Carl Meurling
Från Rilpedia
Carl Henrik Fredrik Meurling, född 29 maj 1876 i Linköping, död 21 september 1963, svensk ingenjör, ämbetsman och politiker. Kommunikationsminister 1926-28, fastighetsborgarråd i Stockholms stad 1920-24.
Biografi
Meurling avlade mogenhetsexamen i Linköping 1894 och utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolans avdelning för väg- och vattenbyggnad 1898, tjänstgjorde 1903-07 hos Malmö drätselkammare, därvid 1904-07 även som arbetschef för stadens nya kloakverksanläggningar samt under 1908 lärare vid Tekniska högskolan och avdelningschef i AB Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm, var 1908-19 direktör i Stockholms stads lantegendomsnämnd, 1919-24 fastighetsdirektör, 1920-24 ett av Stockholms första borgarråd och chef för fastighetsroteln. Han var 1924-26 (formellt till 1928) överdirektör och chef för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och samtidigt till överste och chef för Väg- och vattenbyggnadskåren (där han 1904 blivit löjtnant och 1920 major), kommunikationsminister i Carl Gustaf Ekmans första ministär 1926-28 samt regeringsråd 1929-44.
Meurling vann mycket erkännande för den initiativrika och kraftiga ledning han under en period av stark utveckling utövat inom huvudstadens fastighetsväsen, särskilt för sina förtjänster om stadens egnahemsområdens tillkomst och för åtgärder till bostadsbristens bekämpande. Han var verkställande direktör i Stockholms tomträttskassa (1909-24), sakkunnig i Civildepartementet för bostadsfrågan (1912-18), ledamot i Stockholms stadsplanekommission (samma år), sakkunnig i Civildepartementet i byggnadsmaterialfrågor (1916), ledamot av flottstationskommittén (1917), i Statens byggnadsbyrå (1918), ordförande i Folkhushållningskommissionens kolavdelning (1918) samt var från 1924 ordförande i kommittéerna för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och Väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation. Han var vidare ordförande i styrelsen för Svenska väginstitutet 1924-34, för järnvägsfusionssakkunniga 1928-31 samt i vägdistriktens granskningsnämnd 1944.
Meurling deltog i stiftandet av Stockholms kooperativa bostadsförening och var 1918-24 ledamot av dess förtroenderåd. Han var 1912 vice ordförande i Svenska Teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnad och ordförande där 1925. Han blev ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien 1925.
Bibliografi
Bland hans publicerade skrifter kan nämnas Malmö stads kloakverk (1907), Positiv bostadspolitik (1919) och Tomträttsinstitutet 25 år (1933). Han publicerade en rad uppsatser i tekniska och sociala ämnen. Åren 1909-10 var han redaktör för Teknisk Tidskrifts avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst.
Referens
| Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren |
Fastighetsborgarråd i Stockholms stad 1920–1924 |
Efterträdare: Harry Sandberg |
| Företrädare: Viktor Larsson |
Sveriges kommunikationsminister 1926–1928 |
Efterträdare: Theodor Borell |
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
