Från Rilpedia

Abbasiderna, ättlingar till Abbas, var en kalifdynasti i Bagdad 762-1258.

Abbasiderna tog ledarskapet för muslimerna från umayyaderna 750. De flyttade huvudstaden från Damaskus till Bagdad som grundades av kalifen Abu Jafar al-Mansur 762. Bagdad blev under kalifen Harun al-Rashid den praktfulla stad där sagorna i Tusen och en natt utspelar sig. Med abbasiderna flyttade den islamiska kulturens centrum österut och de främjade konster och vetenskaper bland araberna. I mitten av 800-talet lämnade kalifen al-Mu'tasim Bagdad och byggde en ny huvudstad, Samarra, på Tigris högra strand. Samarra övergavs efter bara några decennier men fick stor kulturell betydelse genom sin arkitektur, konst och ornamentik. I Samarra byggdes den islamiska världens största moské vilken utmärkte sig genom sin spiralformade minaret.

Från mitten av 900-talet hade de abbasidiska kaliferna blott såsom sina trosförvanters andliga överhuvud något inflytande. Detta behöll de, även sedan de 1258 nödgats fly till Egypten, ända till den siste kalifens fängslande av osmanerna 1517.

Den formativa perioden

Tiden efter abbasidernas maktövertagande kan tituleras som "den formativa perioden" och anses sträcka sig från år 750-950. Under den här perioden stärktes andra folk än arabernas ställning i samhället, särkilt persernas. Före abbasidernas maktövertag hade dessa grupper ansets vara en "andra klassens medborgare" och inget direkt intresse för att få dem att konvertera till islam fanns, då man kunde ta in skatt från icke-muslimer (Dhimmisystemet). De så kallade "bokens folk", främst kristna och judar, fick skydd av muslimerna men fick alltså i utbyte betala skatt. Den abbasidiska revolutionen baserade sig på ett stöd från de icke-arabiska folken och därmed stärktes dessa gruppers position när revolutionen lyckades. Dock uppstod en konflikt med vissa arabiska grupperingar på grund av detta och även med shiamuslimer. Dessa hade stött abbasiderna i revolutionerna, men när abbasiderna väl hade tagit makten tillämpade de en strikt sunni-islam och förkastade shi'iterna. Detta ledde till ett flertal konflikter som kulminerade i ett blodigt uppror i Mekka år 786. Många Shiiter flydde och en självständig berbersk stat grundades i nordafrika år 801, och på så sätt förlorade abbasiderna mark.

Det abbasidiska styret påbörjade en omfattande hadith-insamling och påstod sig vara sanna muslimer, till skillnad från umayyaderna som tidigare styrt. Dessa framhölls som suputer och dåliga muslimer.

Man genomförde även en centralisering av riket och dess centrum flyttas från Damaskus till Bagdad.

En ny grupp uppstod i samhället, nämligen ulama ( i singular alim). Ulama är religiöst lärda som tolkar Koranen och andra källor och ger rättsliga råd.

En konflikt uppstod mellan två sätt att basera rätten. Det traditionella ahl al-ray "egna åsiktens folk, som ansåg att den lokala seden och domarens (qadi) egen åsikt skulle styra. Detta stod emot Ahl al-hadith "hadithernas folk", hit hörde 'ulama och andra som ville basera rätten på Koranen och haditherna. En framstående person vid denna tid var Al-Shafi'i (d. 820) som tillskrivs systematiseringen av den islamiska religiösa rätten. Här anses finnas stora likheter med den judiska rätten och Al-Shafi'i var emot Ahl al-ray, han ville se en islamisering av rätten.

Se även

• Lista över abbasidiska kalifer

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Abbasiderna, 1904–1926 ^(Not).