Slaget om Bogside

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Fil:Mural - Battle of the bogside 2004 SMC.jpg
Väggmålning i Bogside visar en av försvararna under slaget.
Fil:Derry mural 3.jpg
Väggmålning i Bogside i Derry som visar Bernadette Devlin, en av ledarna för försvaret

Slaget om Bogside var ett upplopp i DerryNordirland i augusti 1969, som utgjorde inledningen till konflikten i Nordirland.

Oroligheterna spred sig till hela Nordirland. Kravallerna i Nordirland 1969 blev våldsamma. Storbritannien satte in militär i Nordirland som kom att stanna till 2007.

Slaget om Bogside är också titeln på en dokumentärfilm som BBC gjorde 2004 om händelserna.

Innehåll

Bakgrund

Redan 1968 hade katolikerna i Derry börjat demonstrera sitt missnöje med det odemokratiska valsystemet som gjorde att även om de var i majoritet styrdes staden av unionister. Unionisterna hade svarat med att sända ut polis mot demonstranterna. Polisen använde våld mot demonstranterna.

I januari 1969 gick ett demonstrationståg från Belfast till Derry. När demonstranterna närmade sig Derry blev demonstrationståget attackerat, men polisen gjorde inget. Flera demonstranter skadades. När tåget kom in i staden blev det attackerat igen, denna gång av polisen som drev demonstranterna till stadsdelen Bogside där de trodde att de var säkra.

Bogside vandaliserades dagen efter marschen den 5 januari av en mobb. Katolikerna ansåg då att polisen inte kunde eller ville skydda dem, så de byggde barrikader och släppte inte in polisen. De beväpnade sig och ordnade en vaktstyrka som bevakade området. Området fick namnet Free Derry - en fristad som förklarade sig självständig från Nordirland.

12 augusti

12 augusti 1969 skulle "Apprentice Boys", en del av Oranienorden, hålla sin årliga marsch (för att högtidlighålla den protestantiska segern 1689 i belägringen av Derry, då Vilhelm av Oranien försvarade staden mot Jakob II av England och Irland i Derrys tredje belägring på 50 år). Detta provocerade nationalisterna.

När marschen nådde Bogside vid William Street mötte den motdemonstranter som började kasta sten. Demonstranter som var för marschen började då kasta sten på motdemonstranterna. Polisen kunde inte kontrollera situationen så de beslutade sig för att driva nationalisterna till Bogside.

Polis och Ian Paisleys unionister attackerade då Bogside, men nationalisterna höll stånd och fick hjälp av boende i området som kände sig attackerade av en unionistisk mobb skyddad av polisen. Flera hundra människor i olika åldrar var med i försvaret av Bogside.

I IRA-medlemmen Paddy Dohertys hus i hjärtat av Bogside skapades ett högkvarter för försvaret. Vilka som var ledare var inte självklart utan de var de som folk lyssnade på vid fronten som utkristalliserades som ledare. Nationalisterna började tillverka bensinbomber som fördes till fronten och kastades mot polisen. De byggde också barrikader så att inte polisens pansarbilar skulle kunna ta sig fram.

Frivilliga läkare och sjuksköterskor tog hand om skadade i Bogside.

Polisen använde gummikulor, pansarbilar och batonger men eftersom de hade begränsat med ammunition med sig ut till fronten hände det att poliser ibland blev tvungna att kasta sten för att de hade slut på skott. Polisen var oerfaren av kravaller; bland annat hade de dålig skyddsutrustning. De hade hjälm och sköld men deras uniformer kunde ta eld vilket gjorde dem känsliga för brandbomber.

Båda sidor försökte trötta ut varandra genom attacker och att dra sig tillbaka.

IRA:s Martin McGuinness – en av ledarna för försvaret – kom sent på kvällen till Bogside från sitt arbete. Han gick hem och bytte kläder och gick till fronten.

Bernadette Devlin – en ung kvinna som blev ledare för försvaret – gav råd åt försvararna om hur barrikader skulle byggas så att inte pansarbilarna kunde köra igenom dem. Folk lyssnade på henne och hon gav dem mod enligt bland annat försvarare.

"Apprentice boys"-ledaren Gregory Campbell har sagt att anledningen till att de attackerade nationalisterna var att de såg dem som fiender till Nordirland och ett hot mot landet. De stred för att försvara Nordirland. De såg sig också som orättvist beskyllda, eftersom nationalisterna sa att protestanterna var privilegierade, men den protestantiska arbetarklassen också var fattig.

Under kvällen började polisen använda tårgas mot försvararna. Det var första gången i den brittiska polisens historia som detta användes mot civila. Försvararna var oförberedda på hur man skulle hantera situationen. Gas spred sig i hela stadsdelen så att även gamla och barn drabbades. Det fanns också skadade som fått själva gasbehållaren i huvudet. För att öka modet hos försvararna gick Bernadette Devlin igenom ett moln av tårgas och sade senare att man vänjer sig efter ett tag och att det inte var så farligt.

13 augusti

På morgonen trappades våldet upp. Nationalisterna kastade bensinbomber från taken, vilket gjorde det svårt för polisen att nå dem, men lätt för dem att träffa polisen.

Piratradiostationen "Radio Free Derry" hjälpte försvararna att få överblick över händelserna. Även walkie-talkies användes.

Bernadette Devlin organiserade anfallet bättre. Hennes taktik var att anfalla i grupper där en kastar mot polisens huvud och andra mot benen, eftersom de inte kan hålla skölden på två ställen.

Martin McGuinness har sagt att alla åldrar var med; de som inte kunde slåss hjälpte till genom att föra fram sten och bensinbomber till fronten och även tillverka bensinbomber, samt föra skadade i säkerhet och laga mat till de stridande vid fronten. Under 13 augusti började barn och gamla som hade svårt med tårgasen evakueras, de flesta till republiken Irland men också till andra delar av Derry.

Paddy Doherty gick ut i media och vädjade till alla katolska män att komma till Derry för att hjälpa till med försvaret av Free Derry.

Republiken Irlands premiärminister Jack Lynch kritiserade händelserna i medier. Tiotusen man marscherade till gränsen mellan Free Derry och Irland, och ett militärt fältsjukhus byggdes vid gränsen för att ta emot skadade.

Även om soldaterna inte gick in i Nordirland såg unionisterna detta som en krigsförklaring och nationalisterna som stöd för sin sak, även om de senare var besvikna över det uteblivna stödet från soldaterna. Våldet ökade.

14 augusti

Under natten gick rykten om att katedralen i Bogside var under attack. Detta visade sig att inte vara sant: man slogs på gatorna vid sidan av den men byggnaden själv var inte attackerad. Händelserna gjorde att ännu fler katoliker och personer som dittills hade följt prästernas råd att inte använda våld gick ut för att försvara katedralen.

I striderna som utbryter började några poliser skjuta skarpt och skada ett antal försvarare. Båda sidor var rädda att våldet skulle urarta och kräva dödsoffer. Både polis och försvarare sade att de inte ville döda varandra utan trötta ut den andra sidan och genom att skada motståndaren göra att det skulle bli svårare för den kunna ge sina stridande paus då man fick färre reserver.

Polisen började bli trött då de vid denna tid hade stridit i över två dygn men väldigt lite vila. Unionisterna i staden började samlas för att hjälpa polisen. Vittnen har berättat hur man i byar i närheten knackade dörr för att hämta protestantiska män för att hjälpa polisen. Även nationalisterna var trötta efter att ha stridit i två dygn. Många hade inte sovit alls under tiden.

Storbritanniens inrikesminister James Callaghan fick en förfrågan från Nordirlands regering om att sända trupper, men han vägrade då deras krav var att de skulle lyda under nordirländska regeringen. De kunde inte regeringen i London godta.

15 augusti

James Callaghan beslutade att sända trupper till staden under centralregeringens kontroll. Regeringen tog också över makten för polisen i Nordirland. Därmed var konflikten inte längre ett internt problem utan hade blivit ett problem mellan Irland och Storbritannien. Förhandlingar med Doherty skedde på morgonen, och polisen lämnade Bogsideområdet. De fick order att inte gå in i Bogside. I stället satte de upp taggtråd runt och satte ut vakter. I och med att polisen drog sig tillbaka upphörde våldet.

Försvararna visste nu att de hade vunnit och att Free Derry fortsatte vara en fristad. Över 1 000 personer skadades under dessa dagar.

Källor


Personliga verktyg
På andra språk