Från Rilpedia

1934 års författarkongress i Moskva var ett iscensatt PR-jippo vars huvudsyfte var att uppnå ett internationellt erkännande av kulturpolitiken i Sovjetunionen. De tillresta bänkade sig under mottot och Lenincitatet Diktaren är människosjälens ingenjör. Maxim Gorkij skulle styra kongressen, men till följd av sviktande hälsa kom denne att framstå mer som maskot, medan andra, högstalinistiska deltagare seglade upp som tongivande. Författarna manades att underordna sig stalinismen. De två mest ivriga förespråkarna för socialistlinjen var Andrej Zjdanov och Karl Radek vilka dömde ut all opolitisk litteratur som inskränkt småborgerlig. Vid kongressen svarade Nikolaj Bucharin för ett visst motstånd genom att varna för konsekvenserna av en alltför inskränkt litteratur och kongressen erkände efter votering betydelsen av det ryska litterära arvet från Gogol, Pusjkin och Tolstoj.

Moskvastämmans gästlista är värd ett eget studium: från Norge tillreste den då Moskvatrogne Nordahl Grieg som, jämte Inger Hagerup – senare skulle bli sitt lands viktigaste motståndsdiktare under ockupationsåren. Från Danmark kom Martin Andersen Nexø och från Sverige bland andra Moa och Harry Martinson vilka har burit vitt skilda vittnesbörd om kongressen. Moa Martinson föreföll fullkomligt bländad av föreställningen och dess kringaktiviteter – hon skrev en artikel i Stockholmstidningen strax efter hemkomsten. Harry Martinsons kongressskildring i boken Verklighet till döds (1941) speglar ett personligt äckel inför den sovjetiska litteraturpolitiken.