Från Rilpedia

Djurspråk är det språk djur kommunicerar med varandra på, detta gör de genom att sända ut signaler, ändra färg, byta kroppsform, ändra beteenden, olika läten eller sända ut doftämnen. Dessa signaler meddelar i första hand: vem man är, hur man känner sig och vad man tänker göra. Det är huvudinformationen som djuren sänder ut för att kunna identifiera sig med den egna arten och samtidigt kunna undvika fiender. Ett djur pratar oftast heller inte till en speciell individ utan ”pratar” rakt ut för att göra andra medvetna om att det är ”JAG” som är här. Man visar även att här ska du inte komma och försöka bestämma för det gör jag. Det gör man genom att sända ut en till exempel en ljudsignal och andra djur kan ta emot denna på långt håll och antingen söka sig till sångaren eller undvika denne.

Innehåll 1 Vem man är 2 Hur man känner sig 3 Vad man tänker göra 4 Människor och djur 5 Referenser 5.1 Noter 5.2 Källor

Vem man är

De vanligaste signalerna djuren sänder ut idag är arttillhörigheten. De måste lära sig känna igen sin egen art för att det ska gå lättare att hitta en hona men samtidigt slippa konkurrens. Ett problem många arter råkar ut för när de sjunger är ju att även fiender hör, vilket kan avslöja deras position. Därför är det bra ibland att använda sig av annat än sång, kanske ändra färg eller kroppsform. När man ändå passar på att berätta vem man är får man inte glömma att berätta om man är en hane eller hona, vilket också är väldigt bra att göra om man ska para sig och liknande. Hundar använder sig av doftämnen, de urinerar på vissa platser de tycker är lämpliga. Detta gör att andra hundar kan känna doften och få reda på vad det är för hund som gått här. De använder även sitt hundskall precis som katterna jamar.^[1][2]

Hur man känner sig

Likaså här använder sig djuren av signaler det är precis samma princip. Fast istället för att tala om vem man är talar djuren om hur de känner sig. De signaler djuren skickar nu är känslor så som: ilska, nyfikenhet, rädsla, sexuell upphetsning och så vidare. Variationen mellan olika arter är såklart ganska stor, vissa lever i grupp andra individuellt och sänder därför ut olika sorters känslor. En ensam individ behöver inte vara så precis i sin signal utan det räcker att signalera att den är arg. En grupp måste däremot vara lite mer varierade, lite arg eller mycket arg. Det kan ha stor betydelse på gruppen. Många djur reagerar också väldigt starkt på smärta, detta gör de genom att till exempel skrika högt eller bli rasande kanske och attackera det som orsakat smärtan. För andra djur kan det vara mycket dumt att visa att man har ont och är skadad, ett exempel är rådjuren som både jagas av människan och andra rovdjur. För dessa är det väldigt dumt att skrika högt att man har ont och skulle ha slutat med att rovdjuren lockades till det. Däremot är det tvärtom när det gäller flockdjur om de blir skadade kan det vara bra att skrika högt och kanske lyckas locka till sig andra gruppmedlemmar, och på så sätt överleva.^[1][2]

Vad man tänker göra

Vad ett djur tänker hitta på kan nog även vi människor ibland lista ut. Springer en hund och jagar sin svans är den förmodligen rastlös och behöver en promenad eller någon att leka med. Gäspar ett djur är det förmodligen ganska trött och behöver vara ifred och få vila. Det är likadant som en fågel när den lyfter upp sina vingar så är den oftast redo att flyga iväg. Man ser dels på hur djuret beter sig men även på signaler de sänder ut.^[1][2]

Människor och djur

Människor och djur är ganska lika i beteendet, man beter sig ungefär på samma sätt. Vi människor är djur precis som djuren. Vi kommer från aporna men har utvecklats under väldigt lång tid. Utvecklingen har skett snabbare än övriga arter och blev tillslut den avancerade människan. Detta kan ha gjort att vi inte förstår djuren för att vi är bättre utvecklade. Vi tycker det är mysigt med fågelsång, men frågan är egentligen vad fågeln säger. Varnar den för fara eller talar den bara om vem den är.^[1]

Referenser

Noter

1. ↑ ^{1,0 1,1 1,2 1,3} Nationalencyklopedin
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2} Sjölander, S. (2002). Naturens budbärare.

Källor

• Sjölander, S. (2002). Naturens budbärare. ScandBook AB Falun, Nya Doxa.
• Sjölander, S. Djurspråk. Nationalencyklopedin. Läst 2 mars 2009.
• Jensen, P. (2001). Djurens språk- samtal om makt, sex och barnuppfostran. Falköping: Natur och Kultur/LTs förlag.