Peruk
Från Rilpedia
Peruk, anordning som är avsedd att bäras på huvudet för att efterlikna bärarens hårväxt eller förbättra personens utseende. Äkta peruker är gjorda av människohår. De kan också vara gjorda av get- och hästhår, ull, fjädrar eller konstmaterial. I vissa länder är peruker del av en ämbetsdräkt, till exempel på domare och jurister. Skådespelare och operasångare kan använda sig av peruker för att gestalta en viss roll.
Innehåll |
Antiken
Redan i det forna Egypten bar aristokratin peruker. Detsamma gällde flera andra antika folkslag som: assyrier, fenicier, sumerer, greker och romare.
Västerlandet
I England använde Elisabeth I (1558-1603) sin berömda, karakteristiska röda peruk, och i vid franska hovet dikterades modet av Ludvig XIII (1601-1643) och i ännu högre grad av "solkungen" Ludvig XIV, (1638-1715).
Barocken
Ludvig XIV byggde upp Versailles och flyttade ut hovlivet dit. Han levde i lyx och överflöd och angav tonen för dåtidens herrmode med sina överdådiga peruker och sin dramatiska och extravaganta smak för kläder. Männens peruker blev allt längre, lockigare och mer invecklade. Hattarna, som var svåra att sätta fast på peruken, blev i stället mindre och bars mest i handen eller under armen].
Med tiden spred sig modet över Europa, och det blev nästan obligatoriskt för en modemedveten, välklädd person att använda peruk. Under ett enda år, 1655, gav Ludvig XIV tillstånd till verksamhet till 48 nya perukmakare i Paris. Fattiga människor sålde sitt hår, som blev material till peruker för såväl civila som militärer. Många föredrog att raka av sig sitt vanliga hår, och av detta låta tillverkare en peruk. När peruken togs av på kvällen blev man, i alla fall tillfälligt, av med löss och loppor. Om det var vinter kunde peruken sättas ut i kylan, som tog livet av odjuren. Mellan 1670 och 1700 när nästan alla högreståndsmän bar peruk blev perukmakarnas yrke ett prestigefyllt yrke. En tid försökte perukmakare i London förmå kronan att lagstifta om peruktvång för vuxna män.
Rokokomodet
Kring 1710-1720-talet gav de mörka och rödfärgade 1600-talsperukerna vika för den vita varianten. Upplysningens nya, ledigare klädmode fick till följd att den manliga peruken blev mindre. Den inlemmades också i kineseriet, och fick sin typiska stångpiska. Kvinnoperukerna ökade däremot i omfång. Vid hovet i Versailles blev de till riktiga konstverk. Under rokokon (1730-1790) byggdes kvinnornas peruker upp till höga invecklade frisyrer, dekorerade med pärlor, konstgjorda blommor och frukter, spets, smycken, hårband och fjädrar. Perukerna pudrades nu vita med hjälp av parfymerad stärkelse, eller vetemjöl. Slöseriet av vetemjöl utvecklades sig till ett bekymmer — den stora massan av befolkningen levde under mycket knappa förhållanden. Potatismjölet blev "räddningen". Perukuppsättningarna kunde ha olika teman, som trädgård, båt eller hus och döptes av sina skapare med fantasifulla namn.
Peruken försvinner
Hela verksamheten – peruken stod för många som en symbol för överklassens slöseri – fick sin dödsstöt i och med franska revolutionen. Storbritannien behöll inte oväntat modet längst, men dess militär förbjöd tidigt pudrade peruker och använde i stället en lättare peruk med stångpiska, vilket gav mer rörelsefrihet. 1795 lade den brittiska staten skatt på peruker och perukpuder vilket ledde till att modet dog ut – dock först helt och hållet kring 1805. I Sverige lade Gustav IV Adolf av peruken 1805.
Referenser
Das grosse Bilderlexikon der Mode Artia Verlag, Prag, 1966
