Emo
Från Rilpedia
- Den här artikeln handlar om musikstilen emo. För orten med namnet Emo, se Emo, Irland.
Emo (från engelska emotional hardcore) är en musikgenre som ursprungligen kom från hardcore- och punkscenen[1]. Under mitten av 1980-talet användes termen emo för att beskriva en subgenre till hardcore-punken som hade sina rötter i musikscenen i Washington D.C.. Under senare år har termen emocore, kort för "emotional hardcore", också använts för att beskriva emotionella framträdanden genomförda av band såsom Rites of Spring, One Last Wish och Fire Party.
Innehåll |
1980-talet
Emon uppstod under den så kallade Revolution Summer 1985 i Washington DC. En ny form av emotionell hardcore, emocore, utvecklades. De band som medverkade vid Revolution Summer och fortsatte i dess fotspår var bl.a. Rites of Spring, Beefeater, Embrace, Three, Gray Matter, Soulside, Ignition, Marginal Man, Fire Party, Rain, Shudder to Think och The Hated. Till skillnad från den traditionella hardcoren handlade emocorens texter mer om känslor än politik. Låtarna var också mer melodiska och komplexa, men hade kvar mycket av energin och intensiteten från hardcoren.
Ett par år senare började man fokusera mer på "emo"-elementet inom emocoren. Denna utveckling introducerades av The Hated och fortsattes av Moss Icon med invecklade och arpeggierande gitarrspel tillsammans med en sång som bygger upp till skrik vid låtarnas klimax.
Merch och DIY
I samband med att The Hated och Moss Icon evolutionerade emon i slutet på 1980-talet drog även merchvågen igång. Banden började göra t-shirts och släppte vinylskivor och CDs. För de flesta emo-banden kändes DIY-etiken, att t ex inte ha företagssponsring eller ligga på storbolag, viktig och som en del av musiken. Därför släpptes LPs och CDs vanligtvis på små skivmärken, ofta bandens privata. I och med detta såldes merchen till förmånliga priser. Desto värre var oftast inspelningarna dåligt gjorda och ofta enbart analoga. Det var även väldigt vanligt att de var livespelningar som spelades in och släpptes på vinyl. Detta kom dock att ändras med tiden. Vissa håller stenhårt kvar vid vinylskivor, medan andra släpper antingen enbart cd-skivor eller både och.
1990-talet
Emo och indie emo
Det följande 1990-talet medförde en nästan explosionsartad utveckling av emon, där band som Sunny Day Real Estate, Promise Ring och Jimmy Eat World nådde förhållandevis stora kommersiella framgångar med en emo som förvisso hade sina rötter i hardcoren, men lagt sig till med ett mer välpolerat rock- och popsound. Detta gav upphov till att media fann musikstilen emo och på senare år gav den en helt ny definition.
Inom undergroundmusiken tog sig emon däremot vitt skilda uttryck genom fusioner med andra genrer och skapade emoscener med mycket olika sound, till exempel indieemo i den amerikanska mellanvästern (Boys Life, Braid och Getup Kids) och den fortsatta utvecklingen av emo i stil med Moss Icon i bl.a. Kalifornien (Still Life och Policy of Three och Indian Summer) och New York (Native Nod).
Undergroundemon levde kvar under hela 1990-talet med band som hela tiden kom och gick, bandmedlemmar som hoppade kors och tvärs efter att band upplösts. Ett par av dessa band var Julia som spelade mellan ca. 1994-1996 och ur dess aska uppkom Lumber. Ett annat exempel är Owltian Mia från Norfolk, Virginia, som spelade allt från emo till indie. Destuvärre, för bandet, så började två av medlemmarna på konstskola, vilket ledde till att resten av medlemmarna startade emobandet The Candyland Carcrash.
Undergroundemo är en svårdefinerad genre med många band. Då band försvann väldigt fort, var de få som greppade vad de spelade för något. Det var även vanligt att band började med emo men sedan bytte riktning, musikaliskt, men fortfarande klassades som emo av dess tidigare lyssnare. Detta är en faktor till den förvirring som finns om vad som är emo och vad som inte är emo.
Hardcore emo och screamo
I New Jersey började Merel och Iconoclast spela en hårdare och snabbare typ av emo, nämligen hardcore emo. De introducerade "kaoskonceptet" och spelade med extremt distade gitarrspel, där det knappt gick att känna igen noter eller ackord. Ofta spelade de inte ens efter noter, utan på känsla för att få mer liv i musiken. Till skillnad från vanlig emo, var även basen distad. Hardcore emon fortsatte att expandera till San Diego (Heroin, Antioch Arrow och Swing Kids) och San Francisco Bay Area (Reach Out, Mohinder, Honeywell och Portraits of Past).
En bit in på 1990-talet myntades den skämtsamma avledningen emo violence. Genren spelade ett ironiskt spratt på power violence. Bandet som skämtsamt myntade genrens namn var In/Humanity. In/Humanity blandade hardcore emo i stil med bl.a. Heroin och Honeywell och med power violence. Genrebeteckningen emo violence är hämtat ifrån den funk-inspirerade R&B gruppen Cameo's album Emotional Violence, som släpptes 1991. Palatka, End of the Century Party, Jenny Piccolo var ett par fler band som kom att tillhöra emo violence-stilen.
1995 började hardcore emon att ta ny form, då Reversal of Man, Union of Uranus m.fl spelade en ny variant av hardcore emo blandat med element av grindcore och emo violence, som blev grunden för screamo. Hur screamo som genrebeteckning uppkom är inte känt, då skrik redan funnits i både emo från 1980-talet och 1990-talet. Detta tyder på att screamo hade samlat en ny generation lyssnare, som inte varit med på ”den gamla goda tiden”, då skriket var nytt.
Många typer av screamo utvecklades under perioden 1995-2000. Men 1997 är enligt många grundstenen i screamo. Då band som Orchid och Saetia skapades. Många anser även att det var Orchid och/eller Saetia började screamovågen, till skillnad från Reversal of Man eller Union of Uranus.
I Connecticut tog Jeromes Dream screamon till en ny nivå med sin oerhörda brutalitet. Bandets sångare använde ingen mikrofon, vilket kan ha varit en anledning till varför bandet inte existerade längre än de gjorde.
Emo i Europa
Under 1990-talet tog emoscenerna i Europa fart, som kom att lägga grunden till den stora delen europeisk screamo som idag produceras. De större scenerna som tagit fart fanns bland annat i Frankrike, England och Tyskland. Men även i Sverige existerade de ett fåtal band.
Frankrike
Vanilla var ett av de banden som startad den franska hardcorescenen i början av 1990-talet. De drog starka drag från den klassiska Washington DC-hardcorescenen i USA, fast med en lite mer melodisk och emotionell inriktning. De följdes året senare av Finger Print, som tog hardcore emon ett steg längre. Dessa band gav upphov till en rad olika emo- och hardcore emo-band med texter om bland annat kvinnoförtryck och samhället och rollerna vi spelar i det. Fler band som gjorde intryck på den franska scenen var: Jasemine, Rachel, Anomie och Ivich.
Sverige
Ett av Sveriges mer kända indie emoband i emokretsar är Far Apart. De härstammar från Luleå och spelade ihop under 1995 till 1999. De släppte en vinylskiva med namnet Hazel och turnerade sedan Europa, främst Tyskland. De var en del av indiescenen som pågick i Luleå under den tiden och hade även en trummis ifrån ett lokalt emoband, Shinedust, som spelade musik i stil med Sunny Day Real Estate
2000-talet
Emo och screamo
I slutet av 1990-talet hade emo och hardcore emo-banden och dess efterföljare nästan helt dött ut, de var ytterst få band som fanns kvar. De var inte hellre lika mycket spelningar som tidigare inom emoscenen. Men än lever undergroundemon kvar. De finns fortfarande band som fortfarande bygger upp episka emolåtar med långsamma och känslosamma uppbyggnader för att sedan släppa lös all sin emotionella vrede eller spelade samma kompromisslösa brutalitet som man kan hitta hos emo- och hardcore emobanden. Bland dessa band hittar vi bland annat Life At These Speeds, Sinaloa, A Day in Black and White, Amanda Woodward och Wow, Owls. Svenska Suis la lune når även stor framgång inom denna kategori. Denna scen är dock väldigt liten och blandas ofta ihop med screamo.
Under resans gång har varje emoscen givit influenser till många andra genrer. Allt från indierock till mathcore. Och under 2000-talet har screamobanden blandat in allt från post-rock till kaotisk emo till kaotisk experimental grindcore. Flertalet av 2000-talets screamoband hämtar även inspiration från hardcore emobanden Portraits of Past och Heroin.
Den mediala definitionen av emo
I slutet på 1990-talet hade Sunny Day Real Estate, Promise Ring och Jimmy Eat World verkligen gått hem hos den bredare publiken. Ett par år in på 2000-talet dominerade Jimmy Eat World och Dashboard Confessional den mediala emoscenen. Men det varade inte länge, framgången var så stor att media såg till att fler band skyfflades in i genren. Dessa nya band var bland annat AFI, Bright Eyes, Death Cab for Cutie, Fall Out Boy, From First to Last, Funeral for a Friend, Hawthorne Heights, Panic! at the Disco, Senses Fail, Saves the Day och Taking Back Sunday. Dessa band hade sina rötter i en rad olika musikstilar som mer påminde om Sunny Day Real Estate och Promise Ring indierockattribut till emo än den arpeggierande Moss Iconemon. Ett par av banden ville inte heller bli stämplade som emo, vilket bidrog till att genren snabbt blev alldeles för bred och odefinerbar.
Utseende
1990-talet
De som lyssnade på emo och var på spelningar hade en väldigt bred och varierande klädstil. Det var till exempel vanligt att vissa hade baggykläder (större kläder) och andra hade tighta kläder.
Bandtröjan var mycket vanlig, främst i XL. Vilket var en simpel t-shirt med screentryck som antingen köptes på spelningar eller gjordes själv. Även enfärgat eller t-shirts med tryck såsom djurrättigheter förekom. Det var även vanligt med ”gas station jackets”, en typ av jacka som användes av personal på bensinmackar i USA, det förekom även att de använde arbetskläder från bensinmackar. När det gäller frisyr så förekom nästan allt. Vissa hade kvar punkens eller hardcorens färger och hårstil, andra hade typiska 90-talsfrisyrer. En del hade även frisyrer i stil med Spocks från Star Trek. Dockers- eller Dickies-byxor, oftast en eller två storlekar större. Dessa köptes billigt på varuhus i stil med Gekås i Ullared. Även manchesterbyxor med pins på och khaki-shorts förekom. När det gäller skor så var Vans ett av de vanligare märkena, även Converse förekom. Axelväskan skulle gärna prydas med pins eller bilder (utskrivna kopior av vinylfodral eller flyers) från favoritbandet.
2000-talet
I och med att medias definition av emo har tagit fart och fått en bred publik har begreppet fashioncore klistrat sig fast hos emogenren. Och de finns delade meningar kring dess klädstil och livsstil. I och med att det mesta är stereotyper, är det svårt att få fram några tydliga riktlinjer. Men en sak är dock säker, bandtröjan lever kvar även på 2000-talet.
Anledningen till att Cheap Monday är populärt i fashioncorekretsar kan bero på att de är billiga, i stil med de tidigare Dickies- och Dockersbyxorna.
