Anna av Storbritannien

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Anna Stuart)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Anna av Storbritannien
Anna av Storbritannien cirka 1683. Porträtt av Willem Wissing.
Anna av Storbritannien cirka 1683. Porträtt av Willem Wissing.
Regeringstid 8 mars 1702–
1 augusti 1714
Ätt Stuart
Föräldrar Jakob II
Anna Hyde
Gemål(er) Georg av Danmark
Barn Vilhelm
Företrädare Vilhelm III
Efterträdare Georg I
Född 6 februari 1665
St. James's Palace, London
Död 1 augusti 1714 (49 år)
Kensington Palace, London
Begravningsplats Westminster Abbey, London

Anna av Storbritannien, eller Anna Stuart, född 6 februari 1665, död 1 augusti 1714, blev drottning av England, Skottland och Irland 8 mars 1702. 1 maj 1707. Då England och Skottland enades i ett enda kungarike, blev Anna Storbritanniens första regent. Hon regerade till sin död och hon blev den sista monarken i huset Stuart. Hon efterträddes av släktingen Georg I, av huset Hannover.[1]

Annas liv var fyllt av kriser i samband med tronföljden. Hennes katolske far, Jakob VII och II, hade avsatts 1688; hennes svåger och syster hade blivit monarker som Vilhelm III och Maria II. Anna led av Hughes syndrom eller 'klibbigt blod' vilket ledde till missfall och dödfödda barn.[2][3]

Att både Anna och hennes syster misslyckades att få någon arvinge som överlevde barndomen ledde till en tronföljdskris, eftersom i brist på en protestantisk tronföljare kunde den katolske James Francis Edward Stuart (the "Old Pretender", "den gamle pretendenten"), son till Jakob II, försöka göra anspråk på tronen. Då det skotska parlamentet kunde vägra att acceptera det engelska parlamentets val så användes olika metoder, som att försämra den skotska ekonomin genom handelsrestriktioner för att försäkra sig om att Skottland skulle samarbeta. Act of Union 1707 (som enade England och Skottland som Storbritannien) var ett resultat av de förhandlingar som följde.[4]

Under Annas regeringstid utvecklades tvåpartisystemet. Anna föredrog torypartiet, men stod ut med whigpartiet. Hennes närmaste vän, och troligen hennes mest inflytelserika rådgivare, var Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough, även om de senare skulle komma att bli ovänner, och dennas make John Churchill, 1:e hertig av Marlborough, som ledde de engelska, efter unionen de brittiska, arméerna under spanska tronföljdskriget.[5]

Innehåll

Tidigt liv

Prinsessan Anna omkring 1682, då hon gifte med Georg av Danmark.

Anna föddes på St. James's Palace i London, som andra dotter till Jakob, hertig av York, (senare Jakob II) och hans första maka Anna Hyde. Hennes farbror var kung Karl II, och hennes syster den blivande Maria II. Anna och Maria var de enda av hertigen och hertiginnan av Yorks barn som överlevde barndomen. Anna led av en ögonsjukdom som barn och skickades till Frankrike för behandling. Hon bodde då med sin farmor, Henrietta Maria av Frankrike och efter farmoderns död, hos sin faster Henrietta Anna, hertiginna av Orléans. Anna återvände från Frankrike 1670. Omkring 1673 lärde Anna känna Sarah Jennings, som kom att bli hennes nära vän och en av hennes närmaste rådgivare.[6] Jennings gifte sig senare med John Churchill (den blivande hertigen av Marlborough), som senare skulle komma att bli en av Annas viktigaste generaler.[7]

1673 blev Annas fars konvertering till katolicismen känd. Anna och hennes syster Maria uppfostrades dock som protestanter, på kung Karl II:s inrådan.[8] 1678 följde Anna med Maria av Modena till Holland, och 1679 förenades hon med föräldrarna utomlands och senare i Skottland. Den 28 juli 1683 gifte sig Anna med protestanten prins Georg av Danmark, bror till den danske kungen Kristian V, vilket var impopulärt, men prinsen och prinsessan trivdes bra tillsammans. De hade liknande temperament och föredrog ett tillbakadraget liv.[9] Sarah Churchill blev Annas kammarjungfru (Lady of the Bedchamber). De lade bort titlarna och de båda damerna kallade varandra Mrs. Morley och Mrs. Freeman, eftersom Anna ville betona hur nära de stod varandra.[10]

Då Karl II avled 1685 (och konverterade till katolicismen på dödsbädden), besteg Annas far tronen som kung Jakob II.[11] Men Jakob II mottogs inte väl av det engelska folket. Missnöjet växte då Jakobs andra maka Maria av Modena födde en son (Jakob Edvard Stuart) den 10 juni 1688, och en katolsk dynasti möjliggjordes.[12] Anna var inte närvarande vid tillfället, utan hade rest till Bath, vilket gav upphov till tron att barnet var illegitimt, men den mest troliga anledningen var Jakobs önskan att utestänga alla protestanter från statsangelägenheter.[13] "Jag kommer att bli nöjd," skrev Anna till Maria, "oavsett om barnet är äkta eller oäkta. Han kan vara vår bror, men det vet bara Gud.…man kan inte låta bli att ha tusen farhågor och dystra tankar, men vad som än förändras kommer jag förbli trogen min tro och dig."[14]

Prinsessan Annas syster och svåger, Maria och Vilhelm, invaderade sedan England för att avsätta den impopuläre och despotiske Jakob II. Jakob försökte att fly från riket den 11 december 1688, och abdikerade tolv dagar senare.[15]

Anna hölls i avskildhet under händelserna före revolutionen. Hennes agerande influerades troligtvis av Churchills; och även om Jakob hade förbjudit henne att besöka Maria under våren 1688, så som var planerat, så korresponderade hon med henne, och hon kände utan tvekan till Vilhelms planer. Hon befann sig i en kritisk och smärtsam position. Hon vägrade att visa sympati för kungen efter att Vilhelm landstigit, och skrev på Churchills inrådan till prinsen och uttryckte sitt gillande inför hans agerande.[16] Churchill övergav kungen den 24:e, prins Georg den 25:e, och då Jakob återvände till London den 26:e upptäckte han att Anna och hennes jungfru hade följt sina makars exempel.[17] De flydde från Whitehall via en baktrappa och bodde en natt hos biskopen av London innan de begav sig Nottingham, dit de anlände 1 december. Prinsessan presenterade sig och utsåg ett råd. Sedan reste hon till Oxford, där hon mötte prins Georg och ett stort sällskap i triumf. Hon förebråddes, precis som Maria, att hon inte verkade bry sig om kungens flykt, men hon svarade att hon inte ville uppvisa påtvingade känslor. Hon återvände till London den 19 december och besöktes omedelbart av Vilhelm.

1689 samlades ett konventionsparlament och förklarade att Jakob hade abdikerat från riket då han försökte att fly och att tronen därför var vakant. Kronan erbjöds, och accepterades, av Vilhelm och Maria, som regerade tillsammans.[18] Bill of Rights slog 1689 fast tronföljden: prinsessan Anna och hennes ättlingar skulle efterträda Vilhelm och Maria. Efter dem i tronföljden skulle ättlingar till Vilhelm i ett framtida äktenskap komma.

Vilhelm och Maria

Annas syster, Maria, övertog tillsammans med maken Vilhelm III makten från fadern, Jakob II.
Vilhelm III efterträddes av Anna 1702.

Kort efter deras trontillträde utnämnde Vilhelm och Maria Lord Churchill till earl av Marlborough. Senare kom dock paret inte att behandlas lika väl. 1692 misstänkte man att Lord Marlborough var en jakobit (en person som ansåg att Jakob II var den rättmätige monarken), Maria II fråntog honom alla hans uppdrag och utestängde honom från hovet. Detta ledde till att Anna argt flyttade från sitt kungliga residens till Syon House, hertigen av Northumberlands hem. Prinsessan Anna fråntogs sitt livgarde, och vakterna vid de kungliga slotten förbjöds att göra honnör för hennes make.

Efter att Maria II avlidit av smittkoppor 1694 fortsatte Vilhelm III att regera ensam. För att förbättra sin popularitet (som alltid varit mindre än hustruns) lät han Anna återfå sina tidigare privilegier, och lät henne bo i St. James's Palace. Samtidigt höll han henne i bakgrunden och avstod från att utnämna henne till sin regent under sin bortavaro. 1695 försökte Vilhelm vinna prinsessan Annas gunst genom att återinsätta Marlborough. I gengäld stödde Anna Vilhelms regering, även om hon vid denna tid, 1696 – enligt Jakob då hon hade möjligheten att ärva tronen – skrev till sin far och frågade om hon hade hans tillåtelse att bära kronan vid Vilhelms död och lovade att han skulle återinsättas då tillfälle gavs.[19] Ett ogrundat rykte om att Vilhelm funderade på att göra Jakobs son till sin tronföljare, med villkoret att han uppfostrades till protestant i England, kan ha oroat henne.[20]

Under denna tid genomled prins Georg och prinsessan Anna många personliga tragedier. År 1700 hade den blivande drottningen varit gravid åtminstone arton gånger, tretton gånger fick hon missfall eller födde dödfödda barn. Fyra av de fem barnen som var vid liv vid förlossningen dog innan två års ålder. Hennes ende son som överlevde spädbarnsåren; Vilhelm, hertig av Gloucester, dog elva år gammal 19 juli 1700, vilket ledde till en tronföljdskris.[1] Vilhelm och Maria hade inga barn, och tronföljaren prinsessan Anna, var den enda personen i den tronföljd som hade slagits fast i Bill of Rights. Om grenen hade utslocknat helt hade det varit lätt för den avsatte kung Jakob att återkräva tronen. För att hindra att en katolik skulle kunna inta tronen antogs Act of Settlement 1701, som fastslog att om varken Anna eller Vilhelm III skulle få någon avkomma i ett framtida äktenskap så skulle kronan ärvas av Sofia, kurfurstinna av Hannover, och hennes ättlingar som härstammade från Jakob I av England genom Elisabet av Böhmen. Flera personer med större genealogiska anspråk hoppades över på grund av att de var katoliker. Anna accepterade den nya tronföljdslinje som skapats i Act of Settlement.[21]

I fortsättningen skrev Anna under sina brev till Lady Marlborough med "din beklagansvärda stackare" och ”trogna Morley." Om hon inte skulle få någon egen avkomma hade Anna vid denna tid troligtvis föredragit sin far eller någon i hans familj, som då befann sig i St Germain som sin efterträdare. Men hon förstod nödvändigheten av en protestantisk efterträdare och accepterade Act of Settlement. Hon bar dock sorgklädsel vid sin faders död senare under 1701. Hon gjorde dock inte sig omtyckt hos sin halvbror, Jakob II:s son och arvtagare Jakob Edvard Stuart (the "Old Pretender").

Tidig regeringstid

Vilhelm III avled 8 mars 1702, och Anna tillträdde tronen den 23 april[22] . Ungefär samtidigt inleddes det spanska tronföljdskriget, en konflikt kring den franske kungen Ludvig XIV:s barnbarn Filips rätt att ärva den spanska tronen. Även om Filip utsågs i den tidigare spanske kungens Karl II:s testamente var större delen av Europa emot honom, eftersom man oroades över att den franska dynastin skulle bli alltför mäktig. I testamentet fanns ett villkor om att Filip skulle ge upp sina anspråk på den franska tronen, men Ludvig lät stryka det villkoret om det skulle vara så att många av hans arvtagare skulle dö. [23] [24] Detta var ingen orealistisk oro, större delen av hans familj dog i smittkoppor kort före hans egen död, med bara hans femårige sonsonson Ludvig XV kvar att ärva tronen. England hade även förargats över att Ludvig XIV hade utropat Jakob Edvard Stuart, den gamle pretendenten, som "Jakob III av England" efter Jakob II:s död. Därför stödde England motståndaren, den tidigare spanske kungens österrikiska kusin, ärkehertig Karls anspråk på den spanska tronen.[25]

Det spanska tronföljdskriget (som i Nordamerika kallas Drottning Annas krig, det andra av de Fransk-indianska krigen) skulle fortsätta fram till de sista åren av Annas regeringstid och dominera såväl inrikes- som utrikespolitiken. Kort efter hennes trontillträde utsåg hon sin make till Lord High Admiral, vilket gav honom kontrollen över Royal Navy. Kontrollen över armén gavs Lord Marlborough, som hon utsåg till Captain-General.[26] Marlborough mottog dessutom åtskilliga utmärkelser av drottningen, han blev riddare av Strumpebandorden och upphöjdes till hertig.[5] Hertiginnan utsågs till Mistress of the Robes, den högsta rank en dam kunde uppnå.

Annas första ministär bestod huvudsakligen av torypolitiker, ledda av Sidney Godolphin. Whigs— som till skillnad från Tories var ivriga anhängare till det spanska tronföljdskriget—blev mycket mer inflytelserika efter att hertigen av Marlborough vann en stor seger i Slaget vid Blenheim 1704. Whigs fick snabbt mer makt, och tack vare Marlboroughs inflytande så försvann nästan alla tories från ministären. Lord Godolphin allierade sig med Marlborough för att säkra sin post. Även om Lord Godolphin officiellt var regeringens ordförande var det hertigen av Marlborough och de båda statssekreterarna (Charles Spencer, 3:e earl av Sunderland och Robert Harley) som styrde. Lord Godolphins son gifte sig med hertigen av Marlboroughs dotter och Lord Sunderland var hertigen av Marlboroughs svärson. Flera andra gynnades också av Marlboroughs nepotism.[27]

Regeringstid i Storbritannien

De följande åren av Annas regeringstid kännetecknas av försöken att ena England och Skottland i ett rike. Det engelska parlamentet försummade att rådfråga Parliament of Scotland eller Estates of Scotland efter ha godkänt Act of Settlement 1701. Skottarna ville bevara Stuartdynastin och fastslog Act of Security där det stod att om drottningen inte fick någon avkomma skulle de skotska godsägarna få välja nästa skotska monark bland de protestantiska ättlingarna till den skotska kungaätten.[28] Den person som de skotska godsägarna valde skulle inte vara samma person som på den engelska tronen om inte olika religiösa, ekonomiska och politiska krav kunde uppfyllas. Även om det ursprungligen inte var tänkt så, gavs kunglig sanktion då det skotska parlamentet hotade med att dra tillbaka de skotska trupperna från hertigen av Marlboroughs armé i Europa och vägrade att driva in skatt. Det engelska parlamentet – som oroade sig över ett självständigt Skottland skulle återuppta Auld Alliance (med Frankrike) – svarade med Alien Act 1705, som fastslog att ekonomiska sanktioner skulle åläggas och att skotska medborgare skulle förklaras som utlänningar (vilket riskerade deras rätt till ägande i England) om inte Skottland antingen upphävde Act of Security eller gick in i en union med England. Godsägarna valde det senare och kommissionärer valdes för att förhandla om villkor för en union. Articles of Union godkändes av kommissionärerna 22 juli 1706, och även det skotska parlamentet samtyckte (även om en överväldigande majoritet av det skotska folket var emot detta) 16 januari 1707. Enligt beslutet blev England och Skottland ett rike kallat Storbritannien 1 maj 1707.[4]

Hertiginnan av Marlboroughs relation med Anna försämrades under 1707. Hertiginnan hade visat sig grälsjuk och hennes ställning hade underminerats av en annan av drottningens vänner, Abigail Masham, kusin till hertiginnan av Marlborough, och även släkting till en av Annas whigministrar, Robert Harley. Genom Masham kunde Harley utöva inflytande över drottningen. Då Lord Godolphin och hertigen av Marlborough fick reda på Harleys nya maktmöjlighet försökte de få honom avsatt. Anna mottog hans avgångsansökan 1708. Fem whigpolitiker – Lord Sunderland, Thomas Wharton, 1:e earl av Wharton, John Somers, 1:e baron Somers, Charles Montagu, 1:e baron Halifax och Robert Walpole – dominerade politiken, och blev kända som "Junto." Harley fortsatte att utöva inflytande över drottningen som hennes privata rådgivare.[29]

Annas make, prins Georg av Danmark, avled i oktober 1708. Hans ledarskap över Admiralty ogillades av whigledarna, och då han låg på sin dödsbädd förberedde vissa whigpolitiker sig att lägga fram en motion för att avsätta honom som Lord High Admiral. Anna tvingades att vädja till hertigen av Marlborough för att försäkra sig om att en sådan motion inte lades fram. Efter sin makes död umgicks Anna allt mindre med den högdragna hertiginnan Marlborough och föredrog den mer respektfulla Abigail Mashams sällskap. Drottningen avslutade vänskapen 1709.[5]

Senare år

Anna av Storbritannien, av en okänd konstnär i John Clostermans ateljé (ca 1702).

Whigs fall kom hastigt då det kostsamma spanska tronföljdskriget började bli alltmer impopulärt i England; Robert Harley använde sig särskilt skickligt av frågan för att motivera väljarna. Det folkliga missnöjet ökade efter att Dr Henry Sacheverell, en torypräst som attackerade whigregeringen för att den var tolerant mot religiösa dissenter, åtalades för uppvigling[30]. Ännu mer förnedrande var det för whigpolitikerna när han inte dömdes till det önskade straffet; Dr Sacheverell fängslades inte, som många whigpolitiker hade hoppats, utan suspenderades endast från predikan under tre år. I det allmänna valet 1710 återvalde en missnöjd befolkning en stor torymajoritet.[31]

Marlborough var fortfarande för inflytelserik för att kunna avsättas, men hans släktingar började snart förlora sina poster. Lord Godolphin avsattes 7 augusti 1710; den nya ministären leddes av Robert Harley och inkluderade Henry St John. Marlborough avsattes på grund av slöseri av allmänna medel.[32] Den nya toryregeringen försökte få fred i det spanska tronföljdskriget, för (vilket senare händelser visade) en oförmildrad österrikisk seger (Österrike var Storbritanniens huvudallierade) skulle bli lika skadlig för brittiska intressen som en fransk seger.[33] Whigpolitikerna kunde inte tolerera en ur huset Bourbon på den spanska tronen, men torypolitikerna var redo att kompromissa genom att ge Spanien till den franske kungens sonson.[34]

Dispyten löstes genom yttre omständigheter: Whigpolitikerna stödde ärkehertig Karl, och hans äldre bror avled 1711 och ärkehertig Karl ärvde då Österrike, Ungern och det tysk-romerska rikets tron. Att då dessutom ge honom Spaniens tron skulle göra honom alltför mäktig, och detta låg inte längre i Storbritanniens intresse. Men det till parlamentet för ratificering framlagda fördraget i Utrecht gick inte så långt som whigpolitikerna ville för att inskränka ätten Bourbons makt.[35] I underhuset var torymajoriteten oattackerbar, men det var inte på samma sätt i överhuset. För att blockera fredsplanerna gick whigpolitikerna in i en allians med Daniel Finch, 2:e earl av Nottingham och hans torybundsförvanter i överhuset. Drottningen och hennes ministär, som såg behovet av ett avgörande beslut, avsatte hertigen av Marlborough, och lämnade över ansvaret för de brittiska trupperna till James Butler, 2:e hertig av Ormonde. För att eliminera whigmajoriteten i överhuset så utsåg Anna tolv nya pärer (varav en var Abigail Mashams make) under en enda dag. En sådan massutnämning av pärer var verkligen ovanlig, Elisabet I hade utsett färre pärer under närmare femtio år än vad Anna gjorde under en enda dag.[36]

Enligt villkoren i det fastställda fördraget fick Filip, sonson till den franske kungen Ludvig XIV, sitta kvar på den spanska tronen, och behålla de spanska kolonierna i den Nya världen. Resten av det spanska arvet delades dock upp mellan olika europeiska kungligheter. Storbritannien fick Gibraltar och Menorca. Även flera franska kolonier i Nordamerika gick till Storbritannien och detta avslutade såväl Storbritanniens inblandning i det spanska tronföljdskriget som Drottning Annas krig.[37]

Död

Anna avled 1 augusti 1714 av obehandlad gikt, som slutade med rosfeber, vilket ledde till feber och abscess. Hennes lik var så uppsvällt att det begravdes i en stor, nästan kvadratisk kista i Westminster Abbey.[38]

Hon dog kort efter kurfurstinnan Sofia av Pfalz, och kurfurstinnans son Georg I, kurfurste av Hannover ärvde den brittiska kronan.[1] I enlighet med Act of Settlement 1701, påstås det, men har aldrig bevisats, att omkring femtio katolska personer med större genealogiska anspråk hoppades över. Bland dem fanns Annas halvbror James Francis Edward Stuart. Kurfursten av Hannovers tillträde på den brittiska tronen var relativt stabilt. De jakobitiska upproren misslyckades både 1715 och 1719.[39]

Eftermäle

Annas regeringstid präglades både av en ökning av ministrarnas inflytande och en minskad makt för kronan. 1708 blev Anna den sista brittiska regenten som använde den kungliga sanktionen och lade sitt veto mot ett lagförslag (i detta fall, ett lagförslag om skotsk milis). På grund av sin hälsa (hon led av porfyri) lät hon sina ministrar – främst Robert Harley – såväl som sina bästa vänner – Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough och Abigail Masham – dominera politiken.[40] Maktskiftet från kronan till kabinettet blev ännu tydligare under Georg I:s regeringstid. Dennes rådgivare Sir Robert Walpole, beskrivs ofta som "Storbritanniens förste premiärminister".[41]

1709 utfärdade Anna en kungörelse känd som Golden Book till folket i tyska Pfalz vid Rhen där hon uppmanade folket att ta sig till Rotterdam där de skulle kunna stiga ombord på den brittiska flottan och kunna åka till de brittiska kolonierna i Amerika. Eftersom de blivit så hårt drabbade av det spanska tronföljdskriget tog sig tusentals till den holländska republiken. Den brittiska regeringen tvingades därmed låta över 3000 tyskar (totalt 800 familjer) bosätta sig i Irland, främst i County Limerick och County Wexford. Författaren Daniel Defoe gav publicitet åt deras sak.[42] De var protestanter, och de fick en varsin standardmusköt från den brittiska armén, av tyskarna kallade en ”drottning Anna-musköt”.[43] Deras ättlingar finns kvar där än idag, även om de är få och deras unika tyska dialekt nästan är utdöd.[44]

Konstnärlig, litterär och vetenskaplig utveckling skedde under Annas tid. Inom arkitekturen skapade Sir John Vanbrugh byggnader som Blenheim Palace (Marlboroughs hem) och Castle Howard. Författare som Daniel Defoe, Alexander Pope och Jonathan Swift blomstrade under Annas regeringstid. Sir Isaac Newton levde under Annas tid, även om han gjort sina främsta upptäckter redan under Vilhelm och Marias tid. Annas namn förknippas med världens första betydande upphovsrättslag, känd som Statute of Anne (1709), som gav ensamrätt åt författare i stället för åt boktryckare.[45]

Anna tyckte om brandy, vilket gav henne smeknamnet "Brandy Nan."[46]

Titlar

Anfäder och ättlingar

Anfäder

Annas anfäder i tre generationer
Anna av Storbritannien Far:
Jakob II av England		 Farfar:
Karl I av England		 Farfarsfar:
Jakob I av England
Farfarsmor:
Anna av Danmark
Farmor:
Henrietta Maria av Frankrike		 Farmorsfar:
Henrik IV av Frankrike
Farmorsmor:
Maria av Medici
Mor:
Anna Hyde		 Morfar:
Edward Hyde, 1:e earl av Clarendon		 Morfarsfar:
Henry Hyde
Morfarsmor:
Mary Langford
Mormor
Frances Aylesbury		 Mormorsfar
Sir Thomas Aylesbury
Mormorsmor
Anna Denman

Barn (med Georg av Danmark (2 april 1653–28 oktober 1708); gifta 28 juli 1683)

Namn Född Död
Dödfödd dotter 12 maj 1684 12 maj 1684
Mary 2 juni 1685 8 februari 1687
Anna Sophia 12 maj 1686 2 februari 1687
Dödfött barn januari 1687 januari 1687
Dödfödd son 22 oktober 1687 22 oktober 1687
Dödfött barn 16 april 1688 16 april 1688
Vilhelm, hertig av Gloucester 24 juli 1689 29 juli 1700
Maria 14 oktober 1690 14 oktober 1690
Georg 17 april 1692 17 april 1692
Dödfödd dotter 23 april 1693 23 april 1693
Dödfött barn 21 januari 1694 21 januari 1694
Dödfödd dotter 18 februari 1696 18 februari 1696
Dödfött barn 20 september 1696 20 september 1696
Dödfött barn 21 september 1696 21 september 1696
Dödfödd dotter 25 mars 1697 25 mars 1697
Dödfött barn december 1697 december 1697
Charles 15 september 1698 15 september 1698
Dödfödd dotter 25 januari 1700 25 januari 1700

Referenser

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 Lodge (1832), s. 7-8
  2. ↑ "Sticky Blood, Obstetrics and the GP". Aspirin Foundation. The Aspirin Age. Conference at the Royal College of Surgeons in Ireland. 1 november 2000. (URL hämtad 23 december 2006).
  3. ↑ "Aspirin and the Anti-Phospholipid Syndrome". Aspirin Foundation. Lessons From The 15th Aspirin Foundation Scientific Meeting. The Royal College of Surgeons of Edinburgh. 26 oktober 1999. (URL hämtad 23 december 2006).
  4. ↑ 4,0 4,1 Benians (1909), s. 90-91
  5. ↑ 5,0 5,1 5,2 Lodge (1832), s. 240
  6. ↑ Encyclopædia Britannica - Sarah Jennings, Duchess of Marlborough (läst = 2007-01-07)
  7. ↑ Ophelia Field: Sarah Churchill: Duchess of Marlborough: The Queen's Favourite, St. Martin's Press, 2003. 
  8. ↑ Innes (1913) s. 440
  9. ↑ Gregg (2001), s. 32-35
  10. ↑ Ophelia Field: Sarah Churchill: Duchess of Marlborough: The Queen's Favourite, St. Martin's Press, 2003. 
  11. ↑ Ward, s. 230-231
  12. ↑ Ward, sid. 241-242
  13. ↑ Howard Nenner: The Right to be King: the Succession to the Crown of England, 1603-1714, Palgrave Macmillan, sid. 243. ISBN 0-333-57724-8. 
  14. ↑ John Dalrymple: Memoirs volume ii, 1778, sid. 175. 
  15. ↑ Ward, s. 242-249
  16. ↑ Encyclopædia Britannica -Mary II, Cambridge University Press (1911
  17. ↑ Innes (1913), s. 482-483
  18. ↑ Ward, s. 250-251
  19. ↑ Gregg (2001), p. 108
  20. ↑ G.M. Trevelyan: England Under Queen Anne. 
  21. ↑ Ward, s. 275
  22. ↑ Gregg (2001), s. 151
  23. ↑ John E.E. Acton: Lectures on Modern History, MacMillan, London 1906. 
  24. ↑ Ward, s. 377-395
  25. ↑ John E.E. Acton: Lectures on Modern History, MacMillan, London 1906. 
  26. ↑ Ward, s. 460
  27. ↑ Ward, s. 463-465
  28. ↑ Gregg (2001), s. 130-131
  29. ↑ Ward, p. 465
  30. ↑ Gregg (2001), s. 297
  31. ↑ Ward, s. 468-469
  32. ↑ Encyclopædia Britannica - John Churchill, 1st duke of Marlborough (läst 2007-01-08)
  33. ↑ Encyclopædia Britannica - War of the Spanish Succession (läst 2007-01-08)
  34. ↑ Ward, s. 470-471
  35. ↑ Ward, s. 429-434
  36. ↑ Ward, s. 471
  37. ↑ Ward, s. 433-459
  38. ↑ Ward, s. 476
  39. ↑ Benians (1909), s. 97-106
  40. ↑ Encyclopædia Britannica - Sarah Jennings, Duchess of Marlborough (läst = 2007-01-07)
  41. ↑ Robert Eccleshall: Biographical Dictionary of British Prime Ministers, Routledge. 
  42. ↑ A Brief History of the Poor Palatine Refugees, 1709. 
  43. ↑ Lednum, s.24
  44. ↑ Francis John Byrne et. al.: A New History of Ireland: A Companion to Irish History, Oxford University Press, 1982. ISBN 0-19-821744-7. 
  45. ↑ Lee Morrissey: From the Temple to the Castle: An Architectural History of British Literature, 1660-1760, University of Virginia Press, 1999. 
  46. ↑ James Maidment: A Book of Scottish Pasquils, 1568-1715, W. Paterson, 1868. 

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Där anges följande källor:

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Anna_av_Storbritannien"
Personliga verktyg