Allemansrätten
Från Rilpedia
Allemansrätten är en för Finland, Island, Skottland, Norge och Sverige unik rättighet för alla människor att vistas i naturen. Allemansrätten ger en begränsad rätt att färdas över privat mark och att tillfälligt uppehålla sig där. Med rätten följer krav på hänsyn och varsamhet mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor. Begreppet allemansrätt etablerades i slutet av 1940-talet då en fritidsutredning gjordes för att ta fram åtgärder som kunde underlätta för tätorternas befolkning att komma ut i naturen. Allemansrätten är alltså inte ett resultat av en normal parlamentarisk lagstiftningsprcess. Den har i stället etablerats stegvis genom en sedvanerätt vars ursprung inte går att tidsbestämma exakt och som fortfarande inte är detaljreglerad i svensk lag.
Sedan 1994 finns följande inskrivet i en av Sveriges grundlagar, nämligen regeringsformen (RF): "Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten".[1] Själva lagarna som i praktiken styr allemansrätten behandlas i huvudsak i 2 och 7 kap. miljöbalken: Det enda som uttryckligen finns skrivet om allemansrätten i Miljöbalken är dock att: "Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den" (kap 7, 1 §).
Många konflikter mellan markägare och nyttjare av allemansrätten har sin grund i just det faktum att ingen egentligen vet vad allemansrätten exakt omfattar och vad som faller utanför. Allt som står om allemansrätten på t ex Naturvårdsverkets hemsida är den myndighetens tolkning av sedvanerätten, varken mer eller mindre. Det finns ingenting i Svensk författningssamling som garanterar till exempel hästägares rätt att etablera ridstigar på annans mark eller en företagsorganiserad kommersiell bär- eller svampplockning. Sådana aktiviteter med hänvisning till allemansrätten kan därför uppfattas som ett sätt att testa sedvanerättens gränser. Om markägare bestämmer sig för att t ex med stängsel hindra någon att passera genom sina marker till häst finns det inget skrivet lagrum som kan hindra markägaren från att göra det. Man kan inte heller utan vidare bereda sin häst genomgång genom eller över en sådan avgränsning med hänvisning till allemansrätten. I stället måste man i varje enskilt fall vända sig till Länsstyrelsen som då ska ta ställning till om allemansrätten gäller i det fallet eller inte. Om länsstyrelsen kommer fram till att allemansrätten gäller kan markägaren åläggas att ta bort hinder.
I Norge är till sina huvudprinciper reglerad i "friluftsloven" (friluftslagen) från 1957. Allemansrätten gäller endast "utmark" och skiljer sig mellan lågland och högland.
Den skotska allemansrätten är inte fullt lika täckande som den nordiska, där sägs helt enkelt att man får obehindrat tillträde till all mark och alla sjöar (Lochs), förutsatt att man inte förstör eller saboterar jordbruk.
Också inom Norden varierar vad som är tillåtet. I Sverige får man göra upp eld i naturen under säkra förhållanden (rätten kan vara begränsad t.ex. i nationalparker), i Norge i "utmark", men inte i eller nära skog under sommarhalvåret, medan uppgörande av öppen eld i Finland alltid förutsätter markägarens tillstånd. På Åland kräver också övernattning markägarens tillstånd.
Referenser
- ↑ Regeringsformen 2 kap. 18 §
