Från Rilpedia

Et in Arcadia ego är en latinsk fras som framför allt är förknippad med två målningar från barocken av Nicolas Poussin (1594–1665). Målningarna skildrar idealiserade herdar från den klassiska antiken, samlade runt en öppen grav. Den mest berömda av de båda målningarna finns i Louvren i Paris, och kallas även Les bergers d'Arcadie. Under senare år har denna figurerat i böcker som Holy Blood, Holy Grail och Da Vincikoden.

Frasen Et in Arcadia ego är ett memento mori som vanligen tolkas som "Även i Arkadien finns jag", uttalat av den personifierade Döden. Poussins biograf André Félibien tolkade dock frasen som "Personen som blivit begraven här har varit i Arkadien", där Arkadien ses symboliskt som en plats för lycksalighet. Temat är hämtat från Vergilius Bucolica, och populariserades under renässansen, framför allt genom Jacopo Sannazaros bukoliska dikt Arcadia (1504). Arkadien, Sannazaro, och dessa tavlor fick betydelse för framväxandet av den pastorala diktningen, som bland annat företräddes hos preciositeten och Philip Sidney (The Countess of Pembroke's Arcadia, 1580)

Giovanni Francesco Barbieri var den som så vitt känt först använde den latinska frasen i sin tavla Et in Arcadia ego, där frasen är skriven i målningen under en dödskalle.

Frasen alluderas ofta till i skönlitteratur, filmer och konst. Till exempel har Charles Ryder, huvudpersonen i Evelyn Waughs roman En förlorad värld, på sitt studentrum i Oxford såsom dekoration en dödskalle med denna devis inskriven i pannan.