Ångfartyg

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Ångare)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Amerikansk flod- och kustångare

Ångfartyg, Å/F, är fartyg som drivs av en ångmaskin. Den internationella beteckningen är S/S (eng. steam ship).

Ångfartygen indelas efter hur de framdrivs i hjulfartyg och propellerfartyg. Det fanns även försök, utan vidare framgång, att driva ångfartyg med en tidig form av vattenjet.

Innehåll

Framdrivning

Hjulfartyg drivs av stora skovelhjul som är monterade på fartygets sidor i närheten av fartygets mitt eller ett större skovelhjul i aktern. Hjulen kan liknas vid mekaniserade kanotpaddlar. Genom att endast den nedre delen av hjulet är i vattnet skapas en kraft bakåt som driver fartyget framåt. Denna framdrivning är inte särskilt effektiv då den även skapar stora sidkrafter.

Under 1700-talets senare hälft introducerades propellern. Den sitter under vattenlinjen i aktern monterad på en längsgående propelleraxel. Den metoden utvecklades under 1800-talet av bland annat John Ericsson och blev den dominerande metoden för framdrivning.

I Europa hade propellerfartyg stor framgång men i USA användes ofta hjulfartyg, huvudsakligen i flodtrafiken. Hjulfartygen, speciellt de med ett hjul i aktern, hade fördelen att de inte krävde något större vattendjup. Akterhjulet gav också fördelar i flodtrafik då de var smalare. Speciellt i Mississippifloden dominerade dessa fartygen en bit in på 1900-talet.

Historia

Tanken att med ångans hjälp driva ett fartyg uppstod redan på 1600-talet, och åtskilliga försök att lösa detta problem gjordes i olika länder. Det kunde dock inte lösas förrän ångmaskinen nått den utveckling som den fick först i slutet av 1700-talet genom engelsmannen James Watts uppfinningar.

1783 byggde den franske markisen Claude de Jouffroy d'Abbans en hjulbåt men utvecklingen avstannade. Den skotske ingenjören William Symington byggde 1788 en fungerande ångbåt. Eftersom försöket ansågs lyckat byggdes fler sådana båtar 1802 för att trafikera Clyde Canal. Efter några år insåg man att projektet inte gick ihop ekonomiskt.

En ung amerikansk ingenjör, Robert Fulton, hade fått följa med på Symingtons ångbåt och studera dess konstruktion. Han hade redan förut fått idén till ångbåtar av en amerikan Rumsey, som tillsammans med John Fitch 1786 byggt ett slags ångbåt i Amerika.

Fultons ångfartyg North River Steam Boat

Amerikanska sändebudet i Paris, Livingstone, intresserade sig mycket för ångbåtsfrågan, och på hans uppmaning konstruerade Fulton 1803 sin första ångbåt. Denna gick på floden Seine i Paris. Fransmännen förstod dock inte sakens stora vikt, och Napoleon ansåg att alltsammans var charlataneri. Fulton begav sig därför till New York. Där byggde han med Livingstones hjälp ångbåten North River Steam Boat som långt senare fick namnet Clemont. Fartyget var 42,67 meter långt. Maskinen med 20 hästkrafter var från Watt i England. Få trodde på idén med en ångbåt och när båten gick ut på sin första tur augusti 1807, hånskrattade folkmassan. Skrattet ändrades till jubel när publiken såg att farkosten verkligen gick, lugnt, säkert och förhållandevis snabbt.

Fartyget var den första praktiskt användbara ångbåten som verkligen gick i trafik. Den gjorde reguljära turer på Hudsonfloden. Förtroendet växte, passagerare strömmade till, och snart gick affären med vinst. Fler liknande båtar byggdes då för trafik även på andra floder i Amerika. Det första ångfartyg som kom till praktisk nytta i Europa var båten The Comet, byggd 1811-12 i Glasgow av Henry Bell för trafik på Clyde Canal.

Till 1819 hade 60 hjulångare blivit byggda. Under tiden hade hyggliga försök gjorts i USA med att trafikera även de stora haven. 1819 genomfördes en resa, delvis dock under segel, med ångaren "Savannah" från Savannah i USA till Liverpool, men resan blev utan praktiskt resultat. I England bildades 1836 ett bolag för ångbåtstrafik på Atlanten. Den 23 april 1838 anlände "Sirius" och "Great Western" till New York från Queenstown i Irland med last och passagerare. Resorna tog 18 respektive 14 dagar. Man kan säga att ångbåtstrafik över världshaven började denna dag.

Snart började man inse, att hjulkonstruktionen inte var lämplig för oceangående ångare. Vid svår sjögång skadades hjulen ofta av vågorna. För lastångare var hjulmaskiner dessutom olämpliga, eftersom hjulens verkningsgrad var mycket beroende av fartygets nedlastning. De långsamma hjulmaskinerna var även oekonomiska. Av dessa anledningar uppkom tanken att ersätta hjulen med en hastigt roterande propeller under vattnet. Den förste, som lyckades praktiskt lösa denna fråga, var John Ericsson. Han fick patent på sin uppfinning i England 1836 och utförde 1837 sina försök i London.

Fil:Model Kaiser Wilhelm II Deutsches Museum.jpg
Det tyska ångfartyget Kaiser Wilhelm II som modell

De rivaliserande bolagen inom ångfartygstrafiken försökte överträffa varandra i alla avseenden, såsom fart, utrymme, lyx, bekvämlighet och säkerhet. Särskilt de bolag, som upprätthöll passagerartrafiken mellan Europa och Nordamerika, gick i spetsen i denna tävling. Av ett engelskt bolag byggdes 1854-1858 den berömda ångaren Great Eastern, som kunde ta 4 000 passagerare. Detta fartyg betecknade på sin tid höjdpunkten avseende dimensioner, lyx och säkerhet. På grund av Great Easterns dåliga ekonomiska resultat minskades därefter dimensionerna betydligt, och först långt senare blev dess storlek överträffad.

Ångfartygens start i Sverige

I Sverige hade Samuel Owen redan 1813 gjort försök med ångbåtstrafik till Drottningholm. Han satte in en ångmaskin som verkade på en propeller i en roslagsskuta. Båten, Stockholms Haxsan The witch of Stockholm, blev misslyckad. Owen började då bygga hjulbåtar, och hans första hjulbåt, Amphitrite, blev färdig 1817. Den gick i trafik på rutten Stockholm-Uppsala-Västerås. Genom Owens verksamhet blev Sverige ett av föregångsländerna i Europa för ångfartygsbygge och ångbåtstrafik. 1828 byggde Motala verkstad sin första ångmaskin för sjötrafik och 1842 det första svenska järnångfartyget, Skandia.

Senare verkade ett stort antal rederier med ångbåtstrafik. De största av dessa listas nedan.

  • Sveabolaget till nordeuropeiska hamnar.
  • Svenska Lloyd till Västeuropa, nordvästra Afrika och Medelhavet.
  • Sverige-Levanten till Medelhavet och Svarta havet.
  • Svenska ostasiatiska kompaniet till Ostindien, Kina och Japan.
  • Transatlantic till Sydafrika, sydöstra Asien, Australien och Nordamerika.
  • Sverige-Nord-Amerika till New York.
  • Svenska Amerika-Mexikolinjen till Central- och Nordamerika.
  • Nordstjärnan till östra och västra Syd- och Centralamerika samt västra Nordamerika.

Läs om andra ångfartyg

Externa länkar


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ångfartyg, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg