Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka är ett registrerat trossamfund i Ryssland, med 15 000 medlemmar.

Efter Sovjetunionens fall har man upplevt tillväxt både numerärt och geografiskt. Tidigare bestod kyrkan mest av ingrer men idag har man medlemmar bland nästan alla ryska nationaliteter.[1]

1991 hade kyrkan ungefär 30 församlingar i Ingermanland, numera har man 83 församlingar på olika håll i Ryssland. Den nordligaste församlingen ligger i Murmansk, den sydligaste i Saratov, den västligaste i Velikij Lukis (nära gränsen till Vitryssland) och den östligaste i Irkutsk, i Sibirien.

Historia

Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka har sin historiska bakgrund i Sveriges erövring av Ingermanland på 1500-talet. Lutherska bönder flyttade då från Finland till de delar av Ingermanland som, efter vapenstilleståndet i Plussajoki 1583, tillföll Sverige. Den första bestående församlingen grundades 1611 i Lempaala i Nordingermanland.

Genom freden i Stolbova 1617 ansluts Ingermanland till det svenska kungadömet och under superintendent Johannes Gezelius d.y. (1681–89) stärktes kyrkans ställning.

1721 sluts freden i Nystad varvid Ingermanland återlämnas till Ryssland. 1809 ansluts Finland till det ryska tsarväldet och finlandsingrernas relation till moderkyrkan stärks.

1820–30 var Sakari Cygneus d.y. luthersk biskop i Sankt Petersburg. På hans initiativ omvändes ortodoxa ingrer och karelare till lutherdomen, den lutherska kyrkans ställning förstärktes och den ortodoxa tron ofredades. I slutet av detta århundrade tillhör 75 % av befolkningen i Ingermanland kyrkan.

1918 blir Ingermanlands kyrka självständig och till ledare för dess konsistorium utses prosten Selim Jalmari Laurikkala. På 1920-talet består kyrkan av 34 församlingar.

Under kommunisttiden var kyrkan förbjuden att verka fritt och många av dess medlemmar deporterades, förföljdes och avrättades. [2]

1938 stängdes S:ta Maria-kyrkan och Ingermanlands kyrka upplöses av myndigheterna.

Under 1970-talet gav sovjetmyndigheterna åter tillstånd att grunda ingrisk-lutherska församlingar.

I början av 1990-talet skedde en livlig återuppbyggnad av de lutherska församlingarna i Ingermanland, under ledning av pastor Arvo Survo. S:ta Maria församling nystartades 1990 och församlingen fick åter rätt att hålla gudstjänster i kyrkan.

Den 1 januari 1992 skiljdes Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka från den estniska kyrkan och blev åter en självständig kyrka.

1995 öppnas kyrkans utbildningscentrum i Keltto och året därpå vigs Aarre Kuukauppi till biskop.

1996 undertecknade kyrkan ett samarbetsavtal med Laestadianernas Fridsföreningars Förbund rörande missionsverksamheten i Jaama församling. Avtalet korrigerades och förnyades 2001.[3]

2002 tas S:ta Maria-kyrkan i S:t Petersburg åter i bruk, efter en totalrenovering, och invigs till domkyrka för Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka.[4]

2008 lade det ryska justitieministeriet fram ett lagförslag, enligt vilken Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka och 55 andra religiösa organisationer skulle tvingas lägga ned verksamheten.[5]

Referenser

Noter

  1. Finska Missionssällskapet
  2. Inkerin historia
  3. LFF
  4. Sveriges Ingermanländska Riksförbund
  5. Dagen
Personliga verktyg
På andra språk