Carl Otto Bergman
Från Rilpedia
Carl Otto Bergman, född 29 april 1828 i Luleå, död 21 juni 1901 på sitt jordbruk i Sandträsk i Edefors församling, Norrbottens län, militär, industriman, kommunalpolitiker och riksdagsman.
Bergman blev student i Uppsala 1850, officer 1852 och avancerade till överste i armén 1894. Han var mångårig medlem av Norrbottens läns landsting, bland annat som vice ordförande och ordförande. Från 1881 och fram till sin död 1901, med undantag av åren 1884–1888, var han ledamot av första kammaren, de första tre åren för Västerbottens läns valkrets, och senare för Norrbottens läns valkrets.
Bergman var involverad i Norrbottens trävaruindustri, lantbruk och gruvdrift. Som förvaltare av Bodträskfors sågverk från 1860, arbetade han upp detta till att bli ett av länets största och mest givande industriella företag. Han arbetade entusiastiskt för att förbättra flottleder och andra transportmedel.
Då det engelska bolag, som ägde det stora järnmalmsfältet vid Gällivare, inte skötte försvarsarbetena enligt bestämmelserna i 1885 års gruvstadga, inmutade han 1886–1888 hela fältet. År 1888 inledde han en process mot bolaget, som slutade med att Gällivare malmberg (utom Koskullskulle) mot en viss förlikningssumma åter blev svenskt. Hans erbjudande till staten att lösa in gruvorna för ett par miljoner kronor avslogs.
Under några år arbetade han i ledningen för AB Gällivare malmfält, samt inmutade andra malm- och mineralfyndigheter inom lappmarkerna. Hans personliga förmögenhet påverkades negativt av engagemanget i Ruotevare järnmalmsfält.
De ståtliga parkanläggningarna vid Bodträskfors, visar på Bergmans intresse för hortikulturen. Drivhusen (för bland annat vindruvor) vid det slottslika Fjällnäs på sluttningen av Gällivare Dundret och vid Sandträsk är fina exempel.
Bergman var även drivande i utvecklingen av Bodens militära anäggningar.
