Anders Jonas Ångström
Från Rilpedia
Anders Jonas Ångström, född 13 augusti 1814 vid Lögdö bruk i Medelpad, död 21 juni 1874 i Uppsala, var en svensk fysiker och astronom. Han var medgrundare till spektroskopin och enheten ångström (1 Å = 10-10 meter) är uppkallad efter honom. Även kratern Ångström är uppkallad efter honom.
Ångström var professor vid Uppsala universitet från 1858 samt universitetets rektor åren 1870-1871.
Innehåll |
Biografi
Anders Jonas Ångström var andre son till komministern Johan Ångström och Anna Catharina Thunberg. Äldre brodern Johan var läkare och botanist, yngre brodern Carl Arendt bergsmekaniker. Gift 1845 med brukspatrondottern Augusta Bedoire (1820-1906). Far till Augusta och Knut Ångström, farfar till Anders Ångström.
Efter att ha tillbringat barndomen i Lögdö och senare Sättna där pappan verkade vidtog läroverkstudier i Härnösand. År 1833 kom Ångström som student till Uppsala där han studerade matematik och fysik, vilket han finansierade genom att ta tjänst som informator. Under sin studenttid tillhörde han sällskapet Juvenalerna.
Ångström fick betyget laudatur i matematik, fysik, och astronomi 1839, och erhöll magisterexamen under Atterbom den 15 juni 1839. Doktorsavhandlingen, som lades fram samma år för Fredric Rudberg, hette Om conisk refraktion. Samma höst utnämndes han till docent i fysik. Ett par år senare utnämndes han till observator i astronomi, en disciplin som då även innefattade jordens magnetism och temperatur.
Under 1843 befann sig Ångström på en resa i Europa, under vilken han i München lärde känna Johann von Lamont. Ångström var redan vid denna tid en erkänd forskare. Som lärare gjorde han sig berömd för att införa laborationer i undervisningen. Utnämndes till professor i fysik vid företrädarens död 1858.
Ångström var ordförande i universitetets drätselnämnd, sekreterare i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala samt ledamot av stadsfullmäktige 1868-1873. Han var Uppsala universitets rektor 1870-1871 samt ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien från 1850, Vetenskapssocieteten i Uppsala från 1851, Fysiografiska sällskapet i Lund från 1866, Royal Society från 1870, Videnskabernes selskab i Köpenhamn från 1873 och Institut de France från 1873.[1]
Ångström erhöll som första svensk Rumfordmedaljen år 1872 och fick flera pris av Kungliga Vetenskapsakademien. Ångströmlaboratoriet i Uppsala är uppkallat efter honom, så även den längdenhet han själv utgick ifrån i sina undersökningar.
Ångströms vetenskapliga insatser
Den klassiska fysiken hade utvecklats enormt från 1700-talet som ett resultat av nya uppfinningar, teorier och mätinstrument. Professorns ställning och forskningsfält förändrades därmed; tidigare professorer hade varit ansedda som närmast allvetande inom samtliga discipliner, men Ångström kom trots sin vetenskapliga bredd att symbolisera den nya tidens specialisering.
Ångström formulerade 1852 i Optiska undersökningar (Vet. Akademiens handlingar), en absorptionslag, som senare modifierades något och blev känd som Kirchhoff's strålningslag. Optiska undersökningar kom att bli fundamental för spektralanalysen, och är ett av de första arbetena inom spektroskopin. Han visade bl a att en elektrisk gnista ger spektrallinjer som är karakteristiska dels för metallen i elektroderna, dels för den omgivande gasen, vidare att en kemisk förenings spektrum innehåller linjer som är karakteristiska för dess beståndsdelar. En del av hans viktigaste upptäckter är endast formulerade i en fotnot, till exempel solspektrats betydelse för metallers spektrallinjer.
I Ny bestämning av ljusets våglängder från 1863 bestämmer han våglängders spektrallinjer. Från denna undersökning kommer enheten ångström, som antogs internationellt i Oxford 1905. Det största arbetet gjorde Ångström med sin efterträdare Robert Thalén. Det utgavs 1868 under namnet Recherches sur le Spectre Solaire och är en undersökning i solens spektrallinjer, de Fraunhoferska linjerna. Som kuriosa kan nämnas att under detta arbete framkom det att det svenska normalmetern var 0,190 mm för kort jämfört med det franska. En direkt följd av detta är att samtliga Ångströms våglängdsvärden har ett fel på 0,013%.
Även hans arbete om norrskenet är banbrytande, och behandlas i ett kapitel i föregående verk, även om senare tid har visat att han hade fel.
Se även
Externa länkar
- Anders Jonas and Knut Ångström av Olof Beckman, Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet
- Anders Ångström från Uppsala astronomiska observatorium
- Ansedel för Anders Jonas Ångström; Lars Wallgrens webbplats om släktforskning
Källor
- Svenska män och kvinnor
- Beckman, Olof, Ångström far och son, Acta Universitatis Upsaliensis; Skrifter rörande Uppsala universitet; C.organisation och historia 60 (Uppsala 1997).
| Företrädare: Carl Benedict Mesterton |
Uppsala universitets rektor 1870-1871 |
Efterträdare: Per Hedenius |
