Nils Quensel

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Nils Quensel

Nils Jakob Eberhard Quensel, född 22 oktober 1894 i Stockholm, död 18 november 1971, var en svensk jurist och statsråd. Han var son till justitierådet Eberhard Quensel och Anna Jönsson och bror till advokaten Conrad Quensel.

Nils Quensel gjorde en snabb karriär inom rättsväsendet, som 1930 förde honom till posten som lagstiftningssakkunnig på finansdepartementet. Han utnämndes 1936 till hovrättsråd i Svea hovrätt och blev samma år genom Ernst Wigforss rekommendation (opolitiskt) konsultativt statsråd, en post han innehade 1936–1940 och 30 augusti 1943–31 oktober 1951, då han bland annat handlade kyrkofrågor från 1945. Quensel var samtidigt president i kammarrätten 1940–1961.

Quensel levde hela sitt liv ensam i sina föräldrars våning tillsammans med sina katter. Detta ledde till rykten om att han var homosexuell, men det finns inga belägg för det. Han tycks inte ha haft några sexuella relationer alls. Quensel använde en del av sina privata tillgångar till att hjälpa behövande, vilket tolkades som om han betalade för homosexuella tjänster.

Quensel avgick som kyrkominister i samband med Kejneaffären 1951. Av någon anledning kopplades Quensels långvariga privata ekonomiska understöd till två förment homosexuella män av Kejne till homosexuell prostitution. Kejne menade också att Quensels kontakter med polisintendenten Alvar Zetterquist och fångvårdsdirektören Hardy Göransson ingick i en plan att tysta Kejne. Anklagelserna kunde enligt Kejnekommissionen inte styrkas, men den relativt milda kritik som kommissionen riktade mot Quensels svårförklarliga poliskontakter räckte för att han skulle avgå som minister.^[1]

Efter sin avgång fortsatte Quensel sin verksamhet som president i kammarrätten fram till sin pensionering 1961. Han var också 1963–1968 verksam i 1963 års bibelkommission.

Referenser

1. ↑ Ulf Hamilton, "Mentaliteter i kamp - Kejne och Apelsinsaken", Personhistorisk tidskrift 1999:2, s 130