett amerikanskt bombanfall mot Fiatfabriken i Turin förstördes flera färdiga och halvfärdiga flygplan avsedda för Luftwaffe, varför endast 150 flygplan levererades, varav 112 placerades vid NSGr 7 och 9 (Nachtschlachtgruppe).

Flygvapnet använde ett antal CR 42 där de benämndes J 11. Köpet berodde inte så mycket på övertygelse om planets kvalitéer, som på det faktum att det isolerade Sverige var i desperat behov av materiel, och Italien var ett av de få länder som under brinnande krig var berett att leverera stridsflygplan.

Endast två kompletta exemplar finns bevarade i världen, varav det ena kan beskådas på Flygvapenmuseum.

Varianter

• CR.42 CB, (CB=Caccia-Bombardiere), kombinerad jakt- och bombvariant, som kunde ta upp till 200-kilos bomber.
• CR.42 CN, (CN=Caccia-Notturna), nattjaktplan utrustat med flamdämpare för motorns utblås, radio och små sökljus under vingarna.
• CR.42 AS, (AS=Africa Settentrionale), variant speciellt avsedd att användas i Nordafrika. De var försedda med dammfilter och två bombhållare för två 100-kilos bomber.
• CR.42 LW, (LW=Luftwaffe), nattvariant som användes mot partisaner. Den producerades av Fiat för Luftwaffes räkning.
• CR.42 DB, variant utrustad med en Daimler-Benz DB 601E motor på 865 kW (1 160 hk), vilket gav planet en topphastighet på 515 km/h. Varianten tillverkades endast som prototyp 1941.
• ICR.42, en CR.42 variant monterad på två pontoner tillverkad av CMASA 1940. Varianten kom aldrig längre än till prototypstadiet.