Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Från Rilpedia
Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet eller EES är ett samarbetsavtal mellan europeiska länder som omfattar dels alla länder som är med i EU, dels de till EFTA anslutna staterna Island, Liechtenstein och Norge. Det är framförallt de tre sistnämnda staterna som man normalt brukar räkna som EES-länder eftersom de andra räknas som EU-länder.
När EES-avtalet skulle skapas var inte EU bildat utan hette fortfarande EG. EFTA var större på den tiden och Sverige, Österrike och Finland var inte med i EG utan var istället EFTA-länder. EES-avtalet undertecknades av regeringarna i de dåvarande EG-länderna samt i Sverige, Österrike, Finland, Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz den 2 maj 1992. Efter det godkändes det som lag av alla ländernas parlament under 1992, utom Schweiz. Efter en folkomröstning den 6 december 1992, där resultatet blev 50,3 procent nejröster (1 762 872 ja, 1 786 708 nej), kunde Schweiz inte bli medlem, utan i stället genomförs bilaterala avtal mellan detta land och EU. Att Schweiz skulle hålla sig utanför EES försenade planerna att låta avtalet börja gälla, EES-avtalet började gälla 1 januari 1994. 1995 blev Sverige, Finland och Österrike medlemmar av EU och sedan dess räknar man inte länderna som EES-länder utan som EU-länder. EES-avtalet ändrades 2003 så att EES-länderna godkänner EU:s utvidgning och betalar en kraftigt höjd avgift.
Innehåll |
EES-avtalets regler
EES innebär att medlemsländerna deltar i den inre marknaden, EU:s fria handel. De får importera och exportera tullfritt. Det finns särskilda bilaterala avtal om jordbruks- och fiskeprodukter, som medger tullar, vilket avtalet tillåter.
Enligt EES-avtalet måste EES-länderna acceptera EU:s handels- och konkurrensrelaterade regler. EES-länderna har rätt att delta i förberedelsen av nya regler, dock endast utifrån, de får inte sitta med i mötena. EU-länderna beslutar själva om nya regler. EES-länderna har rätt att vägra anta nya regler, s.k. veto. Det har dock inte skett hittills, eftersom EU har rätt att säga upp hela EES-avtalet om det sker för ofta.
Till exempel godkände Norge det kontroversiella tjänstedirektivet (att företag ganska fritt får sälja tjänster över gränserna med personer anställda i hemlandet) i november 2008.
Fördelar och nackdelar
EES-avtalet anses jämfört med EU-medlemskap ge fördelen till Norge och Island att få vara del av den inre marknaden, handla tullfritt med EU-länderna, och ändå skydda det viktiga fisket från EU:s inflytande.
EES-länderna behöver inte heller betala medlemsavgift till EU, dock en mycket mindre EES-avgift, som dock ökat kraftigt. Den är runt 2 miljarder NOK per år för Norge 2004-2008. EES-länderna får inte ekonomiska bidrag, men netto i avgifter och bidrag tjänar både Norge, Island och Liechtenstein på detta jämfört med medlemskap.
Nackdelen är att EU styr i praktiken inom många områden över EES-länderna som om de vore medlemmar (även om det inte gäller formellt. Vetot används dock inte). EES-länderna har små möjligheter att styra över regler som är olämpliga för dem.
Se även
Externa länkar
 |
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
