Från Rilpedia

Christian Bastholm, född 2 november 1740, avliden 25 januari 1819, var en dansk teolog.

Bastholm tog 1761 teologie examen, var 1768-1771 missionär i Smyrna och blev därefter präst vid citadellkyrkan i Köpenhamn. 1778 kallades han till hovpredikant och 1783 även till kunglig konfessionarius, men måste 1800 efter en svår sjukdom lämna sina ämbeten.

Han var en utpräglad representant för tidens upplysning, rationalistisk i sitt bortförklarande av undren, om än icke direkt förnekande, ivrande för klarhet i tanke och iakttagande av vackra yttre former. Han beundrades mycket för sin vältalighet och verkade även såsom reformator av det danska prästerskapets predikosätt.

Bastholms Gejstlige talekunst (1775) översattes till svenska och tyska samt infördes vid prästseminarier i Österrike. Prästens uppgift var att utbreda allmän upplysning och att i synnerhet på landet som "folklärare" vägleda bönderna i all deras sysselsättning. Bastholm var en flitig, men inte verkligt originell författare (bland annat Jødisk historie, 1777-1782, 3 bd, Filosofi for ulærde, 1787, Mennesket i dets vilde og råa tilstand, 1803-04, 4 bd) och en god stilist.

Han deltog ivrigt i förhandlingar om kyrkliga spörsmål och var biskop Balles medarbetare i hans Læserebog i den kristelige religion (1791). Hans Forsøg til en forbedret plan i den udvertes guds-dyrkelse (1785) krävde väsentliga ändringar i de gamla kyrkobruken, framför allt vid dopet och innehöll en rad kontroversiella inslag. Det framkallade en häftig strid inom danska kyrkan och en hel litteratur av stridsskrifter, men blev annars alldeles utan frukt.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Bastholm, 1904–1926 ^(Not).