Avfallsförbränning
Från Rilpedia
Avfallsförbränning är en metod för avfallshantering. Från början var syftet med förbränningen endast ren destruktion, för att minska avfallsvolymerna, men numera utnyttjas även den utvunna energin till el- och fjärrvärmeproduktion.
I Sverige förbränns idag ca 50% av hushållsavfallet. Även en stor andel av industriavfallet undergår förbränning och en stor andel av det farliga avfallet oskadliggörs genom högtemperaturförbränning. Andelen avfall som förbränns har ökat i stor utsträckning sedan deponering av organiskt avfall förbjöds 2005. Ca 15% av fjärrvärmen och 0,5% av elen i Sverige kommer från avfallsförbränning.
Avfallsförbränning anses ofta vara en föredragen metod i förhållande till deponering, men underlägsen i förhållande till materialåtervinning. Vid förbränning av hushållsavfall uppstår restprodukter i form av slagg och aska, som utgör 15-20 viktprocent av den totala avfallsmängden. Dessa deponeras vanligtvis men slagg kan även användas t ex som fyllnadsmaterial vid vägbyggen. Avfallsförbränning ger även upphov till utsläpp av tungmetaller såsom bly och kvicksilver, miljögifter såsom dioxiner samt försurande ämnen såsom svaveldioxid. Med modern rökgasrening och förbättrad förbränningsteknik har man dock i stor utsträckning kunnat begränsa utsläppen. Hushållsavfall kan delvis räknas som ett fossilt bränsle, genom förekomsten av olika plaster men består huvudsakligen av biologiskt material.
I en del moderna förbränningsanläggningar, t ex i Uppsala, är reningen så effektiv att den luft som tas in utifrån till förbränningen innehåller mer partiklar än den luft som sedan lämnar anläggningen. Detta medför problem om det läcker in utomhusluft före mätpunkten för partikelmängden i avgående rökgaser eftersom de mycket rena rökgaserna då blir förorenade av omgivningsluften och mätresultatet bli felaktigt förhöjt. Detta har bland annat uppmärksammats då man vid en visst avfallsförbränningsanläggning i Sverige fick mycket förhöjda partikelvärden i samband med att en jordbrukstraktor passerade anläggningen.
Avfallsförbränning prövades under slutet av 1800-talet i Tyskland, men byggdes i Sverige ut i stor skala först under 1960-talet. Efter en tillbakagång under inflytande av dioxindebatten har nu förbränningsmetoden åter börjat öka och idag finns i Sverige ett 30-tal anläggningar. Stockholms hushållsopor förbränns idag till övervägande delen vid Högdalen-verken söder om staden. Dessförinnan var stadens sopförbränningsstation belägen i Lövsta. I stor del av Stockholms avfall transporteras även till avfallsanläggningen i Uppsala.
Avfallsförbränningen sker i en stor förbränningskammare. Innan avfallet hamnar i ugnen sorteras det för att man ska veta vad som förbränns. Vissa ämnen lämpar sig inte för förbränning och dessa sorteras ut omedelbart. Andra ämnen kan få sådana egenskaper vid förbränningen att man vill strypa eller öka luftmängden, varför man måste veta vad det är man förbränner. Helst ser man dock att avfallet redan är grovt sorterat innan det når avfallsugnarna, t.ex. genom källsortering. Avfallsugnar är ständigt övervakade, både själva förbränningen samt de rökgaser som uppstår, för att miljöpåverkan ska bli så liten som möjligt.
