Bloody Sunday
Från Rilpedia
Den blodiga söndagen 30 januari 1972, (eng. Bloody Sunday; irl. Domhnach na Fola) är benämningen på den dag då många katoliker i Nordirland protesterade mot den brittiska politiken, varvid 13 civila demonstranter sköts ihjäl av brittiska soldater och 26 stycken sårades.
Innehåll |
Inledning
Free Derry bildades 1969 av delar av staden Derry (Londonderry). Det var ett katolskt område som polis och militär inte längre kontrollerade, och härifrån hade IRA för vana att attackera brittisk militär och polis. Sammanlagt genomfördes tjugofyra attacker mot den brittiska armén, och under dessa dödades sammanlagt tretton brittiska soldater. Den brittiska armén var rasande och ville en gång för alla få fast eller rensa ut ledarna för IRA. Britterna hade bland annat tvingats lämna Bogside i Derry, eftersom deras poliser blivit beskjutna av IRA:s prickskyttar. Nu var de irländska arbetarkvarteren helt omringade av både polis och militär. Ilskna tonåringar attackerade dagligen avspärrningarna med stenar och andra tillhyggen.
De protestanter och katoliker som ville se en fredlig lösning på konflikten och som ville få bort de orättvisa lagar som diskriminerade katoliker bildade en medborgarrättsrörelse (Civil Rights Association). Denna verkade för att folk skulle demonstrera fredligt i stället för att använda våld, så de proklamerade och genomförde en fredsmarsch i Derry.
Dagens händelser
Vad som hände den aktuella dagen undersöks ännu.
Mellan 3 000 och 5 000 människor deltog i marschen, vilken inklusive alla åskådare till slut omfattade 15 000 personer, däribland mediefolk från hela världen.
Meningen var att man skulle marschera till Derry Guildhall i centrum, men på grund av polisens avspärrningar var detta omöjligt, så man vände och gick i stället till Free Derry Corner. Ett gäng ungdomar lämnade demonstrationståget och började attackera brittisk militär och polis med stenar och glåpord. Polisen svarade med vattenkanoner, gummikulor och tårgas. Ungdomarna fick då hjälp av uppretade katoliker som ansåg att polisen använde väl grovt våld mot dessa ungdomar. Stämningen var spänd.
Ifrågasatta uppgifter:
- Militärens version: Soldater hörde skott. Vittnen uppgav sig ha sett en IRA-man skjuta mot soldaterna. Sambandcentralen uppger sig ha fått information om att IRA-prickskyttar agerar i området.
- IRA:s version: IRA försäkrade att de inte hade haft några prickskyttar där vid detta tillfälle, varken på William Street eller på Chamberlain Street.
Militären besvarade (eller inledde, beroende på version) elden. Två människor skadades på William Street. Den ene, John Johnson (59 år), dog fyra månader senare av sina skador. Nu flydde folk, och militären som hållit sig i bakgrunden började avancera efter att ha fått order om att arrestera stenkastarna. Militären får dessutom order om att använda skarp ammunition, eftersom deras högkvarter missuppfattat uppgifter och tror att deras trupper på William Street befinner sig i regelrätt eldstrid med IRA. Men vad trupperna mötte där var endast ungdomar som kastade sten. Trupperna avancerade mot Chamberlain Street och människorna där flydde in i Free Derry, det katolskt kontrollerade område där IRA:s trupper fanns.
Jackie Duddy (17 år) blev skottlossningens första offer. Han blev träffad i magen då han flydde beskjutningen. Prästen Edward Daly visade vit flagg, och med hjälp av några andra karlar bar han den döende Jackie i skydd undan larmet. Trupperna pressade tillbaka ungdomarna men hade nu nått det fredliga tåget längre ner på gatan vid Rossville Flats. Major Ted Loden gav order att skjuta in i folkmassan. Patrick Joseph Doherty (31 år) blev skjuten i ryggen då han försökte krypa i säkerhet.
Ifrågasatta fakta:
- Militärens version: Doherty var beväpnad och sköt mot soldaterna.
- Journalister och vittnen hävdar: Foton tagna av Doherty, före och efter hans död, visar att han inte hade vapen och uppgiften bekräftas av vittnen.
Bernard McGuigan (41 år) blev skjuten i ryggen då han försökte hjälpa Doherty trots att han hade visat vit flagg för soldaterna.
Hugh Pious Gilmour (17 år) blev skjuten i magen då han flydde från soldaterna. Vittnen och foton från journalister visade att han var obeväpnad.
Kevin McElhinney (17 år) blev skjuten i ryggen då han flydde från soldaterna. Vittnen sade att han var obeväpnad.
Michael G. Kelly (17 år) blev skjuten i magen då han stod på barrikaden och kastade sten på soldaterna. Vittnen uppgav att han inte hade skjutvapen på sig.
John Pius Young (17 år) blev skjuten i huvudet då han stod på barrikaden och kastade sten på soldaterna. Vittnen uppgav att han inte hade skjutvapen på sig.
William Noel Nash (19 år) blev skjuten i magen då han försökte hjälpa de skjutna på barrikaden. Vittnen uppgav att han var obeväpnad.
Michael M. McDaid (20 år) blev skjuten i ansiktet då han lugnt gående lämnade platsen. Troligen blev han skjuten av någon av soldaterna uppe på stadsmuren.
James Joseph Wray (22 år). Blev först skadskjuten och därefter skjuten igen, nu till döds.
Gerald Donaghy (17 år) sökte skydd mellan Glenfada Park och Abbey Park och blev skjuten i magen.
Ifrågasatta fakta:
- Militären och polisens version: Donaghy var beväpnad med spikbomb.
- Läkarens och vittnens version: Donaghy hade ingen bomb då de förde honom i säkerhet.
Gerald (James) McKinney (34) blev skjuten i magen då han höll upp händerna och skrek "skjut inte!" William A. McKinney (27) blev skjuten i ryggen då han skulle hjälpa Gerald.
Ifrågasatta fakta:
- Militärens version: Soldater blev beskjutna och besvarade elden.
- IRA:s och medborgarättrörelsens version: Inga vapen fanns i demonstrationståget, och IRA:s krypskyttar fanns inte i närheten.
Många människor dog och sårades då människor försökte bära in döda och sårade i trapphusen på gatan. "Eld upphör" beordrades och militären genomförde massarresteringar i området. Men polisen fann inga vapen vare sig på William Street eller på Chamberlain Street.
Redan på kvällen var den fruktansvärda sanningen lagd i dagen: 13 döda och 14 sårade civila. Vare sig bland polis eller militär fanns några dödsoffer eller ens någon sårad.
Samma kväll höll medborgarrättsrörelsen en presskonferens i Free Derry, där man sade att brittiska regeringen i och med detta slutgiligt hade dödat den fredliga proteströrelsen. Vinnarna denna dag var IRA. Samma kväll anslöt sig nu unga män till IRA runt om i hela Nordirland. Händelsen brukar kallas för Nordirlands Sharpeville och Amritsar.
Militären utlyste en presskonferens och hävdade vid denna att IRA:s trupper fegt hade gömt sig bland de fredliga demonstranterna och att soldaterna bara försvarade sig själva och att det i själva verket var IRA som bar skulden till detta blodbad.
Observera: IRA var mycket obenägna att tala om var deras krypskyttar fanns utposterade, eftersom man i annat fall riskerade att utsätta dessa män för livsfara. Denna förtegenhet gäller även huruvida det fanns IRA-män med i demonstrationståget eller ej.
Följder
Storbritanniens ambassad i Dublin blev nerbränd dagen efter, och regeringen i London fick mycket kritik både internationellt och från sina egna landsmän. Nu först inleddes på allvar ansträngningar att hitta en lösning på konflikten.
Från första början var Londons ställning i frågan att soldaterna verkligen hade sett vapen bland demonstranterna. Detta framkom i Chief Justices rapport/utredning. Den gången hette innehavaren av denna befattning Lord Widgery. Två år senare, 1974, erkände Storbritannien inför FN att de som dödades vid detta tillfälle var oskyldiga, och man lät resa ett monument för att hedra minnet av dem. År 1998 beslutade Tony Blair att en ny undersökning av denna händelse skulle tillsättas, för att om möjligt kunna ta död på de konspirationsteorier som uppstått på grund av brister i den första utredningen. Undersökningskommissionens arbete har ännu inte offentliggjorts men kan följas på nätet.
Innan denna dag hade åtskilliga människor sett militär och polis såsom varande neutrala parter som endast ville få bort paramilitära grupper på båda sidor. Efter denna dag tappade emellertid majoriteten av katolikerna allt förtroende för polis och militär, vilka efter detta inte ens vågade gå in i de katolska områdena.
Dödsoffer
- John (Jackie) Duddy (17)
- Patrick Joseph Doherty (31)
- Bernard McGuigan (41)
- Hugh Pious Gilmour (17)
- Kevin McElhinney (17)
- Michael G. Kelly (17)
- John Pius Young (17)
- William Noel Nash (19)
- Michael M. McDaid (20)
- James Joseph Wray (22)
- Gerald Donaghy (17)
- Gerald (James) McKinney (34)
- William A. McKinney (27)
- John Johnson (59)
Kuriosa
Martin McGuinness, nuvarande vice ordförande i Sinn Fein, var med och organiserade demonstrationen, endast 21 år gammal.[1]
Film
År 2002 kom filmen Bloody Sunday med James Nesbitt i huvudrollen. Filmen bygger på vittnesuppgifter från människor som själva var med den dagen.
Musik
Ett flertal band och artister har skrivit låtar angående denna händelse, exempelvis:
- U2: Sunday, Bloody Sunday
- Paul McCartney: Give Ireland Back to the Irish
- John Lennon: The Luck of the Irish
- Fred Åkerström: Den trettionde i första sjuttitvå
Noter
Externa länkar
|
||||||||||||||||||||
