Marmorering
Från Rilpedia
Marmorering är en teknik inom måleri att med färg och penseldrag åstadkomma imitation av till exempel marmor och olika träslag. Vanligt för dekoration av möbler och väggar inom bondesamhället och även i städerna där många trapphus m.m. har marmorerats. Tekniken har fått en renässans i inredningsprodukter idag.
Det går även att marmorera papper enligt olika tekniker. Ett exempel är att fylla ett kar med ett tjockt klister, pensla på ränder med olika färger och dra en kam genom färgerna. Därpå lägger men ett större papper ovanpå, drar av det igen och skrapar av överflödig färg och klister. Färgmönstret har nu fastnat på papperet.
Historik
De äldsta kända marmoreringarna är från Pompeji och Herculaneum. De är daterade till senast 79 eKr, det år då de båda städerna ödelades vid ett vulkanutbrott. Svenska marmoreringskonstens storhetstid var under barocken och förekom först som väggmålningar i våra romanska medeltidskyrkor och senare i palats- och kyrkobyggen. De flesta svenska marmoreringarna tillkom dock på 1800-talet.
Marmorn var mycket dyr att bygga med och därför gjordes marmoreringar som en budgetvariant. Av denna enkla anledning så föreställer varje områdes marmorering den inhemska marmorn eller den marmor som för tillfället importerades. Italien hade däremot ingen brist på marmor och skälet till att man imiterade där var antagligen att en imiterad marmor gick att få vackrare samt mer välkomponerad och dramatisk.
Inhemska marmorarter
Carrara är Italiensk marmor, Frankrike har en brunflammig fransk, Norge och Danmark den norska Gjællebæckmarmorn och i Sverige har vi Kolmårdsmarmor och lite senare Ekebergsmarmor (Innan dessa importerade vi en blågrå marmor).
