Djurgården Hockey

	Djurgården Hockey
Hemort	Stockholm, Sverige
Grundad	1922
Hemmaarena	Hovet
Klubbdirektör	Tommy Engström
Sportchef	Jan Järlefelt
Tränare	Hardy Nilsson; Mikael Johansson; Tomas Montén
Meriter
● Svenska mästare	16; (1926, 1950, 1954, 1955, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1983, 1989, 1990, 1991, 2000, 2001)
● SM-finaler	18; (1923, 1924, 1926, 1927, 1950, 1954, 1955, 1979, 1983, 1984, 1985, 1989, 1990, 1991, 1992, 1998, 2000, 2001)
● Europacupen	2 (1990, 1991)
Säsonger i högsta divisionen	70
Säsonger i Elitserien	33 (2008/2009)
Elitseriens maratontabell	2:a
Supportrar	Djurgårdens Supporters Club; Järnkaminerna

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Djurgårdens IF Ishockeyförening)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Djurgårdens IF Ishockeyförening, Djurgården Hockey, är en ishockeyförening från Stockholm i Sverige. Djurgården är den förening som vunnit flest svenska mästerskap i ishockey. Klubben har även vunnit Europacupen i ishockey två gånger, 1990 och 1991.

Innehåll

1 Historik
2 Nuvarande laguppställning
3 Kända DIF-spelare
- 3.1 "Tröjor i taket"
- 3.2 Övriga
4 Tränare
5 Externa länkar
6 Se även
7 Referenser

Historik

1920-talet

Djurgårdens IF bildades 1891, men ishockey upptogs på programmet först 1922 som en egen sektion. En av de mer drivande krafterna för bildandet av en ishockeysektion var Wilhelm Arwe. DIF:s hela lag bestod av sex spelare - en målvakt, två backar och tre forwards. Detta kanske låter lite tufft, men vid den här tiden var det normalt att lagen hade mellan 6 och 12 spelare. Djurgårdens trupp förstärktes dock säsongen 1923 med ytterligare fem spelare, vilket omedelbart gav resultat. Djurgården blev seriesegrare för första gången och även distriktsmästare 1924. Djurgårdens IF Hockeys första SM-guld kom 1926, endast fyra år efter föreningens grundande.

Den första Elitserien i ishockey, som startade 1928 med fyra lag, utökades 1929 till att omfatta sex lag varvid Djurgården flyttades upp en division till Elitserien.

1930-talet

År 1934 blev ett sorgligt år eftersom de äldre spelarna hoppade av och inga nya spelare kom till laget. Man beslöt sig då för att upphöra med ishockeysektionen tills vidare.

År 1938, fyra år efter nedläggningen, började Svenska Dagbladets Gustaf "Lulle" Johansson (f.d. framgångsrik ishockeyspelare för IK Göta) att planera för en nystart för Djurgården Hockey. Han kontaktade andra djurgårdsledare och de lyckades få ihop ett ishockeylag som fick börja från noll.

1950-talet

År 1950 var det dags för DIF att ännu en gång få titulera sig Svenska Mästare i ishockey, 24 år efter det första SM-guldet.

Guldet 1950 blev startskottet för en era med stora framgångar. Under perioden 1951-1970 erövrades inte mindre än åtta SM-guld, varav sex i följd, 1958-1963.

Bild med namn på några ur 1957 års trupp: se här

1960-talet

Lagets längsta förlustfria svit lyder på 57 matcher, slutspel undantagna. Detta är fortfarande ett rekord i seriesammanhang. Sviten varade från 14 november 1958 till 8 november 1962 när Västra Frölunda IF tog emot DIF på Ullevi i Göteborg. Storpubliken - 23 192 personer, som är publikrekord i svensk ishockey - fick då se hemmalaget vända ett 0-2-underläge till 3-2-seger i sista perioden. Här bör också påpekas att den egentliga publiksiffran var minst 3 000 mer och att polisen uppskattade att ca 10 000 människor fick vända hem utan att ha kommit in. Publiktrycket var med andra ord enormt.

Under storhetstiden hade DIF ständigt 8-9 spelare i Tre Kronor. Efter guldet 1963 skulle DIF få vänta hela 20 år på nästa sverigemästartitel.

1970-talet

Inför säsongen 1975/1976 beslöt förbundet att ändra seriesystemet. Istället för att ha två serier - en sydlig och en nordlig - slogs dessa ihop till Elitserien. Då spelade 10 lag i 36 omgångar varav de fyra främsta gick vidare till slutspel (semifinal och final). För lag 5-8 var säsongen slut medan de första åren både lag 9 och 10 degraderades direkt (efter ett par säsonger infördes deltagande i Kvalserien till nästa års serie som räddningsplanka för lag 9).

Denna nyordning visade sig till en början inte alls passa DIF, utan laget åkte ur redan första säsongen som Elitserien spelades, 1976. Laget kom på en niondeplats och fick efter 28 år lämna den högsta serien.

Många trodde att DIF skulle få spela i ettan under lång tid framöver, men så blev det inte. Under ledning av tränaren Hans "Tjalle" Mild tog sig klubben redan påföljande säsong tillbaka till Elitserien via seger i division 1 östra och sedan Kvalserien.

Inför comebacken i Elitserien i ishockey 1977/1978 värvade DIF stort. Etablerade spelare som Bo Berglund och Håkan Dahllöf skrev på för klubben. Värvningarna till trots så kom man bara åtta i serien, varför man inför säsongen 1978/1979 satsade ännu större. En ny tränare i Eilert "Garvis" Mättää värvades, liksom även backkämpen Mats Waltin, skicklige centern Håkan Eriksson och eleganten Anders Kallur. Den här gången gav satsningarna resultat. Tredjeplatsen i serien räckte för avancemang till slutspelet men i finalen mot MODO föll DIF med 2-1 i matcher.

1980-talet

Början på 1980-talet blev inte särskilt lyckat - en niondeplats i serien 1981/1982 medförde att laget tvingades kvala för att hålla sig kvar i Elitserien. Genom vinst mot HV71 på Hovet lyckades man dock klamra sig fast i högsta serien. Tränare Leif Boork, som gjorde sin andra säsong, sågades totalt i massmedia. Han var en tränare utan visioner, påstods det. Vad man inte visste var att "Boorken" bara låg i startgroparna för en ny typ av ishockey i Sverige. Den nya typen av ishockey som åsyftades var den s.k. "våldtäktshockeyn".

Säsongen 1982/1983 ådrog sig DIF totalt 497 utvisningsminuter eller 13,8 minuter per match i snitt. Serien vanns av Färjestads BK och DIF kom tvåa. Det var också dessa båda lag som kom att göra upp om SM-guldet. Finalen blev som väntat hård men DIF lyckades vinna den. När säsongen summerades stod DIF återigen, efter 20 långa år, högst upp på pallen, men en mer hatad och impopulär svensk mästare än Djurgårdens IF anno 1983 är svårt att finna.

Däremot väckte SM-triumfen och lagets säsongsfacit stor beundran och respekt i vida kretsar. DIF slog bl.a. ett rekord i Elitserien, nämligen antal matcher i följd utan förlust. Från den 5 oktober 1982 till den 6 januari 1983 spelade man 19 omgångar i följd utan nederlag. Rekordnoteringen löd på 14 vinster, fem oavgjorda och en målskillnad på 89-42.

Efter SM-guldet 1983 siktade man givetvis på en ny viktoria säsongen 1983/1984, men dessa förväntningar lyckades man inte infria. Utvisningsligan vann dock DIF och det med besked. Totalt kom man på 36 matcher upp i 535 utvisningsminuter eller 14,9 minuter per match. Men ändå gick Djurgårdens IF till SM-final. Där mötte man ärkerivalen AIK, som komfortabelt vann med 3-0 i matcher.

Säsongen 1984/1985 hade Leif Boork tagit farväl och ny tränare blev Gunnar "Svesse" Svensson. Tränarbytet innebar inte att DIF blev snällare - snarare tvärtom. Man vann serien detta år och blev utpekade som Sveriges bästa lag. DIF gick vidare till final och fick där möta Södertälje SK, som dock visade sig vara en för svår motståndare.

Säsongen 1985/1986 var en hemsk säsong sett ur DIF:s perspektiv. Allt gick snett! Tränaren "Svesse" Svensson fick sparken utan förvarning och som nödlösning klev Lars-Fredrik Nyström och Håkan Eriksson in. Med nöd och näppe lyckades man hamna på en åttonde plats och därmed undvika ovisst kvalspel.

Säsongen 1986/1987 kom Leif Boork tillbaka som tränare och hans första insats var att kommendera ut laget på en mycket omskriven och uppmärksammad "överlevnadsmarsch". Spelarna fick bland annat lära sig att paddla kanot och att överleva på naturens villkor. En infångad huggorm tillagades, vilket skapade ett visst rabalder i massmedia. Syftet med överlevnadsmarschen var att öka sammanhållningen i truppen och att få alla att sträva mot samma mål - nämligen ett nytt SM-guld. Huruvida överlevnadskursen hade någon reell inverkan på säsongens resultat är ovisst, men en fjärdeplats i serien blev det och det innebar slutspel.

Det kom senare fram uppgifter om att DIF:s bokslut visade en skuld om 12,3 miljoner kronor. Ordföranden Bengt Broberg förklarades av överstyrelsen som "icke önskvärd" och denne drog med sig Leif Boork i fallet. När "röken" hade lagt sig stod en man kvar redo att ta över den "sjunkande skutan" Djurgården Hockey, Ingvar "Putte" Carlsson. Detta var en lösning som alla var nöjda med, och valet skulle på sikt visa sig vara helt rätt!

Säsongen 1987/1988 blev en kanonsäsong för Djurgårdens del. Ingvar Carlsson skaffade en assisterande tränare i Lars Falk, och resultaten lät inte vänta på sig. DIF vann serien med hela sju poäng före tvåan IF Björklöven. Främsta anledningen till detta var Ingvar Carlssons införande av spelsystemet 1-3-1. Boorks "tvångströja" var kastad och den nya kostymen innebar en "teknisk, elegant och vägvinnande ishockey". I kvartsfinalen (som var en nyhet denna säsong) stötte DIF på AIK som enkelt slog ut DIF med 2-1 i matcher.

Säsongen 1988/1989 blev dock en guldsäsong för DIF. I SM-finalen mötte man Leksands IF som fick en smakstart genom att vinna den första finalen inför ett nästintill fullsatt Globen, som för övrigt invigdes detta år. De tre följande matcherna vann dock DIF och SM-guld nummer 12 var i hamn. Bland profilerna detta år kan nämnas Kenta Nilsson som äntligen fick ett guld med sin hjärteklubb.

1990-talet

Säsongen 1989/1990 var det dags för Djurgården att försöka försvara sitt SM-guld från säsongen innan. Serien vann Färjestads BK med Djurgården på andra plats. Det blev också Färjestad och DIF som möttes i SM-finalen. Djurgården drog det längsta strået i den fjärde finalen och vann med 5-2 hemma i Globen inför 13 850 åskådare. SM-guld nummer 13 var ett faktum. Därmed hade man tangerat Brynäs IF:s tidigare elitserierekord med två SM-tecken i följd.

Säsongen 1990/1991 blev en fortsättning på den succéartade avslutningen på 1980-talet med guld både 1989 och 1990. Denna blev nämligen en säsong som DIF vann i princip allt som ett ishockeylag kan vinna. Elitserien vanns med två poängs marginal till tvåan Färjestads BK. Finalmotståndare blev Färjestads BK, vilka förlorade med 3-0 i matcher och DIF tog därmed sitt 14:e SM-guld. Inte nog med detta, DIF vann dessutom Europeiska klubbmästerskapet i ishockey 1991. DIF blev det första svenska ishockeylag som kunde titulera sig "bäst i Europa".

Säsongen 1991/1992 nådde DIF åter final. SM-finalen blev en rysare mot MIF där de tre första matcherna gick till förlängning. Den femte och direkt avgörande matchen i Malmö isstadion vann dock MIF med 4-2, och därmed sattes punkt för DIF:s slutspelsdominans för ett bra tag. DIF försvarade dock sin Europa-titel från 1991 genom att enkelt besegra Düsseldorf i finalen i Europeiska klubbmästerskapet i ishockey med 7-2.

Säsongen 1992/1993 blev DIF utslagna i semifinalen mot Luleå HF med 2-1 i matcher, båda Luleås vinster i "sudden death".

I april 1993 kom nästa kalldusch för djurgårdsfolket. Den dåvarande ordföranden Lars Hedström hade under lång tid systematiskt tömt DIF:s konton och satt sprätt på pengarna, antingen genom egen konsumtion eller genom spekulation på råvarubörsen i London. Den totala summan som förskingrades fastställdes i Stockholms Tingsrätt till drygt 6,5 miljoner kronor inkl. ränta.

Säsongen 1993/1994 slutade DIF på en femteplats i serien. I slutspelet lyckades man något bättre och gick till semifinal genom seger över Frölunda med 3-1 i matcher. En nyhet inför denna säsong var att kvartsfinalen, liksom finalen, spelades i bäst av fem matcher, medan semifinalen fortfarande spelades i bäst av tre. I semifinalen blev DIF utslagna av MODO Hockey med Peter Forsberg i laget.

Säsongen 1994/1995 myntades uttrycket "skrattmatch". DIF vann Elitserien och lottades att i slutspelet möta åttan HV71. HV71 vann i tre raka matcher och DIF var utslagna. Så var det med den "skrattmatchen"! HV71 chockade två lag till och blev 1995 Svenska Mästare för första gången.

Säsongen 1995/1996 förväntades ett revanschsuget Djurgården, men laget gjorde bara en halvbra säsong. En femteplats i serien innebar att laget gick till slutspel. Efter att DIF förlorat de två första kvartsfinalmatcherna mot Färjestads BK såg man ordet "fiasko" framför sig, men hoppet tändes igen när DIF reducerade till 2-1 i matcher i Karlstad. Inför halvfulla läktare i Globen förlorade dock DIF den fjärde matchen och ordet "fiasko" blev ett faktum.

Säsongen 1996/1997 delades elitserielagen i olika regionala grupper och därigenom ökades antalet spelomgångar. DIF hamnade i samma grupp som AIK, Luleå HF och MoDo Hockey. DIF kom fyra i serien och åkte ur redan i kvartsfinalen mot lokalkonkurrenten AIK, som vann med 3-1 i matcher. Därmed var detta det tredje året i följd som DIF inte kom längre än till en kvartsfinal.

Under 1997 togs det historiska beslutet att Djurgården Hockey AB skulle bildas och börsintroduceras på Stockholms Fondbörs O-lista. Allt löpte väl och när introduktionsdatumet närmade sig visade det sig att aktien övertecknades och ca 46 miljoner kronor flöt in till DIF, men kritiska röster höjdes angående bolagiseringen. Riksidrottsstyrelsen, RS, tog upp ärendet till behandling och fann något oväntat att börsintroduktionen stred mot RF:s stadgar (2 kap 5 §) och man hotade därför att utesluta DIF från Svenska Ishockeyförbundet och Elitserien. DIF ändrade i sitt avtal med Djurgården Hockey AB, men detta godkändes inte av RS. Bolagiseringen fick skrotas och DIF tvingades betala tillbaka de 46 miljonerna plus ränta till aktieägarna varvid DIF:s skuld steg med ca 6 miljoner. Tack vare en framgångsrik säsong täcktes denna förlust någorlunda. RF svängde senare och bolag är numera tillåtna, men med några reservationer angående ägarstrukturen.

Globen i Djurgårdens färger

Säsongen 1997/1998 värvade sportchefen Ingvar "Putte" Carlsson tillbaka fyra "gamla trotjänare" till DIF. Det var Charles Berglund och Mikael Johansson, som lockades tillbaka från proffslivet i Schweiz, backen Kenneth Kennholt, från HV71, samt målvakten Tommy Söderström från en misslyckad karriär i NHL. Svenska Dagbladet skrev med anledning av värvningarna: "Lagets framtidsutsikter är dock osäkra - "Putte" Carlssons dröm om att ta SM-guld med 1991-laget, sju år senare, rymmer många frågetecken och tycks vara präglat av stora doser nostalgi utan hänsyn till sportens snabba utveckling".

Säsongen 1997/1998 blev dock lysande för Djurgårdens del - det enda som saknades var pricken över i-et. DIF vinner serien och fick därigenom en garanterad plats i European Hockey League säsongen 1998/1999.

I SM-finalen fick DIF möta 1997 års mästare Färjestads BK och det blev en hård batalj som gick till en femte och avgörande match i Globen. Där drog Färjestad det längsta strået genom att slå DIF i sudden death.

Säsongen 1998/1999 trodde många skulle bli en framgångsrik säsong för laget. Men i kvartsfinalen slog Brynäs IF ut DIF med 3-1 i matcher.

2000-talet

Djurgården mot Malmö Redhawks i november 2006.

Säsongen 1999/2000 kom Hardy Nilsson till DIF och man började spela något som kallades "torpedhockey". Denna nya spelstil var offensiv och publiken applåderade Mats Waltin och Hardy Nilsson för innovationen, som skulle visa sig vara vinnande. Denna säsong spelade DIF hem det 15:e SM-guldet efter en enkel finalseger mot MoDo Hockey med 3-0 i matcher.

Säsongen 2000/2001 besegrades Färjestads BK i SM-finalen med 4-2 i matcher och det 16:e SM-guldet genom tiderna var vunnet och DIF befäste därigenom sin plats som de "Mesta Mästarna".

Tränarparet Nilsson och Waltin lämnade därefter sina jobb. Hardy Nilsson blev istället coach för Tre Kronor och Mats Waltin sportchef i Djurgården.

Säsongen 2001/2002 tog Kent "Lill-Kenta" Johansson över ledningen för Djurgården, som dock var betydligt försvagat efter alla spelarförluster både 2000 och 2001. Djurgården slutade på en hyfsad tredjeplats i sluttabellen, men åkte ut mot Frölunda i kvartsfinalen med 4-1 i matcher. "Lill-Kentas" sejour i Djurgården blev bara ettårig, efter säsongen fick han sparken och ersattes av Niklas Wikegård.

Säsongen 2002/2003 ledde Wikegård tillsammans med de före detta Djurgårdsspelarna Robert Nordmark och Johan Garpenlöv Djurgården till en fjärdeplats i serien. I slutspelets kvartsfinal slog man ut HV71 med 4-3 i matcher men i semifinalen blev Färjestads BK för svåra. De vann med 4-1 i matcher.

Säsongen 2003/2004 var Djurgården länge ett topplag men man dalade och slutade på femte plats i Elitserien. Kvartsfinalen förlorade man, efter att ha blivit utspelade i ett par matcher med en 1-8 förlust som största plumen i protokollet följt av en 1-8 förlust borta, med 0-4 i matcher mot serietrean Frölunda HC.

Säsongen 2004/2005 kom man åter femma i Elitserien och lottades i kvartsfinalen mot trean Timrå IK, som med Henrik Zetterberg i laget var favoriter. Djurgården slog dock ut Timrå med 4-3 i matcher och fick möta Frölunda HC i semifinal. Här blev det trots flera jämna matcher stopp. Frölunda vann med 4-1 i matcher.

Inför säsongen 2005/2006 hade klubben städat, flera spelare hade lämnat laget, bland annat till NHL, och man värvade försiktigt på grund av en skral ekonomi. Nya tränare blev Hans Särkijärvi och Charles Berglund. För första gången på många år så tippades Djurgården av många experter i botten av tabellen, men hur det skulle gå återstod att se. Den 2 februari 2006 blev det dock klart att Djurgården missade SM-slutspelet för första gången sedan säsongen 1985/1986. Säsongen 2006/2007 missade Djurgården slutspelet igen och hamnade på en 10:e plats. Inför säsongen 2007/2008 hade Charles Berglund lämnat Djurgården, för att bli huvudtränare i Timrå IK. Han ersattes av den forna Djurgårdsspelaren, och legendaren Mikael Johansson, som tidigare hade coachat Huddinge IK. Inför säsongen 2008/2009 valde Hans Särkijärvi att lämna klubben. Djurgården valde då att låta Mikael Johansson och Tomas Montén att dela på huvudtränaransvaret.

Inför kommande säsong, 2009/10, väljer DIF att använda ett tretränarsystem - den forne guldmakaren Hardy Nilsson blir huvudtränare, vilket betyder att Mikael Johansson och Tomas Montén får kliva ned och bli assisterande tränare.

Nuvarande laguppställning

Uppdaterad 20 oktober, 2008. ^[1]

Målvakter
#	Spelare	Plockar	Ålder	Längd	Vikt
30	Mark Owuya	L	18 år	187 cm	86 kg
39	Stefan Ridderwall	L	20 år	187 cm	87 kg
41	Gustaf Wesslau	L	23 år	193 cm	85 kg

Backar
#		Spelare	Skjuter	Ålder	Längd	Vikt
3		David Printz	L	27 år	193 cm	97 kg
4	Mall:Landsdata USA	David Schneider	R	28 år	175 cm	86 kg
7		Andreas Holmqvist	R	27 år	193 cm	94 kg
8		Alexander Deilert	R	19 år	181 cm	80 kg
10		Marcus Ragnarsson – A	L	36 år	185 cm	95 kg
15		Oscar Eklund	L	19 år	181 cm	82 kg
24		Niklas Andersson	R	22 år	188 cm	92 kg
33		Timmy Pettersson	L	31 år	188 cm	89 kg

Forwards
#	Spelare	Skjuter	Ålder	Längd	Vikt
9	Kristofer Ottosson	L	32 år	179 cm	85 kg
13	Robin Figren	L	20 år	180 cm	80 kg
16	Nichlas Falk	L	37 år	183 cm	91 kg
17	Niklas Anger	L	30 år	187 cm	88 kg
18	Michael Holmqvist	L	30 år	191 cm	94 kg
19	Jimmie Ölvestad – C	L	28 år	185 cm	88 kg
20	Christian Eklund – A	L	30 år	181 cm	86 kg
21	Andreas Engqvist	R	20 år	190 cm	89 kg
23	Fredrik Bremberg	L	34 år	183 cm	92 kg
26	Tim Eriksson	L	26 år	174 cm	79 kg
28	Carl Gustafsson	L	18 år	168 cm	79 kg
37	Henrik Eriksson	L	18 år	183 cm	95 kg
40	Jacob Josefson	L	17 år	182 cm	83 kg
44	Nicklas Danielsson	R	23 år	185 cm	83 kg

Kända DIF-spelare

"Tröjor i taket"

Nr 2 - Roland Stoltz
Nr 5 - Sven Tumba
Nr 11 - Jens Öhling
Nr 12 - Lasse Björn
Nr 22 - Håkan Södergren
Nr 25 - Mikael Johansson
Nr 27 - Thomas Eriksson

Övriga

Tränare

År	Tränare
1975–1978	Hans Mild
1978–1979	Eilert Määttä
1979–1981	Bert-Ola Nordlander
1981–1984	Leif Boork
1984–1986	Gunnar Svensson
1986	Lars-Fredrik Nyström
1986–1987	Leif Boork
1987–1988	Ingvar "Putte" Carlsson
1988–1990	Tommy Boustedt
1990–1994	Lars Falk
1994–1996	Tommy Boustedt
1996–1997	Stephan Lundh
1997–1998	Niklas Wikegård
1998–1999	Mats Waltin
1999–2001	Mats Waltin och Hardy Nilsson
2001–2002	Kent Johansson
2002–2005	Niklas Wikegård
2005–2008	Hans Särkijärvi
2008–2009	Mikael Johansson och Tomas Montén
2009–	Hardy Nilsson, Mikael Johansson och Tomas Montén

Externa länkar

Djurgården Hockey

Se även

Lista över spelare i Djurgårdens IF Ishockeyförening

Referenser

↑ Laguppställning

[0] Laguppställning

[1]