Aleksandr Vinokurov

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Fil:060220 vino 2.jpg
Aleksandr Vinokurov


Aleksandr Vinokurov
Cykelsport
Olympic Rings.svg

Olympiska medaljer
Silver Sydney 2000 Linjelopp
VM-medaljer
Brons Verona 2004 Tempolopp
Brons Salzburg 2006 Tempolopp

Aleksandr Nikolajevitj Vinokurov, (ryska:Александр Николаевич Винокуров), född 16 september 1973 i Petropavl, Kazakiska SSR, nuvarande Kazakstan är en före detta proffscyklist. Han blev professionell 1998 med Casino efter att bland annat ha deltagit i Olympiska sommarspelen 1996. Han gick sedan över till det tyska stallet Telekom (T-Mobile) 2000 och blev där hjälpryttare till bland annat Jan Ullrich. Vinokurov avslutade sin karriär i december 2007 efter att han blivit avstängd för bloddopning.

Vinokurov är en attackvillig cyklist som gick från att vara en bra cyklist till att bli favoriten till segern i Tour de France. Under Tour de France 2003 hamnade han på prispallen, efter en del starka attacker under loppet, och slutade trea efter Lance Armstrong och Jan Ullrich. Han vann en etapp i tävlingen 2003, två etapper 2005 och två etapper till 2007. I övrigt har han bland annat vunnit Paris-Nice sammanlagt tre gånger.

Innehåll

Amatörkarriären

Aleksandr Vinokurov började på en sportskola i Kazakstans, dåvarande huvudstad Almaty 1986, när han var 13 år och meningen var han en dag skulle kunna tävla för Sovjets nationella cykelstall.[1] När skolan var över valde han att göra sin militärtjänst. Den 16 december 1991 blev Kazakstan självständigt och efter det cyklade Vinokurov för det kazakiska nationsstallet.

Under 1993 slutade Aleksandr Vinokurov trea på det tyska etapploppet Regio Tour, tävlingen var vid tillfället en amatörtävling men blev året därpå en tävling för professionella. 1993 var också året när den första cyklisten från Kazakstan deltog i Tour de France, Oleg Kozlitine, men det skulle dröja flera år innan Kazakstan gjorde sig ett namn inom cykelsporten. I början av Vinokurovs amatörkarriären vann han etapper på Tour of Ecuador 1995 och Tour of Slovenia 1996. Han deltog i Olympiska sommarspelen 1996 i Atlanta och slutade på 53:e plats.[1]

I början av 1997 kom Aleksandr Vinokurov till Saint-Etienne, Frankrike, och skulle där tävla under ett år för Espoir Cycliste Saint-Etienne Loire, för att sedan kunna bli professionell. Sportdirektören Gilles Mas, som tillsammans med Pierre Rivory, var sportdirektör för det franska stallet Casino hade fått veta av tränaren för Kazakstans nationella stall att han önskade att sex av hans cyklister skulle få tävla professionellt i Europa, men först tyckte Mas att cyklisterna skulle tävla för ett amatörstall. Gilles Mas och Pierre Rivory valde att Andrej Mizurov och Vinokurov skulle komma över, men Mizurov ville inte lämna Kazakstan vid tillfället och valde därför att inte åka.[2] Vinokurov valde att flytta till Frankrike men på grund av sjukdom blev flytten försenad efter att ha tävlat i Tour of Malaysia. Samma år flyttade landsmannen och kompis Andrej Kivilev till Spanien men när han inte tyckte om sitt stall bad Aleksandr Vinokurov sitt amatörstall att ge en plats till Kivilev, en plats han också fick eftersom Mizurov hade tackat nej, och Kivilev flyttade till Saint-Etienne i maj samma år.

Två veckor efter sin flytt till Frankrike slutade Aleksandr Vinokurov tvåa på en etapp under Tour of Auvergne. Senare under året vann han etapp 3 och 4 på Tour of Saone et Loire men också Essor Breton. Under sitt år i amatörstallet vann han tio tävlingar och managern för Casino, Vincent Lavenu, erbjöd kazaken ett kontrakt under två år för säsongerna 1998 och 1999.

Tidiga professionella åren

Kazaken blev professionell 1998 och vann under sitt första år sex tävlingar, bland andra Four Days of Dunkirk, Tour de l'Oise, och etapper på Polen runt och Circuit des Mines. I början på 1999 vann han Volta a la Comunitat Valenciana och tre månader sedan vann han två etapper på GP du Midi Libre. Han fortsatte genom att vinna Critérium du Dauphiné Libéré före amerikanen Jonathan Vaughters. Vinokourov vann etapp 2 och bar därefter den gula ledartröjan, dock förlorade han den till Vaughters efter ett tempolopp uppför Mont Ventoux. På nästa bergsetapp attackerade han flera gånger och lyckades på det sättet ta tillbaka tröjan i etapploppet.

Inför säsongen 2000 valde den kazakiska cyklisten att fortsätta sin karriär i Team Telekom. Han vann kombinationstävlingen i Paris-Nice och slutade trea på Critérium International. Sin första seger med det tyska stallet tog han på etapp 18 av Vuelta a España när han attackade och fångade utbrytningsgruppen bestående av Roberto Laiseka and Vicente Garcia Acosta under de sista 300 meterna för att vinna etappen. Några veckor senare tog han silvermedaljen, bakom stallkamraten Jan Ullrich men före Andreas Klöden, även han till vardags Team Telekom, i de Olympiska sommarspelen 2000. Medaljen blev Kazakstans genombrott inom cykelsporten.

2001 blev året när Vinokurov tog en etappseger i Tyskland runt men han vann också tävlingen. Året därpå tog Vinokurov sin första seger på en etapp i Paris-Nice efter att ha attackerat från en liten grupp bestående av Laurent Jalabert och Andrej Kivilev på Mont Faron, vilket ledde till att han fick iklädda sig ledartröjan och han behöll ledartröjan till slutet. Senare under 2002 vann han den första bergsetappen på Schweiz runt, men föll senare under tävlingen och fick föras till sjukhuset.[3] Där upptäckte läkare att kazaken hade skadat svansbenet och skadan innebar att han inte kunde delta i Tour de France, som han hade gjort de tidigare åren som professionell. Eftersom Jan Ullrich inte längre var anställd med Team Telekom, efter att ha testat positivt för amfetamin, skulle Vinokurov ha varit ledare för stallet det året.

2003

Under Paris-Nices andra etapp 2003 inträffade en olycka där Vinokurovs kompis Andrej Kivilev och två andra cyklister trillade. Medan de andra två cyklisterna kunde fortsätta på sina cyklar föll Kivilev i koma med anledning av de huvudskador han ådrog sig i fallet. Han dog samma kväll. Davide Rebellin vann etappen före Vinokurov och italienaren Dario Frigo. Vinokurov var mycket chockad över sin väns plötsliga död, men två dagar efter olyckan sa kazaken att han gärna ville vinna Paris-Nice ändå, och på etappen samma dag attackerade Vinokurov nedför Mont Faron och vann etappen, plus tog ledartröjan. Ytterligare två dagar senare klev kazaken upp på prispallen, med ett fotografi på Kivilev, som vinnare av Paris-Nice, vilket var hans andra raka seger i etapploppet.

40 dagar är den traditionella perioden för sörjande I Kazakstan, och exakt 40 dagar efter Andrej Kivilevs död vann Aleksandr Vinokurov Amstel Gold Race. En tävling som han vann fyra sekunder framför Michael Boogerd.

Vinokurov är känd som en attackvillig cyklist och på en relativt platt första etapp på Schweiz runt 2003 gjorde kazaken en attack, som bara den ryska cyklisten Sergej Ivanov kunde följa, och Vinokurov vann etappen och tog ledningen i tävlingen. På den första bergsetappen av tävlingen fick Francesco Casagrande en lucka till Vinokurov och efter etappen var Casagrande sex sekunder från att ta över ledartröjan. På nästa bergsetapp attackerade Casagrande igen och tog över den gula ledartröjan. Men på den individuell tempoloppet dagarna därpå hade Francesco Casagrande tunga ben medan Vinokurov slutade femma på etappen. Han tog därför över den gula ledartröjan igen och vann tävlingen.

Resultaten ledde till att Vinokurov blev ledare för Team Telekom, tillsammans med Santiago Botero. Han vann etapp 9, när han attackerade uppför den sista stigningen med nio kilometer. Vinsten ledde till att låg 21 sekunder efter Lance Armstrong och låg på andra plats i sammanställningen. En dag tidigare slutade han tvåa på l'Alpe d'Huez efter Iban Mayo. Flera dagar senare efter det individuella tempoloppet låg Vinokurov på tredje plats i sammandraget eftersom den före detta stallkamraten Jan Ullrich vann tempoloppet. Ullrich slutade tvåa i tävlingens slutsammandrag och Aleksandr Vinokurov behöll sin tredje plats. Han blev också utsedd till den mest offensiva cyklisten under tävlingen. Tidigare ansågs han inte vara en möjlig vinnare av en Grand Tours men med sin prispallsplacering i Tour de France 2003 visade han att han var ett hot för sammandraget.

2004

Kazaken tog bronsmedaljen i världsmästerskapens tempolopp.

Vinokurov missade en viktig utbrytning på Paris-Nices andra etapp och tappade fem minuter på resten av pelotonen, klungan. Under tävlingen vann han tre etapper, och på den femte etappen attackerade han i slutet med åtta kilometer att köra uppför en liten stigning. Han vann etappen och dedikerade vinsten till Andrej Kivilev. I slutet av etapp 7 attackerade Vinokurov ledargruppen och han passerade utbrytaren Samuel Sánchez när det var två kilometer kvar av etappen och han kunde enkelt vinna etappen. På den sista etappen vann kazaken framför ryssen Denis Mensjov, men slutade trots det över 19 minuter efter Jörg Jaksche i Paris-Nices slutställning.

Senare under året slutade han trea i Liège-Bastogne-Liège efter Davide Rebellin och Michael Boogerd. Vinokurov föll på den andra etappen av Schweiz runt och gjorde illa sig i axeln, en skada som hindrade honom från att delta i Tour de France 2004.

Han återvände till tävlandet i början av augusti när han deltog i det tyska etapploppet Regio Tour. Han vann det individuella tempoloppet på etapp 2. Nästa dag vann han spurten och bar därefter ledartröjan till tävlingens slut. I stället för Tour de France, när han hade varit skadat, deltog han i Vuelta a España men med anledning av en matförgiftning som drabbade många av T-Mobile Teams cyklister förlorade Vinokurov mycket tid under den första veckan. I slutet av tävlingen mådde Aleksandr Vinokurov och han slutade fyra på tempoloppet. Därefter tog han bronsmedaljen i världsmästerskapens tempolopp.

2005

Under 2005 vann den ryskkazakiska cyklisten Liège-Bastogne-Liège, vilket blev den första segern på året. Vinokurov gjorde en utbrytning tillsammans med tysken Jens Voigt med mer än 50 kilometer kvar av tävlingen. Han attackerade senare flera gånger i slutskedet av loppet men kom inte ifrån Voigt. Istället väntade han och spurtade i slutet om tysken. I Dauphiné Libéré vann kazaken etappen uppför den legendariska stigningen Mont Ventoux. Efter tävlingen åkte han tillbaka till sitt hemland Kazakstan där han vann nationsmästerskapen före Andrej Mizurov och Andrej Kasjetjkin, vilket innebar att han fick cykla med den kazakiska mästartröjan under Tour de France 2005.

Han kom tillbaka till Frankrike och i juli 2005 började Tour de France. Det var i början osäkert vilken roll Vinokurov skulle ha i tävlingen eftersom T-Mobile Team hade tre potentiella ledare, Vinokurov, Jan Ullrich och Andreas Klöden.

På tävlingens första tempolopp slutade Vinokurov trea, och han slog sina stallkamrater Ullrich och Klöden med en marginal på 15 sekunder respektive 1:08. Dock förlorade han en hel del tid i bergsetapperna, men han tog revansch på etapp 11 när han spurtade förbi Santiago Botero innan mål. Han vann Henri Desgrange pris när han kom först till den högsta punkten, Col du Galibier (2645 meter), under etapploppet.

Under etapp 14 attackerade Vinokurov från gruppen med Lance Armstrong, men när han gjorde det såg stallkamraterna Klöden och Ullrich till att han inte kunde fortfölja attacken. T-Mobile Team kritiserades för att de tydligt stödde Ullrich i stället för Vinokurov. Trots det vann Aleksandr Vinokurov den sista och 21:a etappen i Paris, när han vann över alla spurtare genom en egen attack i slutskedet. Dagen innan, på etapp 20, slutade kazaken trea efter Armstrong och Ullrich. Tredje platsen innebar att kazaken låg på sjätte plats i sammandraget inför den sista etappen, med två sekunder till femman Levi Leipheimer. Den person som vann en bonusspurt fick vid tidpunkten 6 poäng i tidsbonus medan tvåan och trean fick 4 respektive 2 poäng. När Vinokurov på den sista etappen attackerade var Leipheimer tvungen att följa med för att få behålla sin femte plats i sammandraget. När Vinokurov attackerade var amerikanen Leipheimer den enda cyklisten som kunde följa kazaken. Vinokurov tog sex sekunder på amerikanen medan Leipheimer tog fyra i en bonusspurt. I normala fall hade Leipheimer därmed säkrat femte platsen men trots att ledningen för tävlingen hade stoppat klockan med anledning av dåliga väderförhållanden och att de valde att inte ge några poäng i bonussprinten, gav de ändå segraren, Vinokurov, 20 sekunder i tidsbonus för att ha korsat mållinjen först, vilket innebar att han slutade femma i tävlingen.

Efter säsongen valde Vinokurov att fortsätta sin karriär i Liberty Seguros-Würth.

2006

Aleksandr Vinokurov inför Tyskland runt 2006.

Inför säsongen 2006 gick Vinokurov över till det spanska stallet Liberty Seguros-Würth, som leddes av Manolo Saiz. Den 25 maj 2005 blev Saiz arresterad med anledning av att han var misstänkt för att ha tänkt köpa dopningsprodukter. Stallet tänkte därefter åka till Tour de France 2006, men stallet fick problem inför det franska etapploppet när flera cyklister i stallet men också andra cyklister i tävlingen troddes vara inblandade i dopningshärvan Operación Puerto vilket gjorde att Liberty Seguros-Wurth var för få cyklister för att få starta och huvudsponsorn valde att avsluta sitt sponsorskap. Vinokurov var inte en av de anklagade i härvan. Efter Tour de France kom hans stall dock tillbaka till proffscirkusen under namnet Astana Team. Astana är huvudstaden i Vinokurovs hemland Kazakstan, och sponsorn till stallet var företag från huvudstaden.

Aleksandr Vinokurov tog sin revansch senare samma år genom att vinna tre etapper i Vuelta a España, en tävling som han också vann totalt framför Alejandro Valverde och landsmannen Andrej Kasjetjkin.

I slutet av säsongen 2006 tog Vinokurov tredje platsen i världsmästerskapens tempolopp efter schweizaren Fabian Cancellara och amerikanen David Zabriskie.

Dopning och Tour de France

Aleksandr Vinokurov önskade att vinna Tour de France 2007 och han var en av favoriterna till segern. Efter att ha vunnit poängtävlingen och två etapper i Dauphiné Libéré, startade Tour de France den sjunde juli. Under den första veckan föll kazaken och skadade både knäna. Han tappade mycket tid i Alperna och det såg ut att bli svårt för kazaken att vinna tävlingen. När han inte längre tillhörde favoriterna vann han tempoetappen i Albi under tävlingen framför Cadel Evans. Han vann också etapp 15 framför Kim Kirchen och Haimar Zubeldia. Men dagen därpå slutade lyckan för Vinokurov när han åkte fast för att troligtvis ha använt sig av blodtransfusion. Kazakens stall drog sig ur tävlingen och Vinokurov riskerade två års avstängning och lär bli av med sina etappsegrar. Den 6 december 2007 meddelade det kazakstanska cykelförbundet att man stängde av Vinokurov under ett år. Detta innebar att han skulle kunna delta i de Olympiska sommarspelen i Peking 2008, men han valde ändå att avsluta karriären.[4]

Efter avstängningen

När säsongen 2008 närmade sitt slut berättade Aleksandr Vinokurov plötsligt att han ville komma tillbaka till cykelsporten och tävla med Astana Team.[5] Kazaken hade blivit avstängd under ett år eftersom han valde att avsluta sin karriär, i annat fall hade han blivit avstängd under två år. Union Cycliste Internationale som inte accepterade att se den kazakiska cyklisten tillbaka bad då Court of Arbitration for Sport att förlänga straffet i ytterligare ett år,[6] då de inte tyckte att det var rättvist att Vinokourov skulle komma undan så lätt.

Främsta meriter

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

Stall

Referenser

  1. ↑ 1,0 1,1 Alexander the Great, 4/5/2004, dailypeloton.com
  2. ↑ Échappée n°5 . Été 1997 Rencontre avec Alexandre Vinokourov et Andrei Kivilev par Marie Line GONLON"., 27 July 2007
  3. ↑ Vinokourov unsure about continuing Tour de Suisse, News for June 24, 2002, cyclingnews.com
  4. ↑ Vinokourov retires, vows to fight on, First Edition Cycling News, December 7, 2007, cyclingnews.com
  5. ↑ Vinokourov comeback with Astana, but when?, Latest Cycling News, November 13, 2008, cyclingnews.com
  6. ↑ UCI formally requests doubling of Vinokourov ban, Cycling News Flash, December 22, 2008, cyclingnews.com

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Aleksandr_Vinokurov"
Personliga verktyg